Till fots

Jag är tillbaka på fötterna igen och med det menar jag givetvis att jag har testat att ta mig fram medelst löpning. Jag vågade mig ut redan igår och tänkte mig ett tassande på ca 3 km. Eventuellt med inslag av gång. Efter 1,5 km stannade jag till och körde ett gäng koordinationslopp för att testa hur det kändes med fart och aktivt frånskjut. Jag försökte fokusera på musiken jag lyssnade på och känslan att äntligen få springa men det enda som surrade i huvudet var ”hur känns det i vaden”. Och i samma takt som svaret kom till mig så studsade jag fram ännu lite lättare av lycka. Jag kände ingen smärta och ingen stelhet.

För att nypa mig själv i armen och säkerställa att gårdagens rafflande 3 km hade ägt rum så snörde jag på mig löparskorna även idag på lunchen. I ett grått Stockholm med stundvis piskande hällregn så sprang jag. Ett varv runt Trekanten, två varv runt Trekanten. Drygt 6 km löpning utan tillstymmelse till smärta eller ömhet. Lättnaden är total men jag märker att jag fortfarande inte vågar ropa hej så jag håller på det någon vecka till.

 

Annonser

Hitta andra sätt

Det är lätt att bli lite nedstämd när sådant som brukar skänka en glädje plötsligt inte funkar längre. Hade en period i våras då jag inte kunde springa och nu har jag precis tagit mig igenom ytterligare en sådan period. Två veckor utan löpning är ju nästan ingenting, tänker någon. Men det är en ocean av tid för en annan (mig).

Löpning är träning, glädje, återhämtning och allt där emellan för mig. Kan jag inte springa har jag lätt för att finna mig själv deppandes på en sten i skogen. Och den skogen är mörk och ogästvänlig. Inte alls en liten glittrande glänta med solstrålar som strilar.

Jag bestämde mig snabbt för att inte sätta foten i den där mörka skogen den här gången. Jag bytte helt enkelt ut löpningen mot cykling och mitt mål om minst 25 km löpning per vecka förvandlades till minst 60 km cykel per vecka. Så jag har cyklat och yogat. Har dessutom haft förmånen att få simma med sällskap av Tove och styrketräna med sällskap av Johan. Och vet ni, jag har lyckats hitta den där solvarma gläntan även utan löpning.

Ångaloppet sprint 2016

Ångaloppet sprint blev verkligen en sprint i sann bemärkelse. Sofia och jag hade medvetet valt att köra sprinten istället för långa Ångaloppet eftersom loppet gick veckan efter Rockman.

Vi hade en uttalad strategi att försöka ligga på lite under den initiala löpningen och för att möjliggöra detta utan att ge kroppen en total chock så värmde vi upp en stund innan loppet. Tidigare samma dag hade jag kört Ångaloppet familj med Lowa och allt hade känts bra. När jag värmde med Sofia hade dock en konstig stelhet krupit fram i vänster hälsena. Kände inte alls igen känslan och muttrade lite halvhögt till Sofia att det kändes skumt. Samtidigt tänkte jag att det skulle släppa när jag blev varm.

Vi gick in i startfållan och snackade lite med Micke Rosén och Petter som stod i samma startgrupp. Starttutan ljöd och vi var iväg. Vi höll ett fint tempo och pulsmässigt var det hanterbart. Hälsenan surade och tjurade med ihållande stelhet och Zilléns så kallade pjongeffekt fanns det inte ett spår av. Däremot hade det antagligen gått att spela fiol på senan. Men musikaliska underverk fanns det inte tid för, nu var det race.

Tuffade på fint längs den slingrande grusvägen fram till att banan vek av mot skogen. Innan skogen skulle vi springa längs en skumpig stig med djupa diken. Tasseli tass tass, ner och upp och AAJ! Plötsligt hade stelheten krupit upp som en ömhet i vaden och börjat göra rejält ont i vissa lägen. I ett skutt uppåt tog det stopp och stack till som en kniv in i vaden. Jag skrek till och Sofia vände sig och undrade vad som hänt. Försökte springa vidare men det blev ett haltande stapplande. Det gjorde ont i varje steg.

