Månadsarkiv: december 2015

Lyckorus på julafton

Publicerat i Allmänt av

Jag har på senare år börjat längta efter ett mer rofyllt julfirande och har funderat på att ta familjen och resa bort. För att avdramatisera och få fokusera på det som betyder mest, familjen. Nu var vi hemma och hade gäster men vi lyckades uppbåda ett rofyllt och lugnt firande. Ingen hets eller stress, inget stök eller slammer. Lugnt och stilla och mysigt. Så jäkla skönt.

På kvällen var jag i balans och Lowa och jag tog en kort löptur för att testa min nya pannlampa. Att få umgås med Loppan är underbart och igår fullkomligt sprudlande hon av energi trots att kl hunnit bli 21.20 innan vi var ute.  

 

Springa in i mörkret

Publicerat i Löpning, Simning av

Förra veckan sprang jag mycket och avslutade veckan på topp med långpass ute på Djurgården med 3 km fartökning. Det kändes nästan för bra för att vara sant, men sant var det. Trots att jag var nervös inför den modesta fartökningen så klarade jag och Sofia den med bravur.


Det känns fortfarande ovant att orka löpa och inte dö syrebristdöden på kuppen. Jag har ätit järntabletter i tre månader och det har gjort underverk. Vad som händer nu när tabletterna är slut och kroppen ska fixa det här på eget bevåg återstår att se. En riktig nagelbitare.

På söndagen fortsatte vi fira livet och våra kroppars förmåga när jag, Sofia, Maria och Theresia slöt upp för att simma 100×100 m. Detta var något vi gjorde för första gången förra året och då fick vi snabb tillrättavisning om att det inte räknades om man klev upp ur bassängen för att proviantera. Det struntade vi fullständigt i när vi i år körde repris på Lars Frölanders julafton. Vi simmade, käkade godis och lunch och simmade lite till.


Vi fick kämpa lite med de orimligt starka strömmar som rådde i Sumpans 25:a. Antingen fladdrade man över på sin medsimmares sida eller så låg man och harvade i linan. Ett jäkla meck att trimma in teknikövningar när man samtidigt ska undvika att fladdra iväg till andra sidan bassängen.

Det var en duktigt skön känsla som kom över mig när vi var klara. Min simning har varit lite tafatt under hösten men trots det så hade jag inte några större problem att klämma 10 000 m. Visst drabbades jag av muskulär trötthet som hette duga fram emot de sista 1000-ingarna men det hade varit konstigt annars. Snittar på blygsamma 2000-4000 m i veckan och lyckas klämma ur mig 10 000 m på en och samma dag. Det får mig att vilja sträcka på mig lite extra.

Så, vad var det för snack om mörker då? Jo, efter två dagars totalvila stack jag ut i dagsljus på ett distanspass. Inga tider, inget sneglande på klockan. Bara jag och friheten att springa. Sprang med lätta ben och plötsligt var det mörkt. Det var jag och månen som speglade sig i Rönningesjön. I övrigt tyst, mörkt och stilla.

VAB med Lowa

Publicerat i Familjen av

Har vabbat idag med Lowa som nu går in på sin fjärde dag med feber och jobbig hosta. Vi har myst, läst bok, lyssnat på musik och kokat kola. Bara varit, hon och jag. Min älskade lilla loppa och jag. 

  

Överraskande vitt

Publicerat i Löpning av

Söndag och dags för långpass. Jajjemen. Var på julbord med jobbet igår och folk undrade lite över varför jag inte drack alkohol. För mig är det inte svårt att avstå alkohol och inte heller någon uppoffring. Jag kan absolut tycka att det är gott med en öl eller ett glas vin, men mer än så mår jag ofta bara dåligt av och har jag otur så drar jag på mig migrän. Så alkohol är inget jag behöver eller vill dricka mängder av.

Igår hade jag även dagens inplanerade långpass i bakhuvudet när jag avstod från nubbe, öl och vin. Fick då frågan varför jag springer långpass när det är först i augusti som Rockman swimrun går. Det finns goda anledningar. För det första vet jag att jag behöver börja lägga grunden för en stark och uthållig kropp redan nu. Detta för att sedan med hjälp av successiv progression kunna bygga upp en kropp som orkar vara ute i många timmar och som inte går sönder längs vägen. Det tar tid att bygga hållbar uthållighet för långa och krävande lopp.

Det här betyder inte att jag är ute och maler tremilare utan att jag långsamt trappar upp löpningen över tid. 

För det andra gav Engadin mig insikten att jag måste träna mer tävlingsspecifikt och bygga upp självförtroende för att klara höga berg, teknisk löpning och tuff simning. Och att kombinera löpning med att gå uppför berg. Mina backintervaller är bra och ger ett visst mått av höjdmeter men jag är ännu inte tillräckligt tränad för att löpandes kunna skramla ihop någon ansenlig summa höjdmeter. 

