De senaste dagarna har jag funderat en del kring motivation och hur det kan fungera som en drivkraft. Om jag tidigare varit splittrad när det gäller motivation (och således hamnat i ett halvdant läge avseende både löpning och simning) så har jag nu valt att uttalat fokusera på löpningen. Jag underhåller simningen men jag lägger fokus på att löpa mycket och utvecklas inom löpning. Det har sällan känts så bra som det gör nu. Att låta motivationen få vara drivande och att tillåta sig själv att fokusera.

Ironisk nog så är det just min höga motivation (och kanske ambition) som fått mig att hamna i en klassisk fälla. Jag har börjat tro att jag klarar vad som helst, och i mitt övermod valde jag att springa 41 km fördelat på tre dagar. I ett par skor som jag senast använde i höstas. Här borde min egen erfarenhet ha börjat vifta med varningsflagg. Istället viftade den med gröna flaggor och glada tillrop. Hej, vad det går och trots stela vader är du både stark och snabb. Där svävade jag fram på små ulliga gulliga moln och tyckte livet och känslan av driv i steget var lajbans. Tills bubblan sprack och jag tumlade rakt ner i verkligheten med en fot som gjorde skitont. 

Foten gjorde så pass ont att jag begav mig på akuttid till Access Rehab för att få hjälp. Där sitter man och känner sig fånig eftersom man borde ha vetat bättre. Och när man får frågan om man styrketränar för att kroppen ska klara belastningen att springa runt fem mil i veckan… Ja, då känner man sig ännu fånigare när man tvingas erkänna att styrketräning inte är någon regelbunden syssla. Slutligen peakar man (i fånighet) när man gör ett försök att släta över avsaknaden av styrketräning genom att deklarera att man minsann har en balansbräda på jobbet. (Att den används pinsamt sällan nämner man inte.)

Nu är det löpförbud tills svullnad och smärta är borta. Jag hoppas innerligt att det går fort men ser samtidigt att jag fått en positiv bieffekt i form av ökad motivation till att simma.