Vi bryter, säger Sofia. Nej då, vi fortsätter säger jag och stapplar vidare. Sofia förklarar att det inte finns på kartan att hon tänker låta mig springa på en vad som uppenbarligen gör så pass ont att jag inte kan springa utan små skrik varannan sekund. Jag. Vill. Inte. Bryta. Jag hatar att bryta och jag hatar att vara anledningen till att behöva bryta. 

Men Sofia är klok och jag vet att hon har rätt fast jag där och då vill att hon ska ha fel. Jättefel. Jag inser att jag är som ett trotsigt litet barn och att jag måste acceptera att jag inte kan fortsätta springa. Testar att stappla fram i rask takt. Det funkar inte. Jag hoppas in i det sista att det ska gå över och ge sig. Vilket det givetvis inte gör. Vi tar oss medelst gång och två simsträckor, som lugnar min vad, fram till Ånga gård. Där väljer vi att gå av banan. Surt som rönnbär, men rätt beslut.

Ett helt gäng med kompisar var på plats

Jag hasar över till massagetältet i hopp om att de ska kunna laga mig. De kan inte laga mig. De tror istället att jag har fått en mindre bristning i hälsenan/vaden och att jag behöver rehabba/vila ett par veckor. 

Är väldigt tacksam över att Sofia var så bestämd när jag fjantade mig och att hon var modig nog att föreslå det där som man inte pratar högt om (att bryta). Hade jag fortsatt hade ett par veckor kanske blivit månader. Tack Sofy för att du vet när det är allvar. 💕

Ångaloppet familj

IMG_0281

Det var på Ånga allt började 2012. Sofia och jag spontananmälde oss någon månad innan loppet och eftersom det här var före swimrunboomen så fanns enbart den långa distansen om ca 20 km löpning och 2000 m simning i öppet vatten. Vi körde loppet och har sedan dess avverkat ett antal olika swimrunlopp både i Sverige och utomlands. Det lopp vi alltid återkommit till är dock Ångaloppet.

Arrangemanget på Ånga har utvecklats och vuxit och idag finns utöver den långa distansen, en sprintversion och två familjelopp. Swimrun för alla, vilket är helt briljant. ❤

Redan i vintras pratade jag och Lowa om att köra familjevarianten där man springer 3 km och simmar 300 m uppdelat på tre simsträckor. Jag har avvaktat med anmälan för att vara säker på att Lowa fixar ”öppet vatten”-simning och att simma en längre sammanhållen sträcka. Lowa har varit övertygad om saken hela tiden och från hennes sida har det inte funnits någon tvekan. Tidigare i somras plockade hon hem simborgarmärket totalt oberörd och jag anmälde oss till loppet.

Ångaloppet familj – race report

IMG_0352

Foto: Matti Rapila Andersson

Fanns en viss anspänning och nervositet hos mamman innan loppet. Vad händer om Lowa ramlar i skogen och gör sig illa?  Slingrar in sig i en näckros? Bränner sig på en brännässla?

Givetvis var Lowa raka motsatsen, lugn som en filbunke och cool som en isglass. Hon erkände att hon var lite nervös, men den nervositeten märktes inte av.

Vi kliver in i startfållan och taktiksnackade om att köra vårt lopp och vårt tempo. Strunta i alla andra och att hålla ihop. Starten går och barn och föräldrar rusar iväg och detsamma gäller oss. Över en kohage med väl utplacerade komockor. Fram till vätskestation med saft och sedan ut på grusväg. Lagom till att vi ska in i skogen bestämmer vi oss för att gå en bit. Vi hinner bara ta några få steg innan vi är inne i skogen och Lowa drar igång turbon. Hon studsar fram i terrängen som om hon inte gjort annat.

Upp, ner, sten, rötter och grenar som rispar benen. Inget stoppar Lowa som drar i ett hiskeligt tempo.

