Månadsarkiv: augusti 2013

Nästa vecka flyttar jag in

Publicerat i Crawl av

Rösjön, jag gillar dig och det är därför det var med visst vemod som jag igår simmade sista utepasset för denna säsong. Men det var ett bra pass där jag kände mig bekväm och avslappnad (om man bortser från när det plötsligt dök upp en liten skog av sjögräs och paniken pep till en liten stund).

Sofia och jag simmade från Täbybryggan och runt ön, med några små stopp för att snacka lite. Jag stormtrivs där i vattnet och jag testade att laborera med att lägga på benspark (något som är lätt att glömma med våtdräkt). Fick känslan att det gav mig ett härligt driv och det ska bli spännande att se hur det kommer kännas att flytta in simningen inomhus och köra utan våtdräkt.

Odenhage-ångaloppet-123
Bild hämtad från Ångaloppet’s photstream på Flickr.

Plurret väntar

Publicerat i Crawl av

På väg hem för att hämta lillfia på dagis och planen är att passa på och mysa lite extra medan storasyster är på äventyr med sin bästis. Tycker att jag har märkt att Wilja behöver lite extra mammatid nu när dagis dragit igång efter sommaren och jag tror att det delvis kan bero på att hon saknar Lowa. Det är klart att det blir en omställning även för Wilja, som varit van vid att ha storasyrran hos sig på dagis, nu när Lowa börjat i skolan.

Ikväll står utomhussimning (måhända det sista passet) på schemat. Är ärligt talat lite nervös. Var i finfin simform där i början av augusti när jag lyckades klämma in simning var och varannan dag. Nu känns dessa dagar avlägsna och det kan gå precis hursomhelst. Gästas dessutom av ovälkomna tankar såsom att det kommer vara kallt, mörkt och jobbigt. Inte de bästa peppförutsättningarna med andra ord…

20130829-154751.jpg

Utomhusträning

Publicerat i Träning av

Baksida lår, framsida lår, rumpa, mage, rygg, axlar, triceps, biceps and so on. Jag har träningsvärk i stora delar av kroppen och jag fullkomligt älskar känslan.

Jag måste erkänna att jag har varit dålig, nästan usel på att köra styrka den senaste tiden. Det har varit full fokus på löpning, simning och yoga. Visst har jag slängt in lite styrka i form av P90X eller NTC, men de tillfällena har varit få. Avsaknaden av styrketräning fick mig att genast tacka ja när Sara frågade om jag ville hänga med på ett utomhusträningspass på lunchen.

Vi var fyra peppade tjejer som stack iväg till utomhusgymmet som ligger i nära anslutning till Liljeholmskajen. Lisa hade satt ihop ett pass med sex olika övningar som vi betade av i intervallform.

1. Negativa pull ups.
2. Burpees med en sten som svingades upp över huvudet vid stående.
3. Grodställning (djup och bred knäböj) fram till planka, sidoplanka till stjärna.
4. One leg squats med TRX.
5. Planka, armhävning, stående hund, planka, planka på armbågarna.
6. One leg utfall med bakre ben i TRX.

Vi körde först ett varv där varje övning kördes enligt följande: 60 s, 45 s, 30 s med 15 s vila mellan. Därefter 60 s med byte av övning i vilan. 45 s med byte av övning i vilan och avslutningsvis 30 s med byte av övning i vilan.

Passet var så jäkla skoj och jag var endorfinhög långt in på eftermiddagen. Inser att jag har saknat den rena styrketräning så jag får rikta ett stort tack till Sara, Lisa och Ullis som lät mig haka på.

20130828-211234.jpgBilden på fyra starka och glada tjejer har jag lånat från Lisa.

Kanske lite galen

Publicerat i Löpning av

Jag fick idag höra talas om UltraVasan som kommer att gå nästa år. Löpning från Sälen till Mora och visst 90 km löpning låter kanske väl tufft, men det finns även en kortare variant på 45 km. Jag må vara galen men av någon anledning så lockar utmaningen mig. Tanken på att få beta av kilometer efter kilometer tilltalar och jag kan för mitt liv inte förstå var dessa tankar kommer ifrån. Jag som svor över den eländiga terrängen under Ångaloppet och jag som har en mage som hatar längre distanser (Lidingö Ultra 26 km aka misär). Vad är det som händer i mitt huvud egentligen?

Ju mer skruvat, desto mer intressant. 90 km känns som sagt orealistiskt, men 45 km kan ju tänkas vara överkomligt…kanske. Ett inte så litet och inte heller så kort äventyr.