Sofia och jag har ett rullande fyraveckorsschema med långpass och just denna vecka var temat långpass med höjdmeter. Vi bestämde oss för följande formel 5,6 km – 5 vändor i Väsjöbacken – 4,3 km – 3 vändor i Väsjöbacken – 2,2 km – 1 vända i Väsjöbacken.

Att successivt löpa kortare varv och gå uppför färre antal backar är ett mentalt knep som funkar väldigt bra för både mig och Sofia. För mig är det betydligt tuffare att köra samma distans uppdelat på tre lika stora delar.

Passet gick så galet bra. Sådär så att jag gick runt och flinade efteråt. Då var vi ändå tvungna att rucka våra planer om att gå i backen upp eftersom det visade sig att vi steg in i ett snötäckt Narnia när vi klev ur skogen och in till Väsjöbacken. Det var ett öronbedövande ljud av snökanoner och det var som att kliva in i en snöstorm.

Passet landade på drygt 20 km och 700 höjdmeter. Räknade ut att vi gick uppför i drygt 4 km och sprang resten.

Lätt besatt

Publicerat i Löpning av


Får nog erkänna det… jag är lätt besatt av löpning just nu. Jag springer olika typer av pass och tycker att det kryddar min vardag. Det är som att jag har dykt ner i en gotteskål där varje tugga är en ny smak av något fantastiskt.

Igår fick jag till ett tröskelpass om 4×1000 meter och jag kände mig stark och opåverkad trots söndagens långpass. Sådant här händer inte alltid och jag rider på vågen bäst jag kan.

För att inte helt snöa in på löpning så satte jag ihop ett litet simpass som jag körde på egen hand igår kväll.

  • 300 uppvärmning
  • 4×50 (25 teknik, 25 sammansatt)
  • 200-2×100-4×50 vila 15-20 s
  • 200-2×100-4×50 fenor vila 15-20 s
  • 4×100 start 2:15
  • 4×50 start 1:10

Satan i gatan vad det gick med fenorna på. Svischade fram som en turbodriven kajak. Märker att jag generellt har lyckats få en mer aktiv benspark (något som jag saknat).

På lunchen idag var jag dock kvickt tillbaka i löparskorna igen. Hade läst en bloggpost på springsnabbare.se och blev så pass nyfiken att jag var tvungen att i alla fall nosa på passet som föreslogs. Bloggposten handlade om att fart är något man måste göra sig förtjänt av. Om man inte tränar på att springa snabbt så är det helt enkelt svårt att bli snabb.

Herr Zillén föreslog ett pass om 7-10×30 s med 3 minuters gåvila tillbaka till starten. Tre minuter är lång tid, vilket innebär att intervallerna om 30 s ska köras i riktigt hög fart. Min egen tolkning är att farten ska vara så pass hög att tre minuter nästan upplevs som kort tid.

Målet för dagens pass var dock ett lugnare distanspass som jag inte ville byta ut rakt av. Följden blev att jag körde mitt distanspass för att sedan lägga in 4×30 s mot slutet av passet.

Nu var det åter dags att trycka på turboknappen och känslan var att jag flög fram. Jag älskade känslan av fart och effekten det hade på mitt löpsteg. Jag fick ett helt nytt driv och jag fylldes av något sorts lyckorus av att få trycka på.

Någon sorts fallenhet för korta och snabba distanser verkar jag ha i mig. Det är då jag presterar som allra bäst både i löpning och i simning. Synd bara att distanserna är mikroskopiska i jämförelse med de äventyr och utmaningarna jag tar mig an.

  

Långt fast lätt

Publicerat i Löpning av


Fortsätter lite på temat långt då jag igår gick upp i ottan för att springa långpass med Sofia. Runt Brunnsviken stod på schemat och det var säkert ett år sedan vi sprang där senast. För vi har sprungit rundan många gånger. Åt olika håll och med olika utgångspunkter. Det här medför att vi känner till rundan och dess lätta och mer utmanande partier. 

Jag minns de backar som brukar knocka mig och som jag bygger upp ångest inför och jag vet var varenda bensinmack som finns om magen skulle paja. Igår pajade inte magen och jag blev inte heller knockad. Jag sprang med lätthet i både kropp och sinne. Visst var jag lite trött när jag kom hem efter vår 18 km långa runda. Så trött att jag tog en liten powernap på soffan innan jag tog mig i kragen och bakade pepparkakor med barnen.

Eftersom Sofia och jag alltid tycks diskutera diverse bakverk under våra löppass så smaskade jag i mig stora mängder lussebullar under eftermiddagen. Och några pepparkakor. Det ska vara gott att leva. 

Jättelång eller lång

Publicerat i Löpning av

Den här veckan har dragit förbi likt de stormvindar som virvlat in över landet.