Plötsligt är vi framme vid första simsträckan. Det ser långt ut och det blåser. Det är småkallt och fullt med näckrosor runt oss. Inget stoppar Lowa och hon kastar sig ut. Vi simmar bredvid varandra och jag försöker agera skydd mot vågorna som rullar mot oss. Lowa får hänga på mig när hon behöver en andpaus och jag bröstsimmar oss framåt. Lowa släpper och simmar själv och vi tar oss över genom växelvis enskild simning och genom att hon hänger på min rygg.

Jag slås av hur modig hon är. Simmandes i en mörk sjö med slingrande växter runt benen. Något som kan ge den modigaste panik.

IMG_0284

Vi tar oss upp och jag ber Lowa ta det försiktigt på de hala klipporna. Hon springer i sina vanliga löparskor men verkar ha full kontroll medan jag med mina superterrängskor halkar runt. Lowa tuffar på i fullt blås till nästa simning och här är distansen något kortare. Det är mindre vågor och hejaklack finns på andra sidan. Vi kör samma växelvisa simning och tar oss över.

En kort löpning senare så är vi i vattnet igen och ska runda en boj. Vi har nu hunnit finslipa på vår gemensamma teknik och Lowa hänger med en arm på min axel samtidigt som hon simmar enarmsbröstsim. Jag roterar lite så att jag kan ta ut min bröstsimsbenspark utan att sparka på Lowa.


Vi får fast mark under fötterna och tar sikte på målet. Vi spurtar förbi ett annat lag och ramlar in i mål. Jag försöker high fiveas och kramas med Lowa som mest undrar vad jag håller på med. Vi får jobba på vår gemensamma målgest till nästa år. För vi kommer tillbaka. Alltid tillbaka till Ångaloppet. ❤️

Även Martin och Wilja körde lilla Ångloppet där man vadar genom vattnet. Coolaste ungarna i stan.

IMG_0407

Foto: Matti Rapila Andersson

 

IMG_0408

Foto: Matti Rapila Andersson

Rockman Ragnarøk 2016

Mindblowing, någonstans där låg mina förväntningar inför Rockman swimrun. Mycket terräng, många höjdmeter, iskall simning och en stor mängd trappsteg. Efter mitt haveri i backarna upp till himlen i Engadin förra året kände jag stor respekt och viss oro inför de 2500 höjdmeter som skulle avverkas under loppet. Har visserligen sprungit en hel del backar under året men det skiljer sig en hel del mot att bestiga berg.

Race day

Uppe med tuppen redan kl 4.30 för frukost och sedan på med alla prylar. Därefter på båten som ska ta oss ut i fjärden till starten vid Fantahålå. Starten ska detta år ske genom hopp från båt och startfältet ska tillämpa självseedning.

Fantahålå till Preikestolen 

Jag drar med mig Sofia så att vi står långt fram eftersom jag vet att vi är starka på simningen tack vare Sofias förmåga att tuffa på som en liten motorbåt. Vattnet är chockerande kallt och salt. Vi tar oss snabbt in mot bojen inne i Fantahålå och jag upplever simningen mindre kaotisk äni många andra lopp där känslan av laxodling ofta är högst närvarande. Sätter nästan saltvattnet i halsen när den första maneten dyker upp. Det här har ingen talat om…att fjorden huserar förrädiska brännmaneter. Håller huvudet kallt i det isiga fjordvattnet.

IMG_0274

Känslan av att äntligen vara igång får det att pirra inom mig. Vi tar oss upp på land med hjälp av rep och funktionärer. Därefter börjar den första stigningen. Sofia tar täten och tar oss uppför lugnt och metodisk. Det är inte läge att dra på sig mjölksyra redan efter 30 min i ett lopp som kommer ta många timmar.

IMG_0273

Vi kommer upp till den första sjön och är snabbt över på andra sidan. Tripp tripp över en liten ö för att åter glida ner och simma. På andra sidan följer vi efter ett gäng andra lag som plötsligt vänder och springer och rakt motsatt håll. Vi har sprungit fel och hasar ner för en brant slänt till den sista simningen innan stigningen mot Preikestolen ska påbörjas.