15 minuter NTC

Publicerat i Trädgård, Träning av

15 minuter är bättre än noll minuter. Ibland är det svårt att få tid till träning och idag var just en sådan dag. Fixade frukost till mig och tjejerna medan Martin var ute på långpass och samtidigt bakade jag Västerbottenpaj till kräftisen vi skulle på senare idag. Det fina vädret inbjöd dessutom till lite trädgårdsfix och jag spenderade en bra stund med att plocka plommon från gräset för att sedan kunna klippa gräsmattan. Antagligen sista gången för året, vilket ger ett sting av sorg i hjärtat.

Hade en vision av att hinna riva av ett NTC-pass på 45 min men efter att ha pysslat med barnen fanns där ingen tid kvar. Tänkte att en minut är dock mer än ingen minut så jag plockade fram hantlar och medicinboll och drog igång ett 30 minuters NTC-pass i alla fall. Hann bara köra 15 min innan det var dags att packa in familjen i bilen, men jäklar vad bra det kändes att ändå ha kört den där kvarten. Var skakis i hela kroppen och tror att effekten blev minst lika bra som att köra ett helt pass i mesfart.

Dagens visdomsord får därför bli: Sluta underskatta de kortare passen och tillåt dig själv att känna dig nöjd.

Bellmanstafett med jobbet

Publicerat i Löpning av

Igår var det dags att springa lopp igen och denna gång var det Bellmanstafett som stod på schemat. Företaget jag jobbar på var representerade med två lag och jag körde tredje sträckan i lag nummer två.

Det som är lite roligt med Bellman är att man behöver ha koll på ungefär hur snabbt man springer så att man vet när det är dags för växling. Jag brukar springa fem km på ca 27 min men efter pepp från Martin, Sofia och Kicki så siktade jag in mig på 25 min. Jag visste att det skulle bli tufft och att jag skulle få jobba med hög puls, något som jag inte är så van vid eftersom jag framför allt tränat för att springa långt.

Jag stack iväg och gick ut hårt. Kanske för hårt eller så var det just det som gjorde att jag sprang i mål på 25 min och 9 sek. Så jäkla bra och precis enligt plan.

Kan tilläggas att jag var rätt trött när jag passerade världens bästa supporter Sofia. Pepp pepp och sista biten svor jag lite mindre över hur vidrigt det är att springa 5 (och 10) kilometerslopp.

Uppför backen, nedför backen

Publicerat i Löpning av

Hittills har jag haft en lätt ansträngd relation till backar. Vi är inte riktigt kompisar om man säger så. Jag vill dock kunna möta en backe utan att fasa och utan att mentalt behöva bygga ett berg av en kulle. Såå…min plan är att göra en ansats till att lära känna backarna i mitt närområde.

I måndags hittade jag två riktiga godingar ca 2 km hemifrån. Någon typ av skidbacke (läs brant) och en slingrande bilväg (läs lååång) som tog en till och från denna skidbacke. Bestämde mig för att fyra gånger uppför skidbacken skulle vara målet för dagen.

  1. Fin fart och hela vägen upp i ett svep.
  2. Fin fart fyra femtedelar av backen sedan andpaus innan löpning uppför resten.
  3. Fin fart tre fjärdedelar av backen sedan andpaus innan löpning/gång till toppen.
  4. Fin fart (nåja) halva backen och sedan någon sorts släpande uppför resten.

Därefter tog jag bilvägen och det var en befrielse att få löpa utför. Insåg att backen ner var väldigt lång och kunde därför inte låta bli att ta en sväng upp igen innan jag sprang hemåt (bara för att bevisa att jag minsann kunde).

Skidbacke?20130821-075032.jpg

Dags för långärmat och reflexväst igen…
20130821-075039.jpg

Finaste Wilja

Publicerat i Bakning, Familjen av

Finaste Wilja har blivit firad hela helgen lång. Vår lillfia fyllde tre år den 11:e augusti men feber satte käppar i hjulet för att fira i samband med födelsedagen.

Jag slås av hur fort tiden går och de utvecklingskliv vår Wilja har tagit under dessa tre år. Från en liten miniplutt som vägrade lämna mammas mage så har hon förvandlats till en självständig, nyfiken och viljestark liten tjej. Jag älskar att iaktta henne när hon plockar och leker med sina små Pippi-dockor eller hästar. Hon är så självgående i sin lek samtidigt som hon fullkomligt älskar att leka med storasyster.

