Månadsarkiv: juli 2016

Swimrunmagi

Publicerat i Swimrun av

Oh my, jag vet knappt var jag ska börja. De senaste dagarna har varit spektakulärt bra ur en endorfinjunky’s perspektiv.

Igår var jag hög på mtb-cykling men låt oss backa bandet till tisdagens episka swimrunträning med Elin, Johan och Tove. Detta var Toves första swimrunupplevelse och dagen till ära hade Johan snickrat ihop en liten rutt som uppskattningsvis skulle ta runt 3-4 timmar. Det fanns ett visst mått av osäkerhet eftersom vi inte visste exakt hur uppstigningsplatser eller terräng skulle se ut och inte heller exakt hur långa de olika sträckorna var.


Johan plockade upp oss andra och vi formligen fyllde bilen med prylar. Såg ut som att vi skulle på tältsemester eller långresa genom Europa. I själva verket skulle vi bara till Skavlöten. Vi kittade om och pratade strategi i form av var den inledande simningen skulle äga rum. Vi bestämde att vi skulle värma lite (eftersom det bara var 28 grader ute och vi var iklädda neopren) genom att springa en bit mot Rönninge by för att sedan vika in i skogen. Från skogen skulle vi sedan i sann swimrunanda ta oss i vattnet från en klippa. Succé, vattnet var inte alls svalkande men ändå välkomnande och härligt.

Upp på andra sidan och jogga vidare för att åter omslutas av Rönningesjöns ljumma vatten. Vi tog sikte på Rönninge by men gick givetvis inte upp vid bryggan utan 100 m till höger om denna, i vassen. Är det swimrun så är det. Här har vi inga jäkla bryggor att förlita oss på. Vi tog oss därefter vidare mot Hägernäs Strand för att i stealth mode glida ner i vattnet bredvid sjöflygarnas klubbstuga. Nu när vi hade testat vass så körde vi vidare på det konceptet och siktade in oss på nästa vassansamling på andra sidan viken, vid Sandviksudd. På väg över så drog ett skyfall in och lät sina gigantiska jätteregndroppar smattra runt oss där vi simmade. Vände mig om och tittade på de andra och kunde bara le åt det fantastiska i att vara just där och då.

Den fina vassansamlingen visade sig vara en flera meter hög och flera meter djup mur av vass. Vi inledde forceringen simmandes för att därefter ta oss fram till fots och med paddlarna i machetesvepande rörelser framför oss. Det gick inte att låta bli att skratta när vi en efter en rasade ur vassdjungeln och ut bland ett gäng hästar på bete. Hästarna stirrade oförstående när vi lite stilfullt joggade bort till närmsta elstängsel och körde limbo för att undvika stötar. En kortare löpning genom skog följde innan vi kom upp på en grusväg som tog oss till Rydboholms slott där vi vek av längs den engelska parken för att ta ett dopp i Kyrkfjärden. Samtidigt som vi stod redo att hoppa i plurret så blixtrade det till och strax därefter kom mullret. Vi avvaktade en stund och bestämde oss sedan för att simma över fjärden via en liten pluttö för att undvika att vara alltför exponerade.

Från pluttön tog vi oss över till Bogesundslandet för en kortare löpning till Fågelnäsviken där vi simmade tillbaka till Rydbosidan precis vid mynningen till Kyrkfjärden. Här fick vi alla känna på hur det var att simma genom riktigt strömt och kallt vatten, som en vattenvirvel. Vi sprang förbi ett tempel för att strax därefter hitta en havreåker som vi sprang längs med.

Vi lyckades därefter ta oss genom några vildhallonsnår och bort till en klippa som ledde ned i Värtan där vi tog sikte på Tornön, ön som tycktes flytta sig åt höger hela tiden. Simningen var lång och det började bli lite småkallt i vattnet så det var rätt skönt när vi äntligen nådde Tornön.

Från Tornön tog vi oss raka vägen över till Hägernäs strand. Försökte åka snålskjuts och drafta lite på Johans fötter men det gick inget vidare. Jag ville hela tiden dra åt vänster av någon outgrundlig anledning.