Vägen från Preikestolshytta till Preikestolen är en vandringsled och vi passerar och möter turister som glatt hejar. Det går stadigt uppför och vi avverkar höjdmeter efter höjdmeter. Med knappa 2 km kvar till Preikestolen kommer vi till det vägskäl vi ska återkomma till efter vi varit uppe på toppen. Strax därefter börjar vi möta herrlag som varit uppe och vänt. Tjoar och tjimmar på godtyckligt språk och hoppas budskapet går fram.

Jag är pigg som en mört och upplever att jag studsar fram över berget och de stentrappsteg som leder uppför. Så når vi Preikestolen och utsikten är mindblowing. Vi är 600 m ovanför fjorden och mofflar i oss av godiset som energistationen har att erbjuda. Mitt i mofflandet tar någon en lagbild.

Preikestolen till Brattli

Vi skuttar iväg och ser fram emot lite utförslöp och fram till vägskälet kan vi faktiskt skutta på hyfsat. Därefter avtar skuttandet abrupt när vi plötsligt befinner oss i branta och tekniskt svårlöpta partier med lera, vatten, rötter och stora stenar som gör sitt bästa för att hoppa fram i tid och otid för att vricka en fot eller två. Jag hänger i björkar och diverse lågt växande risbuskar för att överleva och inte falla handlöst framåt. Vilket jag givetvis gör ändå och skrapar upp både knän och händer.

IMG_0272

Totalt ska vi ta oss runt 8 km från Preikestolshytta till Brattli och jag slänger ett öga på klockan då och då. Vi är ensamma och har varken lag framför eller bakom oss där vi kryper, hasar och släpar oss fram. Efter 8 km finns det inte minsta tillstymmelse till sjö i närheten och vi funderar på om vi är vilse. Mitt i risbuskar, i skogen, i Norge. Tar fram kartan som är lika lite detaljerad som om jag hade ritat den själv. Inser att den inte hjälper oss och att vårt enda alternativ är att fortsätta och efter ytterligare en kilometer så kommer vi fram till sjön.

Den är sjukt kall och simningen känns nästan lite onödig eftersom den är så kort. Samtidigt är det ett välkommet avbrott efter vårt slit genom den tekniska terrängen. Vi kommer upp på andra sidan och samma tekniska terräng väntar. Upp för stenar, nedför stenar, uppför berg och nedför berg. Det återkommande och gemensamma temat för dagen är sten. I alla former.

IMG_0255

Vi dricker vatten ur naturliga vattendrag och jag passar på att bada i lera eftersom lederna har regnat bort och förvandlats till bäckar eller lervälling. För att peppa upp stämningen börjar vi fantisera om att vi är Indiana Jones. Eller MacGyver med all utrustning. Vi har hjärnsläpp och kan för våra liv inte komma på ledmotivet till Indiana Jones. Vi kör på MacGyver istället när vi hänger i kedjor som sitter fastskruvade i berget för att alla glada vandrare inte ska ramla av berget och tumla hundratals meter ner i fjorden. Vi stannar upp lite då och då och insuper den fantastiska miljön och den hänförande naturen.

IMG_0270 IMG_0267

Laget Ducks of  Hazzard i form av Daniel och Christofer gör oss sällskap i en kvackattack (vårt lag heter Attack of the Invisible Rubber Ducks) och vi lyckas till slut få Christofer att vissla fram ledmotivet vi har letat efter. Vi trippar genom bäckar och plötsligt går det brant utför och vi är framme vid Brattli där vi ska ner och simma i fjorden. Först behöver vi fylla på energi och vi trycker i oss av allt som bjuds.

Brattli till Songesand

Vi hoppar ner i det kalla och salta fjordvattnet som även denna gång är kryddat med dödsätare…jag menar maneter. För det mesta kan vi bara ana dem på djupet som sägs vara flera hundra meter. Jag fryser lite om armarna men fortsätter metodiskt framåt. Vi simmar ikapp de andra ankorna (Ducks of Hazzard) och passerar. Plötsligt dyker det upp fler lag ur tomma intet. Vi förstår inte var alla kommer ifrån men blir stärkta av att inte vara solo i vattnet.

