Ett tjuvnyp eller två

Har haft svårt att komma iväg till simhallen på sista tiden och ibland gör sig gamla tider påminda och då blir det ännu motigare. Men är man svajig i sinnet så är det tur att man har en Kicki som ser till att man kommer iväg. Passar utmärkt att få jaga efter hennes fötter. Idag blev jag dessutom tjuvnypt inte bara en utan hela två ggr av bangrannen som simmade yvigt ryggsim. Det får en att vakna till ordentligt.

Jag tänker att motivationssvackan kan ha att göra med att jag saknar inplanerade swimrunlopp. Förra året vid den här tiden så låg ett gäng lopp framför mig som jag hade att sikta in mig på och vässa formen inför. Nu är det bara tomt och det gör inte under för min motivation. Känner mig snarare lätt avmätt och less på att tänka swimrun och skulle behöva något för att tända till. Något som får det att börja spraka och gnistra igen. Så om någon har en liten glödloppa så är det bara att skicka den åt mitt håll.

Annonser

Bakvänt triathlon 

De avslutande dagarna av påsken 2017 har jag spenderat delvis utomhus. Jag kan ärligt säga att jag är trött på den evighetslånga vinter vi tycks befinna oss i. På något sätt är det ändå härligt att få vara ute i naturen och ta in nya mjuka stigar och höga kullar med frisk luft som biter i kinderna.

I söndags struntade jag fullständigt i att det var påskdag och hängde med Johan ut på en trailtur som tog oss från Rösjön i Täby till Södra Törnskogens naturreservat i Sollentuna och tillbaka. Det var en väldigt fin runda där vi fick tassa på allt från grusväg till ängar, skogsstig och obanad terräng. Över bergsknallar och på stig genom grönaste mossa, genom snår och träskmark.

Inga krav på prestation eller fart och det är det bästa jag vet. Det lyfter mig till oanade höjder och jag kan tassa runt för alltid (eller tills vattnet tar slut). Denna gång klockade vi in ca 2,5 timme av själavård och lugn.

På måndagen var det dags att premiärcykla mountainbike efter det bakväxelhaveri jag drabbades av i höstas. Det kändes ovant och jag var lite harig där underlaget var av mer teknisk karaktär. Samtidigt utmanade jag mig själv att testa att cykla på vissa ställen där instinkten sa att jag borde leda cykeln. Kan ju inte släpa runt på en cykel utan att cykla, tänkte jag för mig själv och trampade på.

Avrundade hela påskhelgen med att simma tillsammans med Kicki och Johan i Långbro. Fokus arm föll ganska väl ut med tanke på de sammanlagt fem timmar jag spenderat på cykel eller till fots dagarna innan.

 

Träning och energi

Det var rätt länge sedan jag kände mig riktigt stark under träning. Det har varit alltifrån att jag varit sliten efter tävling (läs Rockman) till muskelbristning, till evighetssnuva med hosta, till mental stress som kommit i vägen för det. Det är många olika saker som kan påverka träningen och det är ibland värdefullt att påminna sig själv om att man behöver ta hänsyn till helheten. Till livet i stort.

Men bara för att det är tungt en period så behöver det inte vara så för alltid. Plötsligt vänder det och i lördags sprang jag Enstamilen på lätta ben. Stärkt av det så  vågade jag mig på ett löpintervallpass på lunchen igår. Och jag kände mig stark och full av energi.

Passet såg ut enligt följande:

  • 2 km uppvärmning 
  • 4×90 s (60 s vila)
  • 4×60 s (60 s vila)
  • 4×30 s (60 s vila)
  • 2 km nedjogg

Jag sprang intervallerna på bana och ökade farten i takt med att intervallerna blev kortare. Vilan blev stå/gåvila.

På kvällen var det dags för tillfälle nummer 6 på den kurs i pardans som jag går tillsammans med Martin. Vi fick fortsätta öva på social tango och jag måste säga att det tilltalar mig mer än cha-cha som var den första dansen vi fick lära oss. Tangon känns roligare och mer spännande.