Vi hade nu varit ute i knappt fyra timmar och kände att det började bli dags att avrunda. Vi skippade sista simningen i Rönningesjön och joggade tillbaka till Skavlöten. En magisk kväll och ett magiskt pass hade kommit till sitt slut och vi var alla extra imponerade av Tove som gjort sin swimrundebut med bravur.

Jag älskar den här typen av kvällar. När man får hänga med fina och roliga kompisar som tycker om att göra galna små upptåg. Det är livskvalitet och glädje. Som ett litet lyckorus att spara i minnesbanken.

Min nemesis och Levaloppet

Publicerat i Allmänt, Löpning av


Igår sprang jag en halvmara här på Gotland, Levaloppet. Har inte direkt legat på latsidan under veckan så min inställning till loppet var att det skulle vara ett alternativt långpass. Hade även på känn att jag skulle kunna göra ett rätt bra lopp utan att specifikt ha satsat på att göra det.

Laddade inte specifikt för loppet utan spenderade fredagen i solgasset på Kneippbyn och lördag fm i samma solgass, fast på stranden. Kände mig ändå lugn och förberedd när jag begav mig till starten. 

Lite lätt uppvärmning och ett toabesök senare så gick starten. Halvmaralöparna startade samtidigt som millöparna och det var ett jäkla tempo i början. Höll mig lugn och struntade i att ett hav av löpare vällde förbi. Låg stadigt runt 5:30 och kände att det var ett behagligt och lättsprunget tempo. Jag låg och matade och kände mig stark. Sprang om en del löpare när den första hetsen hade stillat sig och lät kroppen styra tempot. 

Jag drack på alla vätskestationer (var tredje kilometer) men undvek sportdrycken initialt då jag var orolig för hur magen skulle reagera.

Loppet gick på en tvåvarvsbana och första varvet gick väldigt bra och precis enligt plan. Det var en lättlöpt och vacker bana med en hel del publik och glada hejarop. Den stora nackdelen med banan var att den var exponerad för sol vilket är svårt att komma undan när man springer längs det karga gotländska landskapet.

Sökte skugga så gott det gick men större delen av tiden sprang jag med solen tryckande ovanför mig. Trots solens obarmhärtiga gassande var jag fortfarande stark ute på tolfte och trettonde kilometern och kände att livet lekte.  

Någonstans runt kilometer 14 och 15 så slog det över och värmen började ta ut sin rätt. Jag tappade ork och tempo och var plötsligt så kissnödig att jag knappt kunde springa. Kändes som att allt vatten jag druckit hade runnit rakt igenom. Min tröja var dessutom så blöt av svett att den kunde vridas ur. För att kunna fortsätta var jag tvungen att göra ett tekniskt stopp i skogen och stanna till för första gången under loppet. 

Hade svårt att komma igång efter stoppet och sänkte medvetet tempot ytterligare. Vi det här laget hade jag passerat över till att känna mig dränerad, svag och varm. Så. Jäkla. Varm. Jag kokade och trots att det bara var 4,5 km kvar så kapitulerade jag mentalt och kroppen var inte sen på att böja ned sig och börja gå. 

Från att ha varit ett positivt och starkt lopp så knäcktes jag totalt och loppet blev allt det där jag avskyr med lopp. Jag lät mig knäckas av värmen och var arg och besviken på mig själv. Besviken på att jag vek ner mig och på att min kropp inte fixar värme. Värme är min nemesis. 

Jag harvade på mot målet och när enbart upploppet väntade märkte jag att någon gled upp bredvid mig. Hornen växte genast fram och jag visste genast att jag ville upprätthålla någon form av stolthet. Jag tänkte inte låta någon passera på målrakan så jag gav allt och spurtade in i mål, tre sekunder före den dam som just försökt passera. Jag hade sett framför mig en tid runt 1:55 men landade på 2:01:25. 

Var så pass slut och överhettad att jag var tvungen att ringa Martin för att bli upphämtad efter loppet. Kände mig inte som en trafiksäker förare där och då och när jag väl kom hem och gick på toaletten så var det allt annat än ljusgult kiss.  Snarare raka motsatsen och strax därpå havererade magen som ett ytterligare bevis på obalans. Resten av kvällen spenderades med huvudvärk och en känsla av att vara totalt urlakad.