IMG_0268

Jag tappar mina öronproppar och kallt fjordvatten sipprar in. Försöker dra ned neoprenpannbandet över öronen mitt i ett armtag. Det går sådär. Upplever att simningen är över relativt fort och vi tar oss upp och slurpar i oss ljummen saft innan färden mot Songesand påbörjas.

IMG_0256

Nu har det blivit dags för Seaside sprint som är allt annat än en sprint. Banan går längs berget. Upp och ner och runt stora stenblock. På stora stenblock och mellan stora stenblock. Stenarna längs sprintsträckningen tycks ha käkat Super Mario-svamp och blivit gigantiska.

Det är inte lättsprunget (eller sprunget) och vi gör vårt bästa för att medelst gång ta oss fram så fort vi kan samtidigt som vi fantiserar om det förlovade landet bortom Songesand, den 7 km långa asfaltsträckan.

Songesand till Kåsaklubben

Asfaltssträckan är välkommen, men går givetvis inte att springa då det går konstant uppför. Så vi går, men i rask takt. Det är vackert och det brusar från något som liknar en fors. Vi knatar förbi små stugor och känner oss rätt glada i hågen över att underlaget är slätt och inte kräver konstant aktivering av alla små muskler i hela kroppen.

Vi stannar vid ett litet vattenfall och kliver rätt in i det. För att dricka och för att duscha/svalka av oss. I swimrun är man van att skorna är blöta och det är inga konstigheter att gå genom en bäck eller att ställa sig rätt upp och ned i ett vattenfall. Inga konstigheter. Vi snacksar på en bar och snackar om kommande tävlingar och om att vi snart ska korsa fjorden till trapporna (eller upploppet som Sofia väljer att kalla det).

Vi kommer till Kåsen Gård och får våfflor med sylt. De smakar gudomligt och vi får frågan om det kommer några fler lag. Vi har ingen aning men tror det. Därefter går banan brant utför, ned till Kåsaklubben.

Kåsaklubben till Flørli

För att ta sig från Kåsaklubben till Flørli behöver vi korsa fjorden. Det är den sista långa simningen för dagen och det är strömt och guppigt. Vi utrustas med en safe swimmer och ger oss av och förväntar oss stordåd efter tidigare succésimsträckor. Det går trögt och vi ser inga andra lag i det gropiga vattnet. Sväljer saltvattnet och försöker hosta ut det igen. Det är en riktig skitsimning.

IMG_0269

Känslan säger att vi står still och plötsligt ligger en av mina softflasks och skaver i armhålan. Inser att jag inte kan simma 1700 m med en skavande flaska och försöker frenetiskt putta undan den i samband med simtagen. Till slut blir jag tvungen att stanna och dra ned dragkedjan för att plocka bort flaskan. Stackars Sofia stretar som en tok medan jag ligger på släp som ett ankare. Det känns oändligt skönt när orsaken till den skavande känslan är borta. Tills flaskan strax därpå letar sig tillbaka till armhålan. Jag orkar inte bry mig eftersom jag vet att många skavsår kommer att ge sig tillkänna i duschen efter loppet.

IMG_0266

Vi når fram till Flørli och det känns som att stegen lutar utåt och att vi klättrar på en instabil repstege. Vi kommer upp och får någon form av tomatsoppa och choklad. Jag varvar choklad, soppa och energibars. En tugga här och en tugga där. Man är inte så knusslig efter många timmar ute på äventyr.

Flørli till målet

Det har blivit dags att ta sig an Flørlitrappornas 4444 trappsteg. Det sitter ett gäng i trapporna och tar det lugnt. De ser ut att ha det skönt. När vi kommer närmare ser vi att det är vinnande herr- och mixlag som alltså är i mål sedan länge och som hunnit med både dusch och ombyte. Vi får några peppande ord och fortsätter uppför. Jag vänder mig om då och då och blickar ut över fjorden och landskapet. Det är lika mindblowing som Preikestolen och blir bara bättre ju högre upp vi kommer.

