Längtan

Idag längtar jag efter något som jag inte lyckas fånga i tanken och sätta ord på. Det är en stark längtan som finns i mig och som då och då gör sig påmind. Kanske bottnar det i att jag längtar bort. Att jag längtar efter något annat. Efter en positiv förändring.

Kanske är det en identitetskris där jag blickar bakåt men saknar riktning framåt. Där jag står och stampar och där livet fortsätter att vara en kamp mot den sorg som tycks följa mig genom livet.

Eller så är det bara en längtan efter att få leva med en känsla av lycka, trygghet och ro.

En liten hand i min

Jag minns när barnen var nyfödda. Små varelser som berörde mitt hjärta på ett nytt och unikt sätt. Jag minns hur de fann ro i min famn och hur deras nyfikna blick sökte av världen. Hur deras små händer greppade tag om ett finger och höll det.

Ikväll sa Wilja, ”mamma, kan du hålla mig i handen”. Och precis som när hon var en bebis greppade hon tag om mitt pekfinger och somnade med min hand runt hennes. Det är vid sådana tillfällen tacksamhet och minnen kommer farandes som en förnimmelse genom kroppen. Tacksamheten över att få hålla en liten hand i min och att få älska någon villkorslöst.

2017 – tack och hej

Nu stänger jag dörren om det 2017 som har varit ett av mina mest utmanande år genom livet. Det är även ett år där jag lärt mig mycket om mig själv, om förlust och sorgearbete men även om vänskap, värme och kärlek.

Jag ser på 2018 med tillförsikt och är redo att ta mig an det nya året.

Få älska och vara älskad

Jag har varit på en berg- och dalbana ett tag under hösten. Typiskt höst. Typiskt jag och hösten. Men med allt som hänt det senaste året så har svängningarna neråt varit tuffa att hantera. Vissa dagar har jag brutit ihop totalt och knappt sovit en blund.

Andra dagar har det väl känts lättare men den sammanlagda sinnesstämningen har varit skör. Ibland har jag kraschat in i minnesfragment som sliter mig i bitar av sorg, saknad och svek. En känsla av att jag i vissa lägen varit stark och låtit en djupt rotad styrka och längtan i mig få ta plats har i nästa stund känts som att jag är så vilsen en människa kan vara. Vilsen i mig och vem jag är.

Och plötsligt i det här fick två separata möten mig att inse att jag är på väg någonstans. Jag har utan att egentligen förstå det inlett en livsresa som handlar om frigörelse. Efter 38 år av mitt liv har jag äntligen börjat lätta på lager av sorg för att låta min inneboende livslust sippra fram. Nu låter det som jag har gått och varit miserabel hela livet och så är det inte. Jag har varit himlastormande lycklig och har levt ett rikt liv. Mycket tack vare Martin och barnen.

Men känslor jag bär från min barndom är så starka att de till viss del definierat mig. Jag har blivit mina känslor och jag har ständigt letat bekräftelse och att vara till lags. Men under allt det där finns jag. Där finns min längtan och den innehåller självuppfyllelse som inte grundar sig på bekräftelse. Som grundar sig i en vilja att uppleva och få känna. Få bejaka det som bor där inne. Få vara den jag är. Få älska och vara älskad.

Små banditer

Mina små banditer, som väl egentligen är Ronjas, börjar bli stora. Från små nyfödda mininuggets är de nu små minikatter som far runt. De är ”all over the place”, kan man lugnt säga. Sockersöta små fluffisar som man kan gosa massor med (när de sover). När de är vakna har de inte tid att vara still. Då ska det klättras, hoppas, rivas och vältas.

Små kattassar sladdar runt och gärna runt kl 22 på kvällen. Då är det prime time för galna kattfnatt.

Välkommen fredag

Så. Skönt. Med. Fredag. Hurra.

Jag har visserligen haft något av en upphackad vecka eftersom Lowa varit hängig men i veckorna hänger alltid jobbet över en och pockar på uppmärksamhet. Men fredag betyder att jag nu släpper jobbet för att få vara helt i nuet med Lowa och Wilja.

Fick dessutom till en fredagslunchsimning med Kicki och trots att det fanns ett inneboende motstånd att bege sig till simhallen och glida ner i det kalla, så slog jag på autopiloten och bara gjorde. Bra grejer det där. Både autopilot och att simma med Kicki.

Att vara stark

Det här med att vara stark och då menar jag inte fysisk styrka utan den där styrkan som bor inombords. Den kan ta en igenom svårigheter och få en att komma ut på andra sidan både starkare och kanske även klokare.

Jag har varit stark. Jag har varit stark många gånger i livet och har tagit mig fram genom inre styrka och vilja. Min drivkraft och kompass har varit att alltid vilja.

Men det tar på krafterna att vara stark och även om jag vet att jag måste vara stark i mig själv och hitta min inre styrka kan jag ibland önska att jag skulle slippa vara så stark. För en liten stund. Att någon skulle säga att du, idag behöver du inte vara stark. Jag finns här och just i detta nu kommer jag att vara stark åt dig.