Mot säsongspremiär

En anledning till att jag lägger relativt mycket tid på träning är för att vara förberedd för mina inplanerade och ofta långa och uthållighetskrävande äventyr. En annan anledning är att jag vill vara tillräckligt tränad för att våga ta mig an utmaningar med kort varsel.

En sådan dök upp i fredags. Egentligen dök inte utmaningen upp, utan en förfrågan om att haka på en utmaning. Det är inte vilken utmaning som helst utan ett nästan 40 km långt swimrunlopp, Utö swimrun. Det känns galet och nervöst och det går jag igång på. Hade jag haft loppet inplanerat sedan tidigare så hade jag inte gjort större korrigeringar i träningen. Känner mig med andra ord redo. 

Det som gör det extra pirrigt är att jag kommer att köra med en ny swimrun buddy som jag inte känner och således inte har kört med tidigare. Men, jag känner mig trygg med konceptet och tror att det kommer gå fint. 

Igår träffades vi vid Rönningesjön för att köra ett träningspass tillsammans och testa utrustning. Johan är en starkare löpare men på simningen är vi relativt jämna. Jag kommer att få kämpa på söndag men det ska bli riktigt kul.

Crazy weekend

Inget latmaskande denna helg inte. Från det att jag slog upp ögonlocken i lördags har det varit fullt ös. Friidrottsträning, 40-årsfika, middagsgäster och snorkelträning. När jag väl la mig bredvid lilla W för att natta henne så tog det ca 5 sekunder innan jag sov djupt. I sådär 12 timmar tills det var dags att veva igång söndagen.

Söndagen inleddes med att vi försov oss och fick stressa iväg barn och sedan oss själva för att hinna spa:a på Sturebadet. Tycker att vi skötte oss bra väl på plats när vi drog igång ett gympass med marklyft, knäböj och bänkpress. Efter det fick vi varva ner, pusta ut och ta det lugnt. Vi hydromassagebadade (aka bubbelpool), badade i den vanliga poolen och höll därefter på att somna i aromarummet. 

Vi kvicknade till av hunger och högg in på brunchen innan det var dags att styra stegen hemåt och svida om till supermandräkt i neopren. Hade blivit övertalad att karparna i Ösbysjön inte alls var farliga och att de dessutom sannolikt fortfarande sov. Det gjorde de inte. De visade sig dock vara snälla och framför allt rädda för oss grodmän i full swimrunmundering.

Rakt över sjön var det ca 160 m och vi varvade simning med löpning och knåpade ihop runt 1000 m simning totalt.  Passade på att testa mina nya swimrunskor från Icebugs och de fungerade som förväntat alldeles utmärkt.

Soliga intervaller 

Jag har dragit mig för intervaller efter min halsfluss men efter två lugna och tämligen försiktiga pass så var det dags att testa en högre växel. 

Knåpade ihop ett pass som startade med 2 km uppvärmning, dynamisk stretch och två stegringslopp. Därefter sprang jag 8×90 s med 60 s vila och det var jobbigt på många olika sätt. För det första fick jag se upp för levande hinder i form av barn i olika åldrar som släntrade runt inne på Zinken i något sorts godtyckligt rörelsemönster. Det studsade dessutom bollar fram och tillbaka över löparbanan och tidvis kändes det som jag sprang kombinerat gatlopp och pendel i sann Gladiatorerna-anda. Den faktor som höll på att ta kol på mig var dock värmen. Solen fullkomligt stekte över Zinken.

Både en, två och kanske till och med tre gånger försökte jag deala bort 2 intervaller med mig själv men coachen i mig var benhård och vek inte en tum. 

Jag är tillbaka


Inte med full kraft än men ändå tillbaka. Mitt allra första pass blev ett öppet vatten-pass med Elin i Rösjön. Det inbjudande vädret som sken över oss under min sjukdom var som bortblåst och det krävdes stor mental styrka att hoppa i vattnet. Runt åtta grader i luften och friskt i vattnet, men med förvånansvärt behaglig simning. Det var först efteråt som det började sticka i händer och fötter.