Foto Gunnar Eld

Sofia frågar om mina händer ser ut som små ballonger. Svarar med säker ton att det gör de minsann inte och slänger därefter ett öga på min vänstra hand. Skrattar högt åt att den ser ut att tillhöra en cherub och inte mig. Vet inte vad som fått den att svälla. Det gör inte ont, den är bara svullen.

 

Efter 500 steg dyker en liten skylt upp som talar om att just 500 steg avverkats. Jag knatar på bra och tycker att det går helt ok. Vi pratar inte överkapacitet men väl kapacitet. Sofia har det något tuffare men är envis och stark. Jag försöker varva att peppa med att hålla käften. Påminner om att vi behöver peta i oss energi och servar med vatten. Är ute under det stora röret som går längs trappan och letar vatten som sipprar fram.

Ibland går trappan flackt uppför och ibland är det brant som tusan. Så pass att vi går dubbelvikta och klättrar uppför snarare än promenerar. Man kommer in i en lunk och kalibrerar in steglängd och höjd efter trappsteg. Det märks extra tydligt när ett trappsteg plötsligt är högre än tidigare trappsteg eftersom vi snubblar. Ledstången längs trappan är ibland en träplanka och ibland en stålvajer. När det är stålvajer använder jag armarna för att dra mig uppför och det avlastar benen.

Vi passerar skylt efter skylt och plötsligt är alla 4444 trappsteg avverkade. Vi möter Sofias man Jonas som förevigar våra sista steg upp till himlen. För det är upp till himlen vi har tagit oss igen. Det märkliga är att det inte känns som att vi har varit i närheten av höjdmetrarna i Engadin fast vi i själva verket nästan avverkat 2500 höjdmeter. Förvånansvärt lätta höjdmeter att avverka.

IMG_0259

Vi simmar över en sjö som är sjukt kall. Det är sista simningen för dagen och trots att den är kall så överlever vi och bjuds på nybryggt fjällkaffe på andra sidan. Vi tar oss vidare mot energistationen vid Klubbatjørna. Banläggarna måste ha garvat elakt när de la banan längs vattenbrynet och med inslag av klättring. 700 meter känns plötsligt oändligt långt. Tuggar på en bar och går. Temat för dagen har utökats och är inte enbart sten. Utan även gång. Vi har gått och vi har gått och vi har gått. Någon direkt löpning har vi inte sett röken till på nästan 9,5 timme.

IMG_0261 IMG_0262

Vi kommer till en fantastisk liten energistation med änglar. Minns inte vad vi äter men tror det är en stenhård bar innan vi påbörjar vår sista sträcka till målet. Det är rätt kallt och blåsigt när vi ger oss av på grusvägen som såklart går uppför ett tag till. Kopplar ihop oss med lina och jag går framför Sofia. När grusvägen äntligen vänder neråt börjar vi springa. Jag älskar att springa. Det känns fantastiskt att få ta ut stegen i rafflande 6:25-tempo för första gången på hela dagen.

IMG_0263

Men även det mest fantastiska har sitt slut och banan leds in på en stig som närmast kan liknas vid en fjälled. Det är rötter och stenar, bäckar och lera. Men det känns busigt enkelt att studsa på utför. Vi är nära målet och jag kan nästan känna doften av lapskojs (som det enligt uppgift ska bjudas på). Vi stukar till fötterna så många gånger att vi tappar räkningen men titt som tätt svär någon av oss till och vi vet att det är en fot som hamnat snett.

Det är brant utför i vissa partier och vi försöker ta oss ned så smidigt som möjligt med våra ömmande ben. Framför allt framsida lår har tagit mycket stryk i de branta utförspartierna.  Vi snirklar oss in på den sista delen av banan och springer förbi ett par hus med high-fiveande barn och jag greppar tag i Sofias hand när vi ser målportalen. Hon utbrister att jag har världens fetaste händer och vi ramlar in i mål med ett gapskratt.


