Så. Skönt. Med. Fredag. Hurra.

Jag har visserligen haft något av en upphackad vecka eftersom Lowa varit hängig men i veckorna hänger alltid jobbet över en och pockar på uppmärksamhet. Men fredag betyder att jag nu släpper jobbet för att få vara helt i nuet med Lowa och Wilja.

Fick dessutom till en fredagslunchsimning med Kicki och trots att det fanns ett inneboende motstånd att bege sig till simhallen och glida ner i det kalla, så slog jag på autopiloten och bara gjorde. Bra grejer det där. Både autopilot och att simma med Kicki.

Det här med att vara stark och då menar jag inte fysisk styrka utan den där styrkan som bor inombords. Den kan ta en igenom svårigheter och få en att komma ut på andra sidan både starkare och kanske även klokare.

Jag har varit stark. Jag har varit stark många gånger i livet och har tagit mig fram genom inre styrka och vilja. Min drivkraft och kompass har varit att alltid vilja.

Men det tar på krafterna att vara stark och även om jag vet att jag måste vara stark i mig själv och hitta min inre styrka kan jag ibland önska att jag skulle slippa vara så stark. För en liten stund. Att någon skulle säga att du, idag behöver du inte vara stark. Jag finns här och just i detta nu kommer jag att vara stark åt dig.

Redan i onsdags (1:a november) var det ytterst nära att novembers första långpass ägde rum. Men då vek jag ner mig eftersom jag var totalt oförberedd på att det var ett långpass jag hade tackat ja till.

Allt började som en rolig idé om att hänga med ut och springa en reflexbana. Fyra tjejer. I skogen. I mörkret. Med pannlampa. Tre av fyra hade aldrig sprungit rundan tidigare och fick av oklar anledning för sig att rundan var sisådär 7-8 km och skulle ta runt 60 minuter i anspråk.

När det var dags att mötas upp så hade sällskapet utökas med fem glada och trevliga traillöpare till och allt var på rull enligt plan. Men någonstans här började det utkristallisera sig att den lilla nätta rundan (som snurrade i mitt huvud) beräknades ta runt 2,5 timme att springa. Min hjärna försökte febrilt förstå hur 7-8 km kunde ta så lång tid tills det klarnade att rundan i själva verket var 15-17 km lång. Långpasslång. Mitt i veckan. I mörkret. I teknisk terräng. I skogen. I regn. Med pannlampa.

Inte förberedd på mat-, sov- eller träningsfronten bestämde jag mig för att ändå köra. Jag var trött i kroppen redan när vi startade och jag märkte hyfsat snabbt att det skulle bli tufft att hänga på de andra. Trots det var det en magisk känsla att springa där i mörkret med pannlampa som enda ljus. Över stockar, diken och bäckar. Över sten och uppför berg. Allt medan regnet trängde igenom alla lager med kläder och ångan stod ut genom munnen och gjorde det svårt att se vad som väntade på stigen.

Det gick ändå oväntat bra till dess att jag blev trött på riktigt och började stuka fötter till höger och vänster. Och lite till höger igen. Fick tips från de snälla trailkompisarna hur jag skulle undvika att trampa snett och jag gjorde mitt bästa för att ta till mig och tänka på tipsen men var för trött i kropp och knopp för att kunna prestera.

Jag och Tove (som dagen till ära cyklat till och från jobbet för att värma upp inför den lilla reflexrundan) valde att släppa resten av gänget efter ca 7,5 km för att därefter ta oss i beckmörker via ett löpspår tillbaka till bilen som stod parkerad 2,5 km längre bort.

Nästa gång jag ska springa teknisk långpassreflexrunda ska jag:

1. Inte springa tuffa intervaller dagen innan
2. Inte springa ett lunchpass samma dag
3. Vila ordentligt innan
4. Äta ordentligt innan