Trots den snöpliga avslutningen på loppet så vill jag ändå känna mig nöjd över genomförandet. Önskar dock att jag skulle våga pressa mig själv mer. Kanske inte igår, men generellt. Värme har jag svårt att hantera, men jag vill våga. Vill våga att ge allt och se vart det leder. Jag vet att jag är rädd att göra mitt yttersta och att misslyckas. Men det begränsar mig när det kommer till att lyckas.

Det roligaste med hela loppupplevelsen var nog att jag tävlade i herrklass. Måste ha haft en identitetskris när jag anmälde mig och gladeligen klickade i man.

Fantastiskt fanatiskt

Publicerat i Allmänt av


Fullkomligt fantastisk träningsvärk i de sneda magmusklerna är resultatet efter ett backpass jag körde för några dagar sedan. Som motvikt till förra veckans långa backintervaller på asfalt så begav jag mig till spåret och den backe som stoltserar där. Backen är ca 100 m lång och ca 10-12 höjdmeter. Den känns brant som sjutton men är en lilleputtbacke i jämförelse med bergen jag kommer lattja med i Norge.

Men som det är med det mesta så gör man så gott man kan med de förutsättningar man har. Skulle jag bege mig till högre höjder skulle det sno för mycket tid av min dag.


Fördelen med den här backen är att den är trevlig att harva uppför och sedan optimal att dra på utför. Det är ofta när det är brant eller tekniskt som det kan ta emot att våga släppa lös farten utför. Här är det brant och med inslag av rötter så blir det dessutom något tekniskt. För att våga flyga nedför så vilar jag ner pulsen både uppe och nere.

Tio gånger upp

Tio gånger ned

När jag väl börjar min färd neråt försöker jag tänka på korta och snabba steg. Jag låter armarna hänga fritt och använder dem för att upprätta någon form av balans. Mot slutet av backen innan den flackar ut så släpper jag helt och låter kroppen accelerera. Det är enorm kick när farten är som högst och jag inbillar mig att det är något liknande som riktigt snabba löpare upplever under korta och explosiva lopp.

Avslutade med att ta mig upp på ett litet berg och slungades omedelbart tillbaka till när jag tog mig över berghällarna på Utö. Ett fint minne och en härlig natur.

Intervalldöd och yoga

Publicerat i Löpning av

Spontanshoppade ett par Saucony Kinvara 7 igår. Har sneglat på dem ett bra tag men har av någon anledning valt att inte följa min magkänsla och har istället förlitat mig på kunskapen hos de som jobbar på Runners store och Löplabbet. Det har slutat dåligt varje gång och jag har alltid gått hem med ett par skor som jag inte har trivts med. Först ett par Nike Pegasus som enligt uppgift skulle vara väldigt lika de Vomero som jag trivdes i. Icke då. Det visade sig vara en helt annan sko som inte riktigt funkade för mig. Därefter blev det ett par Asics DS Trainer med pronationsstöd eftersom jag har en liten liten pronation på höger fot. Följden av detta blev att vänster sko kändes helmysko. Mitt förtroende för säljarna är således inte på topp och jag drar mig för att skaffa nya löparskor.

På samma sätt som jag har gått på känsla när det gäller trailskor gick jag således på känsla gällande mängdträningsskor denna gång. Knatade in på Intersport och sa bestämt att jag ville ha ett par Kinvara. Fick provspringa dem utan att provspringa i ett par testskor först och tro det eller ej, det såg jättebra ut. Lite pronation på höger fot men så pass liten att den var nästintill försumbar.

Provsprang nya skorna redan samma eftermiddag med strålande resultat. Tog med Martin till Tibble IP och drog igenom ett gäng intervaller (4 min, 2×2 min, 4x60s, 4x30s). På de ”långa” intervallerna låg Martin i ytterkurva men på enminutersintervallerna pinnade jag på så pass bra att vi kunde ligga på samma bana och komma ungefär lika långt.