I slutet av lektionen introducerades vi till swing/jive och det är nog den dans vi hittills haft svårast för. Martin svängde runt och jag hade svårt att hänga med och tappade bort mig i nästan varenda snurr.

För att toppa dagen så stack vi till simhallen och körde ett kvällspass. Jag har en fin känsla i simningen just nu och hoppas att jag kan hålla igång under vintern.

Himlen är oskyldigt blå

img_0956

Jag tror att jag börjar närma mig det där hejet som jag tvekade inför förra veckan. Hej som i hej vaden, nu är vi nog kompisar med varandra igen.

Jag har sprungit ett gäng pass den senaste veckan och inget har ställt till det så jag är vid gott mod. Det är bra när det stormar under den där oskyldigt blåa himlen och jag behöver min löpning extra mycket. Har utöver löpning lyckats få till både pass i bassäng och pass i öppet vatten. Det kändes rätt häftigt att en söndag i september kunna dra på sig våtdräkten och ta sig en tur i närmsta sjö. Och lika fantastiskt bra kändes det faktiskt att få glida ner i bassängen och dra ett simpass inomhus igår.

 

Runt ön

När klockan ringer kl 5:50 och det blåser isvindar…då tar man sitt pick och pack och sin superwomandräkt i neopren och drar till Rösjön. Det gör man för att det är fantastiskt när man väl är i och man får möta morgonen och solen i vattnet.

Idag simmade vi distans och övade på att drafta runt ön. Vi låg på fötter och höft och jag och Elin teamade upp riktigt bra. Humorinslaget kom när Ludde parade ihop oss med två av de snabbaste simmarna för att träna drafting på fötter och jag blev avhängd inom loppet av 40 m.

Arla morgondopp

Den där härliga, bubblande känslan som infinner sig när man får göra saker man tycker om och som gör en glad. Den är kraftfull och det är något av en konst att kunna rida på vågen av en kick länge. Jag tycker mig vara ganska bra på att göra det och fortsätter känna mig hög på söndagens upplevelse.

I måndags simmade jag första utomhuspasset med Coach Ludde och ett stort gäng andra glada simmare. Passet som sådant hade kunnat ta ner mig på jorden och sanningen är att passet var något av en käftsmäll. Kaxig som jag är hängde jag på de snabba simmarna ut från bryggan. 400 meter senare simmade jag tillbaka till bryggan med svansen mellan benen. Jag hade noll att komma med och stressen, över att jag upplevde simningen som hetsig, tog över totalt.
Hängde med alla trevliga simmare vid bryggan och kände mig snabbt på bättre humör. Det var dock först när jag skrev ner mina tankar och min race report som jag hoppade upp på vågen igen.

När jag imorse tog mig till den magiskt vackra (och okristligt tidiga) morgonsimningen så gjorde jag ett nytt försök med den snabba gruppen. Denna gång med ett stort lugn och en vetskap om att jag bara kan göra så gott jag kan. Det räcker.

För att toppa upp dagen ytterligare hängde jag med mina trevliga kollegor ut på tur (aldrig sur) runt Årstaviken. Ofantligt varmt men med ett avslutande dopp innan det var dags att jobba igen.

Tänk om det gick att stoppa undan och spara dessa små upplevelser. Som lyckopiller i minnesform.

Jag är tillbaka


Inte med full kraft än men ändå tillbaka. Mitt allra första pass blev ett öppet vatten-pass med Elin i Rösjön. Det inbjudande vädret som sken över oss under min sjukdom var som bortblåst och det krävdes stor mental styrka att hoppa i vattnet. Runt åtta grader i luften och friskt i vattnet, men med förvånansvärt behaglig simning. Det var först efteråt som det började sticka i händer och fötter.

Samma kväll dammade jag av löparkläderna och tassade ut på fantastiska 2,75 km tillsammans med Lowa. Kändes härligt att få springa och igår vågade jag mig på ett lunchpass med lugnt tempo. Jag älskar att vara aktiv.