Under sommaren har Wilja gjort ett språkmässigt språng och det är underbart att få höra henne reflektera och uttrycka sig verbalt. Det är som att få en helt ny inblick i hennes personlighet.

Det är bara att inse att Wilja inte längre är vår lilla bebis eller som hon själv uttryckte det ”Jag är en stor kille nu”. Finaste, älskade Wilja, du är fantastisk!

20130819-081002.jpg

20130819-081008.jpg

Lite tejp löser det mesta

Publicerat i Löpning av

Midnattsloppet igår skulle bli mitt första och jag ville så gärna få köra. Läste in mig på råd angående stukningar och kom fram till:

  1. Man bör röra på foten och komma igån med träning efter den första akuta fasen (1-2 dagar)
  2. Man kan tejpa foten för stöd den första tiden vid tävling/träning

Hoppet om att faktiskt kunna genomföra loppet tändes och såorttejp införskaffades. Vi hittade en ypperlig video på youtube som pedagogiskt visade hur en stukad fot skulle tejpas på rätt sätt. Vi fick göra några småkorrigeringar för att tillåta en bekväm löpning utan skav men i övrigt funkade det fint. Hade inga problem under loppet och känner inte av något idag heller.

Martin startade kl 22 och svischade in i mål på bytt PB strax under 45 min. Själv körde jag på och försökte hålla ett bra tempo. Det var en del tuffa backar men jag malde på och plockade en del placeringar. Tyckte generellt att det var en fantastisk stämning och eftersom jag tycker om kvällslöpning kändes det som fina förhållanden för en bra runda. Visste med mig redan innan att det är svårt att persa på Midnattsloppet pga att det är trångt och relativt kuperat.

Jag tog de första backarna bra, men vid backen upp mot Mosebacken skenade pulsen och jag bestämde mig för att gå den sista tredjedelen. Det störde mig att bli omsprungen men när jag därefter tog igen alla dessa placeringar i nedförsbacken där jag hade gott om kraft att trycka på så kände jag mig snarare smart. Att vila i backe uppför och därför ha gott om kraft att pressa på nerför, det är inte alltid så dumt.

Sista sträckan var det galet mycket folk och jag sprintade in i mål på nytt personbästa. Tidigare PB låg på 58 min drygt och nu lyckades jag trots trängsel och tuff bana ta mig i mål på 56:40. Min Garmin som är känd för att vara pessimistisk visade dessutom att jag sprungit minst 200 m längre vilket skulle tyda på en ännu bättre tid.

20130818-172657.jpg

20130818-172703.jpg

Crawl in i solnedgången

Publicerat i Crawl av

Man kan prata om att jag får träningsabstinens nästan direkt när jag inte tränar på några dagar. Det suger och drar i kroppen som vill utmanas fysiskt.

Efter Ångaloppet så behövde jag få vila och återhämta mig och tog det därför ytterst lugnt i ett par dagar. Hade inte foten varit ledsen hade jag antagligen startat igång träningen med lätt löpning men istället blev det ett NTC-pass för mage och en kort yoga med fokus på axlar och core. Det stillade mitt träningsbegär för en stund.

Så igår när jag lunchade på jobbets takterass som vetter ut mot Liljeholmskajen slog det till. Suget att simma. Jag såg en formation om fyra personer som simmade i Årstaviken och önskade att jag var en av dem. Ställde in siktet på att simma på kvällen och hade tänkt nöta bassäng tills jag kom på bättre tankar. Gårdagen bjöd på fint sensommarväder så jag slängde in våtisen i bilen och åkte till Ängsholmsbadet. Simmade drygt en kilometer i Rönningesjön och kan nu bocka av den som erövrad.

Plus

  • Att få simma i öppet vatten
  • Vacker solnedgång över sjön
  • Lugnet

Minus

  • Foten gnällde
  • Noll sikt i vattnet och sjögräs

I år har jag simmat i ett antal sjöar och Rösjön ligger kvar på en första plats. Upplever vattnet som friskt och klart i jämförelse med många andra sjöar. Rönningesjön var rent ut sagt hemsk. Kändes som att simma i någon sorts grågrön vattensörja och titt som tätt fångades jag av strävt sjögräs även mitt i sjön. Såg inte ett dyft (vilket kanske var lika bra för att hålla paniken borta). Fördelen med sjöns ogästvänlighet var att jag fick träna på att hålla undan paniken samt att jag fick ordentlig fart på både ben och armar sista biten när sjögräset försökte äta upp mig. Sparkar man JÄTTEmycket så känner man inte sjögräset.