Undvika att fastna

Det är lätt att fastna i gamla invanda mönster. Att bara springa när det är sol, när det är en runda man känner igen, när det är samma tid på dagen som man brukar springa. Kanske för att det är lättast så. Det är lätt att göra likadant och slå på autopilot.

Ibland är det jätteskönt att veta precis vad man ska göra och hur, men det är när man tar sig utanför sin bekvämlighetszon som man kan växa lite extra. Jag vill inte fastna i ett mönster som säger att jag alltid måste springa långpass efter frukost eller att solen måste skina för att det ska vara värt att springa. Om jag faller in i ett sådant mönster kan man fråga sig vad som händer när jag ska köra ett maraton som går på eftermiddagen eller i ösregn. En sak som är säker är att jag kommer att vara mer nervös än jag borde behöva vara eftersom jag kommer att tvingas avvika från ett invant mönster.

Jag försöker bryta mönster genom att springa i alla väder och genom att variera längd och innehåll i passet. Jag ser även till att variera mina rundor och vilken tid på dagen jag förlägger dem.

Gårdagens långpass på knappa 16 km avvek på flera olika sätt mot de långpass jag sprungit de senaste helgerna.

  1. Jag sprang ensam
  2. Jag sprang på eftermiddagen
  3. Det var mörkt
  4. Jag sprang i ett högre tempo
  5. Jag sprang utan stopp

Det som var gammalt och invant var rundan. Jag kan den nästan utan och innan och vet hur jag kan förlänga eller göra den kortare om så behövs. Det kändes tacksam när många av de andra parametrarna var nya.

Samma sak hände på lunchpasset idag. Jag ville inte springa samma gamla runda runt Årstaviken. Istället plockade jag upp en karta på mobilen och såg ut en slinga vid Vinterviken. Det är givetvis något av en chansning att ta ut en helt ny runda eftersom det är svårt att veta hur löpbart det. Om man inte har tidspress eller känner att man måste prestera så brukar dessa rundor bli som små äventyr. Jag älskar att uppleva nya platser tack vare löpningen. 

    

 

Annonser

Intervaller i grå november


Typisk novemberdag idag. Grått, blött, rått. Nu skulle jag kunna dra till med hur mycket färggladare allt blir av att sticka ut och springa, men eftersom det inte är sant så tänker jag låta bli. Däremot så tenderar jag att glömma bort de gråa när jag springer. Speciellt när jag springer intervaller och fokus är att 

  1. Överleva
  2. Inte kräkas 

Då hinner jag inte riktigt fundera på hur blött eller kallt det är.

Dammade av ett gammalt pass som är rätt trevligt att köra. Trevligt så tillvida att det inte blir monotont. 

  • Uppvärmning 2 km
  • Indianhopp 2×30 m
  • Ett par koordinations-/stegringslopp
  • 1×4 min, 2 min gå/joggvila
  • 2×2 min, 1 min gåvila
  • 4×1 min, 30 s ståvila
  • 4×30 s, 30 s ståvila
  • 2 km nedjogg

I takt med att intervalltiden blir kortare ska farten bli högre och de sista intervallerna ska gå riktigt fort men kontrollerat.

Lunchlöpslyx

Jag är något av en lunchlöpjunkie. Jag älskar det och extra mycket den här tiden på året. Eftersom jag drog ett långpass på 17 km igår så ville jag inte köra för hårt idag. 

Valde ett distanspass på 8 km och överraskade mig själv med att känna mig oförskämt fräsch. I benen alltså. 

Jag känner att det är bra träning för mig att springa dagen efter långpass för att träna på att få volym tätt ihop. Långpassen i sig går så pass lugnt och stilla till att det bör vara fullt möjligt att orka springa dagen efter. Kan känna mig lite stel men det brukar släppa efter någon kilometer och när jag når de första backarna på min runda brukar jag snabbt veta om kroppen är med mig eller om den sitter kvar i omklädningsrummet.

Idag var den med och hejade på och fullkomligt älskade att springa i solen. Att fem minusgrader bet i kinderna gjorde mig inget. 

