Hittade en ny backe igår. 500 meter lång och lite flack i början för att sedan bjuda på en brantare utmaning. Det fina med långa backar är att man inte behöver springa så många vändor. 4 intervaller blev 4 km backe.
Månadsarkiv: februari 2014
Armfokus
Det har varit lite snack och om möjligt ännu mindre verkstad när det kommer till att fokusera på armar i min träning. Jag har svårt att motivera mig till styrketräning av någon anledning. Jag har tidigare fått relativt snabba och bra resultat när jag fokuserat på överkropp så jag känner att det skulle vara spännande att köra en liten miniutmaning för att se om jag kan plocka fram lite muskler som kan hjälpa mig i min simning, yoga och min löpning. Tisdag, torsdag och lördag under hela mars så är det 10-15 min överkropp med fokus armar och axlar.
Att låta kroppen styra
Ibland måste man våga tillåta sig själv att säga nej. Nej till träning till exempel.
Hade jag skrivit ett inlägg igår så hade fokus varit på hur härligt det är att ha flow och hur grym jag kände mig när jag körde abs, tränade yoga-inversioner och avslutade dagen med att simma 2000 m.
Idag ser verkligheten helt annorlunda ut. Startade dagen med att missa ett möte, tappa bort pinkoden till min telefon och med en känsla av att ha glömt mig själv någonstans på vägen till jobbet. Träningskläderna var packade men när det var dags för lunch så gick mina ben till lunchmatsalen istället för till omklädningsrummet. Det kändes lite ovant men samtidigt väldigt skönt. Idag är inte en dag för träning.
Backintervaller – grafisk konst
Det är vackert att se hur jämna och fina mina backisar ser ut.
Långa backinervaller i Tanto.
Stolt och trött
Backintervaller, och långa sådana. Var lite tröttare i benen än vanligt och bär fortfarande med mig att jag var sjuk måndag, tisdag. Jag var därför inne och lekte med tanken på att nöja mig med 6 st tvåminutare men med excellent sällskap från Sara, Kicki och Lovisa så hittade jag styrkan att även springa de där sista två vändorna. Däri ligger min stolthet, och min trötthet.
Söndagen och att chocka kroppen
Sofia och jag hade kommit på den briljanta (!?) idén att förlägga långpasset på ny och (för oss) till stor del obeprövad mark, Lidingö. Jag vill inte ens påminna mig om min senaste drabbning med denna backarnas ö, då det var total misär.
Glada i hågen med en liten (23 km) planerad rutt satte vi av längs Lidingöloppets spår och bam, där var de direkt, backarna. Jag insåg ganska tidigt att mitt på tok för sena supersnabba kvällspass satt kvar i benen. Naivt hade jag tänkt att ”hey, vad gör väl ett snabbpass kvällen innan det är dags för långpass. Sådant har jag ju klarat tidigare.” Det jag då glömde bort var att (1) vi skulle springa längre än jag gjort de senaste månaderna och (2) att vi skulle addera x antal backar i jämförelse med våra flacka långpass. Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker, men det är lätt att vara både övermodig och efterklok.
Efter 10 km släppte jag Sofia för att springa de sista 13 kilometrarna på egen hand. Jag skulle dock tveka att kalla det att springa. Det var mer stop’n’go eftersom jag var tvungen att kolla kartan för att inte springa vilse samt för att vila eftersom backarna vid det här laget sög all must ur mina ben.
Att kombinera långpass med backträning kan säkert vara bra (till viss del) och det skulle inte förvåna mig om Lidingöbor blir både snabba och starka löpare. Jag tror dock att, på samma sätt som man bygger upp distans över tid på flackt underlag, så behöver man bygga upp distans över tid på kuperat underlag. Låta kroppen vänja sig och inte chocka den med allt på en gång (som vi gjorde).
När jag äntligen var tillbaka vid bilen där Sofia väntade så var det enda jag kunde säga ”fy fan”. Ungefär hundra gånger. Och på kvällen blev jag sjuk…
Dagens sammanfattas
Sjuk, feber, illamående, huvudvärk, ont i kroppen. Sov uselt lite i natt, har sovit minst 8 timmar på dagen. Har fått i mig lite blåbärssoppa och skorpor.
Jag tror det var gårdagens långpass på Lidingö som fick mig att tippa över och bli sjuk. Skulle kanske kunna vara långpasset i sig som gjorde mig sjuk men jag tror ändå mer på att jag hade en infektion som jag gav fritt fram för när jag sänkte immunförsvaret igår.
Badhuslördag
Idag sticker hela familjen och badar. Det är en favoritaktivitet och Wilja har studsat runt i baddräkt hela morgonen.
Dadelbollskärlek
Trodde aldrig för mitt liv att jag skulle säga detta, men här kommer det. Jag älskar dadelbollar. Gärna dadelbollar gjorda på cashewnötter, dadlar och ekologisk kakao. Kanske en gnutta vaniljpulver och vi pratar riktiga godsaker.
Att känna stolthet
Det är lätt att man blir lite skev i sin uppfattning kring vad som är värt något när man börjar nöta längre distanser. Plötsligt blir ”små korta” åttakilometerspass inget värda och det man än gång slet som ett djur för att uppnå (5 km? 10 km?) blir plötsligt väldigt lite värt. Så är det givetvis inte. Varje litet steg och pass är något att känna stolthet över. Försök att undvika att nedvärdera dig själv och sträck på dig istället. Det behöver inte alltid vara längre och/eller snabbare för att räknas.
Linda Doktár 