Sa hallå hej till en gammal backe jag känner. Den är lång. Inte jättebrant hela vägen men lång. Tre minuter lång. En tid som kan kännas fasligt kort i vissa sammanhang och ofantligt lång i andra. Den här backen brukar kännas jättelång och på gränsen till uthärdlig men nu när jag körde kändes den…bara lång. Det är stor skillnad på jättelång och lång. I en jättelång backe så hinner man tänka många fula ord. Säkert flera hundra. 

Som mål hade jag satt upp ett pass om tre långa och tre något kortare backar. De långa skulle ta 3 min upp och 3 min ner. De något kortare skulle ta 2 min upp och lika lång tid ner. Ca 30 min skulle jag därmed spendera i backen. 

Eftersom backen bara kändes lång och inte jättelång så modifierade jag passet att innehålla två extra backar:

  • Uppvärmning 2 km
  • 2(2×3 min, joggvila, 2×2 min joggvila)
  • Nedjogg 2 km 

Genom att bryta ned passet i två block om två långa och två kortare backar så lurade jag kroppen att orka lite mer. Efter två långa är det ren lyx att få köra två lite kortare och jag hinner dessutom ladda om inför de två långa som kommer därefter.

    

Bekväm – not so much

Publicerat i Simning av


När jag redan är inne på det här med att ta steg utanför den där varma, ljuva bekvämlighetszonen så kan vi snacka om vad jag gjorde i helgen. Jag tog inte ett regelrätt kliv utan mer ett hopp ut i det där stickiga okända. Ett hopp från en startpall i Tyresö Aquarenas 25-metersbassäng. Det är väl ingen stor grej att göra ett dyk från en startpall och nej, det är det såklart inte. Om inte anledningen råkar vara att man deltar i en simtävl… förlåt… simutmaning.

Medley hade bjudit in nuvarande och tidigare crawlelever till en liten simtävl… nej just det… simutmaning. Ingen tävling här inte. Bara lattjo lajban och ha roligt samtidigt som man utmanar sig själv. 

Saken är den att jag har svårt att låtsas att det inte är tävling när det är tävling (även om den förtäcks som en utmaning). Klart det är tävling när det är eltidtagning och man startar på startsignal tillsammans med massa andra människor. För mig blir det tävling och då får jag prestationsångest och vill inte vara med. In i det sista ville jag inte vara med. 

Vissa har svårt att förstå att jag inte vill ha ett kvitto på vad jag kan. Jo, för ett kvitto på vad jag kan är lika mycket ett kvitto på vad jag inte kan. På samma sätt tycker jag att det är jobbigt att bli filmad och sedan tvingas se på alla fel jag gör. Men jag jobbar på att tycka att kvitton och feedback är ok. Att det kan komma bra saker ur dem. 

Foto: Jonas Demnert

För att ta den berömda tjuren i hornen så anmälde jag mig två dagar innan simutmaningen med en liten förhoppning om att jag skulle vara försent ute. Vilket jag givetvis inte var eftersom det inte var en riktig tävling. När jag klev upp på startpallen övervägde jag att stå still och låtsas som ingenting när startsignalen gick. Det gjorde jag såklart inte heller utan jag dök, fick vatten i glasögonen och började veva. Jäklar vad jag vevade. Och sparkade. Andas, det gjorde jag inte och vips så var min 25:a klar. Tid 16:07 enligt speaker (16:08 enligt resultatlistan). 

Jag var först i mitt heat och fick många glada grattis och snyggt jobbat. Det fick klivet att kännas riktigt bra. Fram till att jag återigen stod på den där pallen för att simma. Denna gång 50 m.

Foto: Jonas Demnert

Jag har aldrig tagit tid på 50 m, men när jag funderade på saken innan så gissade jag att jag kanske skulle simma på en tid mellan 40-45 s. Hade ungefär noll koll på hur jag skulle lägga upp 50:an. Simma fullt ös hela tiden? Orkar jag det? Antagligen inte. 

När jag dök så åkte glasögonen igen. Äsch, det är bara att köra, tänkte jag. Tills jag insåg att jag skulle behöva vända utan ordentlig sikt. Jag var tvungen att bromsa in och göra världens mest försiktiga voltvändning eftersom jag plötsligt blev väldigt rädd för att slå i huvudet i väggen. Väl runt så var det bara att köra igen. Klockade in på 37:99 (tror jag). Och jag kan ärligt säga att jag blev besviken trots att jag dagarna innan trodde att det skulle vara svårt att komma under 40 s. Tror att mina egna förväntningar hann skruvas upp under den tid som gick mellan mina heat. Med 16 s på en 25:a tyckte jag att jag borde kunna vara snabbare än 38 s på en 50:a. 

När besvikelsen lagt sig så kände jag mig stolt. Stolt över att våga vara med. Stolt över mina tider. Stolt över att våga startdyka från pall (bara sådär).