Det känns fantastiskt att få fira femårsjubileum på samma ställe där vi gifte oss. Vi har gjort Paris till vårt speciella ställe och min förhoppning är att vi kommer stå fast vid att komma tillbaka hit vart femte år. De senaste fem åren har varit händelserika och inte minst har vi fått välkomna vår fantastiska Wilja i familjen. Det är underbart att få dela detta med Martin och barnen. Jag älskar er!
Det här har fått bli min första riktiga vilovecka på länge. Känner mig trött och sliten efter stressiga dagar på jobbet och långa kvällar med renovering. Finns inte mycket ork att ta av med andra ord.
Först stressade denna vila mig, men nu börjar jag allt mer känna att den är både välbehövd och välförtjänt.
På ett sätt känns det skönt när man får föraningar avseende infektioner bekräftade, men samtidigt är det trist att vara krasslig. Onsdagens crawl var att betrakta som ett tufft pass, men det var dock inte ett pass som borde stjälpa mig helt. Under passet fick jag den där metalliska blodsmaken i munnen som man kan få när man verkligen kör stenhårda intervaller. Jag kände tidigt att något var fel och valde att lyssna på signalerna, vilket jag är glad för. Man ska inte pressa sig när man är sjuk eller är på väg att bli sjuk.
Natten till fredag låg jag och frossade och hostade. Och vilken jäkla hosta, den river i lungorna och framkallar den där hemska metalliska smaken. Hostan och den allmänna svaghetskänslan sätter krokben för min planerade Hampetorpslöpning. Fick sukta och avundas när Martin sprang idag. Testade att köra ett pass Drishti Yoga på gräsmattan istället. Måste säga att det var en spännande infallsvinkel på ett annars vanligt yogapass. Vet inte hur väl jag lyckades aktivera mitt tredje öga men det var skönt att få köra lite yoga.
Miljöombyte gör oss i familjen gott och tillsammans med barnen blir allt nytt ett äventyr. Vi hittade en groda, tittade på när andra dansade små grodorna (eftersom våra barn inte ville dansa), var med i ett glassregn, åt jordgubbar och glass, körde femkamp.
Backintervaller är inget jag längtar efter, men jag pressar mig igenom ändå. Igår fick jag tips om backe av Sara och pinnade dit på lunchen. Blev lite väl långa pauser och inte jättebra fokus eftersom jag fortfarande hade jobbet i skallen, men förhoppningsvis gav det ändå något.
Ett problem jag har är att jag gärna vill slappa på väg hem från intervaller och speciellt backintervaller. Jag brukar vara så slut att jag inte orkar hålla löpningen hela vägen tillbaka. Även igår signalerade min hjärna frekvent att jag borde ta små pauser, men jag viftade bort alla sådana tankar. En liten bit till, bara uppför backen, förbi krönet och sedär, det gick ju.
På kvällen var det avslutning på sista crawlkursen. Jag var inte på topp. Har haft förkylningskänningar i flera dagar och det blev extra tydligt i vattnet. Vi fick köra intervaller av alla dess slag och jag hade inget att ge. Armar var trötta och jag hade svårt att syresätta musklerna. Avbröt vissa övningar och valde att lyssna på kroppen. Övningar som i vanliga fall är tuffa och jobbiga, var igår omöjliga.
Nu måste jag försöka få in rutinen att hålla igång simningen även under sommaren.
För exakt sex år sedan befann sig jag och Martin inne på BB Stockholm. Vi hade just blivit inskrivna och jag minns att jag var förväntansfull men samtidigt oändligt trött. Trött pga flera dygn utan ordentlig sömn och trött på att ha ont. Och ondare skulle det komma att göra de närmsta timmarna.
Jag minns inte alltför mycket men jag minns att jag fick jobba hårt för det mirakel som skulle visa sig vara vår älskade dotter. Vår Lowa. Underbara, älskade Lowa, som nu fyller sex år. Vår fina tös som visat sig vara full av empati, glädje och nyfikenhet. Hela mitt hjärta fylls av värme vid tanken på den fantastiska person som för sex år sedan äntligen blev en del av mitt liv. Mamma älskar dig, Lowa.
Sedan Wilja firades med en Nicke-tårta för snart ett år sedan så har Lowa sagt att hon vill ha en Bamse-tårta när hon fyller år. Nu när sexårsdagen närmar sig så frågade jag henne återigen vad hon vill ha för tårta. Eftersom hon gärna vill ha Star Wars-kalas, så tänkte jag att hon kanske hunnit ändra sig angående Bamse-tårtan. Icke. Bamse-tårta skulle det vara och Bamse-tårta fick det bli.
Testade en ny kombination på fyllning och måste säga att Dumle-fluff och päronmousse gick fint ihop.
Efter att ha fixat hela förmiddagen så däckade jag och sov bort någon timme efter tårtfikat. Det är påfrestande att kalasa och imorgon är det dags igen. Då vankas det discobowlingkalas med tio stycken 5-6-åringar (och en liten Wilja).