Samma kväll dammade jag av löparkläderna och tassade ut på fantastiska 2,75 km tillsammans med Lowa. Kändes härligt att få springa och igår vågade jag mig på ett lunchpass med lugnt tempo. Jag älskar att vara aktiv.

Ger upp 

Febern är tillbaka och jag känner att jag vill krypa ur skinnet. Och kanske skrika lite i frustration också.

Jag är så sällan sjuk att det här bryter ner mig totalt. Först sjuka barn, sedan sjuk själv med sjuk man. Därefter frisk men med sjuk man och nu är jag sjuk igen. Pallar. Inte.

Streptokocker was here

Förra veckan blev en riktigt vacker och solig vecka med sommarvärme. Perfekt för träningsaktiviteter utomhus…om man (som i jag) hade varit frisk.

Ungarnas utdragna och två veckor långa sjukdom visade sig vara streptokocker i halsen. Penicillin och rida ut stormen (och samtidigt gå varandra på nerverna hemma i the never ending sjukstuga). Allt verkade ändå vara frid och fröjd tills i onsdags då Martin fick feber.

Torsdag förmiddag fick jag trots febrig make dispens från sjukstugan och stack till Rösjön för att möta upp Elin, Åsa och Susanna för swimrunpremiär. Första doppet fick det att isa i pannan och svida en aning i halsen (börja ana oråd). Men man kan inbilla sig så mycket när det är kommer till utmaningar så jag viftade resolut bort alla negativa tankar och tyckte att resterande del av rundan var härlig.

På kvällen sa det pang och jag fick feber och riktigt ont i halsen. Det var ingenting emot hur sjukt galet jäkla tokont jag hade morgonen därpå. När man upplever att man går runt och i princip dreglar för att man inte kan svälja sin egen saliv, då gör det sjukt galet jäkla tokont.

Som två föräldrazombies släpade vi oss till husläkaren med två penicillinbehandlade och superpigga barn i släptåg. The verdict…streptokocker och 10 dagars penicillinkur. Min plan att springa Lidingö Ultra 26 km samma söndag flaxade således ut ur fönstret innan jag hann blinka. Det går fula och sjuka troll i mina lopp och jag har nu lyckats bomma att starta i både Ursvik Ultra 45 km och detta lopp inom loppet av ett par månader.

Efter bara ett par dagar med penicillin mår jag finemang vilket gör det svårt att sitta bredvid och iaktta hur folk tycks gå man ur huse för att cykla, simma, springa och styrketräna i det fantastiska vädret. Avundsjukan visar ett ytterst fult tryne och jag försöker peppa mig själv med att jag snart är tillbaka med full fart och full styrka. Samtidigt påminner jag mig själv om Elins kloka ord om vikten av vila och att ta streptokocker på allvar. Det handlar om 10 dagar av mitt liv, det klarar jag.

Nio spirande backar

Lätt knäckt efter 10 dagar med sjuka och febriga barn, knackig nattsömn och logistiska utmaningar så valde jag och Kicki att ställa in vår medverkan i Swimruncupen deltävling 1. Istället sprang vi backintervaller i ett grönskande Tanto. Vi sprang 3 backar upp till hundrastgården (långa), 3 backar upp till bänken vid fotbollsplanen (mellan) för att därefter avsluta med tre korta bonusvändor med full fart.

Jag älskar den här tiden på året. Den är magisk och jag vill ta tillvara varenda sekund eftersom årstidsskiftningen är så flyktig att den nästan fladdrar förbi innan man hunnit greppa att den är här. Jag minns fortfarande det år då jag missade skiftet eftersom vi var i Egypten. Vi åkte innan plommonträdet blommade och när vi kom hem var det redan förbi.