Vi har tagit oss igenom vårt livs längsta utmaning på 10:56:56. Det känns nästan overkligt när vi tittar på bergen och fjorden. Det fanns aldrig tvivel om att vi skulle klara det och jag kände aldrig att vi tagit oss vatten över huvudet. Är det något vi kan så är det att gneta och tillåts vi göra det så kommer vi i mål.

Jag är obeskrivligt tacksam för att jag fick dela den här upplevelsen med dig, Sofia. Satan i gatan vad vi är bra. Tack! ❤

Stort tack även till Jonas som fanns på plats och dokumenterade och till alla härliga swimrunners vi fick äran att hänga med innan, under och efter loppet.

Vi är Rockmen!

Alla bilder med Rockman-logga är tagna av Matti Rapila Andersson och är hämtade från Rockmans facebooksida. Bilder utan logga är tagna av Jonas Demnert.

 

Mot Rockman


Landade på det officiella racehotellet i Sravanger med Sofia och Jonas redan i torsdags. Det är alltid en god idé att få en eller ett par dagar att landa innan race och att då få vara på plats är väldigt skönt.

Det blev en tidig morgon på torsdagen så efter burgarlunch på Døgnville och lite promenad runt gamla Stavanger så la vi oss för en välbehövlig power nap. Sov bort ca 90 min i ett nafs. Plockade ut startkit och käkade på en grymt god indisk restaurang. Rundade av med lite bubbel i hotellbaren samtidigt som vi tränade på att se mycket upptagna ut när det visade sig att vi valsat in på en salsakväll.

Fredagen tog vi en turistbåt ut på Lysefjorden för att bilda oss en uppfattning om fjorden och bergen runt omkring. Det var oändligt vackert och jag kände mig åter som en mycket lycklig lottad människa. Mitt swimrunintresse har tagit mig till platser jag aldrig skulle ha besökt annars.

Vi såg startplatsen, Fantahålå, och blickade upp mot Preikestolen på sina majestätiska 600 höjdmeter. Från fjord och upp till himlen ska vi ta oss ett par gånger. Om Engadin var högt så är det här megahögt.

Efter en smarrig räkmacka på Fisktorget så tog vi fredagens powernap. Snart har jag uppgraderar mig själv till svart bälte i avslappning och powernaps. 


På kvällen väntade buffé och racemeeting. Mycket surr och förväntningar och en stor spridning avseende nationalitet. Det ska bli grymt att få uppleva banan som verkar vara något helt extra. Jag räknar med mindblowing. 

Här och nu

Hade jag haft en skylt på dörren där hemma så hade det inte stått Gone Fishing utan Gone Exploring just nu. Jag är mitt uppe i en virvelvind av upplevelser och möten. Både med människor, natur och mina egna känslor och tankar. Skulle nog närmast kunna sammanfattas som att jag är hög på livet. 

Receptet för att uppnå detta har för min del varit att

  1. Hänga med inspirerande och härliga människor
  2. Våga säga ja till att testa nya saker

De två stegen ovan har lett till att jag cyklat min längsta sammanhållna mountainbikerunda och mina första 70 km på landsväg. Jag har cyklat genom teknisk terräng och vetefält, längs hästhagar och lantliga idyller. Jag har njutit av fart och känt den hissnade känslan i magen. Jag har varit beredd på att stå på näsan i blåbärsriset men har tagit mig över stockar och sten. Jag har skrattat och snackat, reflekterat och rullat. Jag har harvat och svettats. Jag har känt mig stark och lycklig.

Jag har utmanat höjdrädslor i svindlande höghöjdsbanor med barnen, testsimmat med skor tillsammans med Lowa och badat i kalkbrott med hästar galopperandes bredvid. Jag har simmat i havet och busat på vattenland. Jag har sprungit och jag har löpcoachat. Jag har tassat i skogen och bakat paj med blåa blåbärsfingrar. 

Jag har tävlat och jag har umgåtts. Jag har stannat upp vid havet och på mossiga stenar. Jag har strövat och funderat. Jag har känt mig levande och pirrig. Jag har fnittrat nervöst och gapskrattat högt. Jag har lyssnat och jag har pratat. Jag har levt och jag har upplevt.