För att inte slarva bort hela helgen ur träningsperspektiv så stack jag ut strax efter kl 21 på ett intervallpass. Körde uppvärmning ner till IP och därefter två omgångar av 600, 400, 200 m. Efter att jag fått ner pulsen efter sista tvåhundringen så körde jag en omgång Tabata innan jag tuffade på hemåt. Ville gå lite efter en backe, men stod på mig och gav inte efter. Min kropp orkar mer än vad min hjärna vill låtsas om.
En sista reflektion är att jag älskar sommaren och ljuset. Det är fantastiskt att kunna sticka ut efter kl 21 och köra intervaller utan att det är becksvart och kallt.
Jag är orolig för att jag ska börja fuska med långdistansträningen nu när maran är över. Det är lätt hänt. Man tränar mot ett mål och när det är uppnått så infinner sig en tomhet. Vad gör jag nu och varför ska jag fortsätta springa långt? Nu har jag ett längre lopp inplanerat när det kommer till Ångaloppet så visst är det något att träna mot. Men det är en annan sak. Vi kommer att simma och springa om vartannat i knappa fyra timmar och då krävs såklart en viss uthållighet. Men det känns som en uthållighet som till stor del sitter i huvudet.
Så, vad gör man för att inte tappa all löpning nu när maran är över? Jo, man struntar i allt mentalt motstånd och så sticker man ut och springer. Utan krav och bara på känsla.
I söndags bestämde jag mig för att köra långpass och såhär efter uppladdningen inför maran vet jag inte ens om det faller in under min (egenpåhittade) långpasskategori. Det är ytterligare en sak som inträffar när man springer långt vecka efter vecka. Man tappar perspektivet och börjar plötsligt få för sig att ca 20 km inte är långt. 26 km och uppåt är långt. Kryper man ner mot 20 km så pratar vi lätt distans som man kan klämma av närsomhelst. Jag vet att det är vrickat att tänka så, men precis de tankarna har jag hamnat i båda gångerna jag tränat till marathon.
Söndagens 18 km blev således en lätt historia. Jag struntade i tempo och hade en utsedd runda att ta mig runt utan stopp. Jag peppade mig själv med mantrat från Sofia att även om min hjärna vill lägga av, så kommer min kropp att fortsätta. Kände nog aldrig riktigt att jag behövde stanna utan malde på mina 18 km. Visade sig efteråt att jag malt på i ett tempo om ca 6 min/km och det är sjukt jäkla bra för att vara mig.
Mina största fiender när jag springer långt är min mage och min hjärna. Slutar magen att funka så är det kört, men om hjärnan börjar så frön om att stanna så går det faktiskt att vifta bort och fortsätta mala. Funderar på att sätta upp en utmaning de närmaste veckorna där jag inte får stanna oavsett hur långt eller snabbt jag springer. Jag får sänka tempo, men aldrig stanna. Mmm, ska suga på den ett tag så får vi se om det blir något.
Det har blivit något av en tradition att jag köper ett par nya smultronplantor varje år. Jag fick sällis av Wilja till Blomsterlandet och vi plockade även på oss jordgubbsplantor, mynta, citrontimjan och lite fina sommarblommor. Jag tycker om att påta och plantera och det är extra roligt när barnen hjälper till.
Dags att lägga om träningen mot att innefatta mer terränglöpning, kortare distanser och framför allt mer intervall- och backträning. Detta för att komma väl rustad till Ångaloppet den 11:e augusti.
Tänkte mig en liten försiktig start eftersom jag behöver vänja kroppen vid att återigen springa i mina Icebug Acceleritas 2 som är att betrakta som minimalistiska i jämförelse med mina mängdträningsskor Nike Air Pegasus 29. Skorna kändes väldigt bra och 2,5 kmspåret i Ensta som jag haft respekt för pga dess kupering kändes plötsligt inte alls sådär överdrivet jobbigt. Varför vet jag inte, men måhända har jag hittat en bättre backteknik.
Jag tenderar att vilja springa intervaller så flackt som möjligt alternativt backintervaller i en och samma backe. Nu bestämde jag mig gör att testa intervaller i Ensta-spåret istället.
10×60 s med 30 s gåvila mellan.
6×45 s med 20 s gåvila.
6×30 s med 20 s gåvila.
Det blev böljande löpning och det kändes spännande att få springa den här typen av intervaller. Man visste inte vad som väntade bakom nästa hörn och det gjorde det bra mycket roligare än att springa på bana. Det sägs att man måste kliva ur sin bekvämlighetszon för att utveckla sin löpning och kvällens pass bjöd på mycket sådant.
Glad Linda innan intervallerna. Efter intervallerna var dessutom fjorton myggor väldigt glada.
Fick göra high five med en gran efter passet eftersom jag var helt ensam i spåret.
Ibland har jag förmånen att få luncha med min fina make. Idag gick vi till BankOmat på Liljeholmskajen och utöver den rogivande utsikten fick vi även väldigt god mat.
Linda Doktár 