Samma dag hade jag förmånen att få gå på ett 75 min långt yogapass tillsammans med Elin som fokuserade på axlar och att öppna upp bröstet. Jag kan potentiellt ha världens mest framåtroterade axlar så passet gjorde mig gott och axlarna kändes lagom uppmjukade (läs mörbultade) efteråt. 

Överreaktion

Publicerat i Löpning av

Tydligen trampade jag på någons tå under dagens tur i skogen. Någon överreagerade och blev skitsur och bestämde sig för att attackera min hälsena med ett getingstick. Sedan började det ösregna…

Långa backar en fredag

Publicerat i Löpning av


Efter en lat dag var benen pigga som tusan på att springa på kvällskvisten. Stack ut efter middagen och körde ett backpass.

Uppvärmning och därefter 5×500 m backe med fokus på god form och att hålla frekvensen utför. Det är lätt att ta långa steg utför och tappa frekvensen så jag brukar aktivt fokusera på det under vissa pass.

Jag fullkomligt sprudlade av energi idag och hade god fart rakt igenom passet och detta oavsett lutning. Det ger en fin känsla inför Rockman som är mindre än en månad bort. 

Stockholm Triathlon 2016

Publicerat i Allmänt av

Tove, Sofia, jag och Elin efter väl genomförda lopp

För några veckor sedan blev jag peppad att anmäla mig till Stockholm Triathlon olympisk distans. Efter förra årets sprint så har jag varit lite sugen på att köra triathlon igen och var väl inte alltför svårövertalad när ämnet kom upp. För att inte harva i samma gamla hjulspår så valde jag Olympisk. Ny distans betyder alltid pers (så länge man kommer i mål) och ett pers är ett pers är ett pers. Utifrån förra årets resultat och min totala avsaknad av cykelkompetens så tippade jag på att komma i mål runt 3 timmar och 10 min.


Var lugn och kände mig inte särskilt nervös inför loppet vilket fick mig att göra allt det där man inte ska göra inför ett lopp. Skaffade ny utrustning i form av både kläder och nya däck dagarna innan. Körde intervaller och drack rödbetsjuice, trots att det är ett icke-testat och högst icke-verifierat upplägg för mig. Tog med andra ord inte loppet på så stort eller blodigt allvar utan tänkte att det går som det går. Till råga på allt hade jag en hemsk migrändag dagen innan loppet. Åt migränmedicin och vilade men huvudvärken from hell vägrade ge sig under dagen.

Tove och Elin känner sig redo

På race day blev jag upplockade av Elin och tillsammans med Tove begav vi oss in till incheckningen vid Stadshuset. Förra året ringlade sig kön till incheckningen lång men i år gled vi in på en gång och hann förbereda växlingsområdet med gott om tid tillgodo. Jag dukade upp prylar för cykling och löpning på en handduk och såg till att ha en mental bild över vad som skulle ske vid växlingarna. Därefter tog vi ett varv runt området och tittade på simstart och var cyklingen skulle ta vid. Vi sprang på Johan, Björn och Andreas som som skulle starta 30 min innan oss och de verkade taggade till tänderna.

Björn, Johan och Andreas susade fram längs banan

Från förra året hade jag med mig minnet av att simningen var mentalt jobbig och att den var oändligt lång. Gled ner i vattnet och försökte istället plocka fram den mentala bilden av kontrollerad simning från ”Try Triathlon”-tillfället. Praktiserade min ”strunta i alla andra och kör ditt eget race”-inställning och undvek att bli stressad när starten gick. Jag simmade kontrollerat och lugnt och betade successivt av de olika bojarna längs vägen. En liten klunga med tjejer drog ifrån rätt snabbt och därefter kändes det som att jag simmade helt ensam. Hade inga andra tjejer runt mig men insåg när jag väl kom upp att det nog var ett rätt stort gäng som faktiskt låg bakom mig. Simningen gick på 26:47 och jag pinnade iväg till växlingsområdet.