  

Inte bara löpning

Kattungarnas flytt närmar sig med alltför stora och snabba steg. Det känns sorgligt att behöva säga hej då till dem och jag kommer att sakna att ha de små lurvbollar runt fötterna. Det är tur att vår fina Ronja och lilla charmtrollet Casper stannar hos oss.

 
I övrigt närmar det sig första advent och i fredags bakade vi pepparkakor.

Awesomeness


Söndag är lika med långpass för de osynliga badankorna. Variationen på långpassen de senaste fyra veckorna har varit fenomenal. Något annat går inte att påstå.

  1. 14 km från Playitas och upp till fyren och tillbaka (solo)
  2. 14 km i Ursvik (upp och ner och upp och ner) med Sofia och Reka
  3. 15 km på Djurgården (platt som en pannkaka) med Sofia 
  4. 17 km i Sollentuna (inklusive 6 vändor uppför Väsjöbacken) med Sofia och Reka

Långpass behöver inte vara tråkigt eller enformigt. Precis som med intervaller så finns det möjligheter att utveckla och krydda dina långpass. 

Spring olika rundor. Spring ensam. Spring med sällskap. Släng in ett par vändor med gång uppför en skidbacke. Släng in en fartökning. Spring kuperat. Spring platt. 

 Idag sprang Sofia och jag på en rundslinga om ca 4,5 km. När vi kom till Väsjöbacken gick vi ett antal vändor upp till toppen innan vi fortsatte på vår slinga.

  • Varv 1 – 3 vändor
  • Varv 2 – 2 vändor
  • Varv 3 – 1 vända 

Här vill jag lyfta fram att vi gick upp och joggade ner för att undvika att pulsen pep iväg onödigt. Hade vi låtit den göra det hade vi antagligen behövt dra ner på distansen istället. 


 

Matlagningskurs

I tisdags var jag på matlagningskurs tillsammans med elva andra tjejer och Lovisa. Vi blev uppdelade i tre matlag för att ta hand om förrätt, varmrätt och efterrätt. Själv hamnade jag i efterrättsgruppen med Lovisa, Helena och Åsa.

Vi skulle laga passionsfruktspannacotta med kanelkex, äppelkompott och maränger. Vi vispade, skrattade, brände smör, skrattade, stod frågande, skrattade, fick marängsmet i håret och skrattade lite till. Jag fick dessutom träna på att koka upp, för att koka ner. Avancerad matlagning.

Till förrätt serverades rökgravad fjällröding, saffransförskost, surdegssmulor, krabbsallad med pepparrot, löjrom och tryffel.    

Varmrätten var långa med ett krabbtäcke, morotspuré och två smarriga såser, varav en med fänkål och den andra med citron.

För att summera så var det en trevlig kväll med god mat.

13 timmar och 146 steg

Tretton timmar är rätt lång tid. Speciellt om man pratar om sömn. Efter att ha varit på en formidabelt trevlig matlagningskurs med Lovisa och 11 andra glada tjejer så vaknade jag med migrän igår. Det var en elak variant och trots medicin så var jag utslagen i totalt tretton timmar innan jag började komma tillbaka till livet.

När jag väl vaknade till så såg jag att jag och Sofia fått en plats i Rockman Swimrun 2016. Det känns pirrigt och läskigt och sjukt spännande. Det ser alltså ut som att vi återigen kommer att stå på startlinjen till ett lopp som promotar kalla simningar och runt 2500 höjdmeter varav en stigning sker via trapporna i Flørli som stoltserar med 4444 steg. Upp till himlen (igen).

  
För att känna efter hur många trappsteg vi snackar om gick jag de åtta våningar som vi har på jobbet och räknade antal steg. 146 steg… För att nå upp till toppen av Flørli behöver jag alltså ta trapporna upp till plan 8…få se nu…30 gånger. 30 gånger! Har svårt att greppa hur många gånger det är och hur lång tid det kommer att ta. Försöker lugna mig själv med att spiraltrapporna i ett instängt trapprum inte alls är samma sak som 4444 trappsteg i vacker natur.