2017 – tack och hej

Nu stänger jag dörren om det 2017 som har varit ett av mina mest utmanande år genom livet. Det är även ett år där jag lärt mig mycket om mig själv, om förlust och sorgearbete men även om vänskap, värme och kärlek.

Jag ser på 2018 med tillförsikt och är redo att ta mig an det nya året.

Annonser

Få älska och vara älskad

Jag har varit på en berg- och dalbana ett tag under hösten. Typiskt höst. Typiskt jag och hösten. Men med allt som hänt det senaste året så har svängningarna neråt varit tuffa att hantera. Vissa dagar har jag brutit ihop totalt och knappt sovit en blund.

Andra dagar har det väl känts lättare men den sammanlagda sinnesstämningen har varit skör. Ibland har jag kraschat in i minnesfragment som sliter mig i bitar av sorg, saknad och svek. En känsla av att jag i vissa lägen varit stark och låtit en djupt rotad styrka och längtan i mig få ta plats har i nästa stund känts som att jag är så vilsen en människa kan vara. Vilsen i mig och vem jag är.

Och plötsligt i det här fick två separata möten mig att inse att jag är på väg någonstans. Jag har utan att egentligen förstå det inlett en livsresa som handlar om frigörelse. Efter 38 år av mitt liv har jag äntligen börjat lätta på lager av sorg för att låta min inneboende livslust sippra fram. Nu låter det som jag har gått och varit miserabel hela livet och så är det inte. Jag har varit himlastormande lycklig och har levt ett rikt liv. Mycket tack vare Martin och barnen.

Men känslor jag bär från min barndom är så starka att de till viss del definierat mig. Jag har blivit mina känslor och jag har ständigt letat bekräftelse och att vara till lags. Men under allt det där finns jag. Där finns min längtan och den innehåller självuppfyllelse som inte grundar sig på bekräftelse. Som grundar sig i en vilja att uppleva och få känna. Få bejaka det som bor där inne. Få vara den jag är. Få älska och vara älskad.

Små banditer

Mina små banditer, som väl egentligen är Ronjas, börjar bli stora. Från små nyfödda mininuggets är de nu små minikatter som far runt. De är ”all over the place”, kan man lugnt säga. Sockersöta små fluffisar som man kan gosa massor med (när de sover). När de är vakna har de inte tid att vara still. Då ska det klättras, hoppas, rivas och vältas.

Små kattassar sladdar runt och gärna runt kl 22 på kvällen. Då är det prime time för galna kattfnatt.

Välkommen fredag

Så. Skönt. Med. Fredag. Hurra.

Jag har visserligen haft något av en upphackad vecka eftersom Lowa varit hängig men i veckorna hänger alltid jobbet över en och pockar på uppmärksamhet. Men fredag betyder att jag nu släpper jobbet för att få vara helt i nuet med Lowa och Wilja.

Fick dessutom till en fredagslunchsimning med Kicki och trots att det fanns ett inneboende motstånd att bege sig till simhallen och glida ner i det kalla, så slog jag på autopiloten och bara gjorde. Bra grejer det där. Både autopilot och att simma med Kicki.

Att vara stark

Det här med att vara stark och då menar jag inte fysisk styrka utan den där styrkan som bor inombords. Den kan ta en igenom svårigheter och få en att komma ut på andra sidan både starkare och kanske även klokare.

Jag har varit stark. Jag har varit stark många gånger i livet och har tagit mig fram genom inre styrka och vilja. Min drivkraft och kompass har varit att alltid vilja.

Men det tar på krafterna att vara stark och även om jag vet att jag måste vara stark i mig själv och hitta min inre styrka kan jag ibland önska att jag skulle slippa vara så stark. För en liten stund. Att någon skulle säga att du, idag behöver du inte vara stark. Jag finns här och just i detta nu kommer jag att vara stark åt dig.

Novembers första långpass

Redan i onsdags (1:a november) var det ytterst nära att novembers första långpass ägde rum. Men då vek jag ner mig eftersom jag var totalt oförberedd på att det var ett långpass jag hade tackat ja till.

Allt började som en rolig idé om att hänga med ut och springa en reflexbana. Fyra tjejer. I skogen. I mörkret. Med pannlampa. Tre av fyra hade aldrig sprungit rundan tidigare och fick av oklar anledning för sig att rundan var sisådär 7-8 km och skulle ta runt 60 minuter i anspråk.

När det var dags att mötas upp så hade sällskapet utökas med fem glada och trevliga traillöpare till och allt var på rull enligt plan. Men någonstans här började det utkristallisera sig att den lilla nätta rundan (som snurrade i mitt huvud) beräknades ta runt 2,5 timme att springa. Min hjärna försökte febrilt förstå hur 7-8 km kunde ta så lång tid tills det klarnade att rundan i själva verket var 15-17 km lång. Långpasslång. Mitt i veckan. I mörkret. I teknisk terräng. I skogen. I regn. Med pannlampa.

Inte förberedd på mat-, sov- eller träningsfronten bestämde jag mig för att ändå köra. Jag var trött i kroppen redan när vi startade och jag märkte hyfsat snabbt att det skulle bli tufft att hänga på de andra. Trots det var det en magisk känsla att springa där i mörkret med pannlampa som enda ljus. Över stockar, diken och bäckar. Över sten och uppför berg. Allt medan regnet trängde igenom alla lager med kläder och ångan stod ut genom munnen och gjorde det svårt att se vad som väntade på stigen.

Det gick ändå oväntat bra till dess att jag blev trött på riktigt och började stuka fötter till höger och vänster. Och lite till höger igen. Fick tips från de snälla trailkompisarna hur jag skulle undvika att trampa snett och jag gjorde mitt bästa för att ta till mig och tänka på tipsen men var för trött i kropp och knopp för att kunna prestera.

Jag och Tove (som dagen till ära cyklat till och från jobbet för att värma upp inför den lilla reflexrundan) valde att släppa resten av gänget efter ca 7,5 km för att därefter ta oss i beckmörker via ett löpspår tillbaka till bilen som stod parkerad 2,5 km längre bort.

Nästa gång jag ska springa teknisk långpassreflexrunda ska jag:

  1. Inte springa tuffa intervaller dagen innan
  2. Inte springa ett lunchpass samma dag
  3. Vila ordentligt innan
  4. Äta ordentligt innan

To the moon and back

Varför ska tankar överfalla och klamra sig fast just när man ska försöka sova. Jag är trött på tankar som poppar upp som ovälkomna gäster och fullkomligt tar över genom att trigga känslor. En strategi jag jobbar med är att säga stopp till vissa tankar. De kommer automatisk men jag kontrar med att säga stopp innan de tagit sig in och omvandlats till känslor. Min förhoppning är att de en dag ger med sig och slutar komma så frekvent.

En känsla som varit på besök rätt ofta är saknad. Den kan vara alltifrån att jag saknar barnen till att jag saknar samtal med människor som kanske inte längre finns hos mig. Jag kan även sakna något diffust som att ha någon som saknar mig. Knasigt kanske men det känns som att saknad är en stark känsla.