Två NSE-tjejer preppar för start

Av med våtdräkt och på med hjälm, strumpor och cykelskor. Elin dök upp strax därefter och vi hann hälsa på varandra innan jag stack iväg med cykeln. Det var nu dags för eldprovet och det var dags för mig att för första gången någonsin cykla mer än 25 km. Vet att jag saknar cykelerfarenhet och har inte direkt känt mig som en naturbegåvning inom området. Satte fart och började beta av de fyra varven längs Norr- och Söder mälarstrand. Hela åtta gånger skulle således Västerbron bestigas. Tuggade på uppför och passerade en del cyklister till min egen förvåning. Försökte ligga i utför och även plocka passeringar där. På platten blev jag omcyklade av ett antal medtävlare men det var inte i närheten av så många som det var på Try Triathlon. Jag cyklade helt enkelt bra och jag tror att det till viss del berodde på mina nya däck och att jag hade höjt sadeln till ett bekvämare läge.


Foto: Linda Malmqvist

Mötte och vinkade till Elin vid varje vändpunkt och låg hela tiden och väntade på att hon skulle komma susande förbi. Vi var dock otroligt jämna på cyklingen och träffades ungefär vid varje ställe alla de sju gånger vi möttes. På slutet av första varvet susade däremot Johan förbi som en virvelvind.

Klockade in på 1:21:08 efter fyra varv och trippade in till växlingsområdet. Av med cykelskor och hjälm. På med löparskor och skärm innan det var dags för 10 km löpning. Jag var trött och löpningen var den värsta biten på hela loppet. Kände mig inte alls pigg och spänstig utan mer som en heffaklump släpandes på en viktsläde. Hade innan loppet haft siktet inställt på att hålla ett tempo runt 5:00 min/km men jag hade bara en tung växel att ligga på hela tiden och trots att jag inte kollade på klockan märktes det tydligt att det gick långsammare än tänkt. Mötte Elin vid de olika vändpunkterna och hon knappade successivt in på mig och jag väntade mig återigen att hon skulle susa förbi i vilket ögonblick som helst. Jag bet i och betade av de fyra varven runt slottet och försökte att åtminstone inte tappa i tempo. Lyckades hålla i in i mål och överraskade mig själv med att gå i mål med god marginal till 3-timmarsgränsen på 2:50:48. Så galet jäkla nöjd.

Jag överraskade inte bara mig själv utan lyckades även överraska Martin och barnen som med nöd och näppe hann in för att heja på sista varvet på löpningen. Det är en kick att klara av utmaningar och att våga ta kliv utanför den bekväma komfortzonen. Att anmäla sig i sista sekund till saker verkar vara ett vinnande koncept för mig.Screen Shot 2016-07-08 at 13.00.23

Magisk semesterdag

Publicerat i Familjen, Swimrun av

Semestern firades in med ett fantastiskt härligt kvällshäng på Sterners veranda igår. Det var så pass trevligt att timmarna försvann i ett nafs och vi var hemma först vid kl 1.30. Lowa tyckte det var superlyxigt att få bada kl 1 på natten och jag misstänker att det blir ett sommarminne hon kommer att plocka med sig.

Vi var ett gäng lite trötta tjejer imorse men vi mötte upp Jenny och Filippa och fick nästan en hel dag med strålande väder på stranden. Det var så pass soligt att min vänstra sida nu intagit en alltför röd ton. Kommer gå fint ihop med den knasiga swimrun- och triathlonbrännan jag har på resten av kroppen.

Tiden då man ställde klockan för att vända sig i tid och bli jämnbrun är sedan länge förbi. Nu satsar jag tydligen på någon variant av lapptäcke av solbrända delar av kroppen. Classy.

Kvällen avrundades med ett magiskt swimrunpass tillsammans med Elin, Johan och Jacob. Två och en halv timme av ljumma vatten, mysiga skogsstigar och smultronproviantering. Efter sådana här upplevelser som tar en från a till b, över stock, sten och vattendrag så känner jag mig nästan lite hög. Hög på lyckokänslor som närmast kan liknas vid en förälskelse. Det är en förmån att få uppleva den här typen av äventyr och att ha vänner som känner likadant.