Jag har länge gått och varit sugen på att springa en ultra. Skulle nog vilja påstå att den funnits på min bucketlist de senaste åren. Varför då kan man fråga sig och det finns nog inget lätt eller snabbt svar på den frågan. Jag vet bara att jag är envis som tusan och inte ger mig i första taget. Krävs det att jag harvar på länge, så harvar jag på länge.
Samtidigt har jag varit lite rädd för ultradistansen. Kanske inte för att springa strax över en mara, utan för de något längre loppen på runt 50 miles (80 km). Det har på något sätt känts som att det är inom räckhåll samtidigt som det är ogreppbart hur långt det faktiskt är. Jag vet ju hur sliten jag brukar vara i slutet på maran och att nästan dubbla distansen är långt. Jättelångt.
För att göra premiären extra spännande så anmälde jag mig till det lilla ultraloppet Blåfrusen. De 70 platserna till loppet sålde som smör i solsken trots att arrangörerna utlovade ett utmanande lopp om 74 km längs Blå leden (Domarudden-Vaxholm-Domarudden), i december, i snö/slask/lera/regn och i beckmörk skog med pannlampa. Jag kände mig inte alltför kaxig inför utmaningen men tänkte att hey, krävs det att jag harvar, då harvar jag. Planen var dessutom att genomföra loppet med Elin som (uppenbarligen) fått samma släng av hybris som jag. Jag visste med andra ord att sällskapet skulle vara av det trevliga slaget. När vi närmade oss race day så fick vi ytterligare följeslagare i form av Tove och Johan. Elin hade dessutom sin ultrameriterade kompis Carin med. (Kan potentiellt finnas ett litet lokalt utbrott av galenskap här i krokarna.)
Dagarna innan loppet var det mycket snack om kläder och mat. Och lite mer snack om kläder och mat och skor. Skor är viktiga grejer när man ska springa långt och länge. Så jag gjorde tvärtemot alla vettiga råd och köpte ett par sprillans nya Salomon Speedcross. Nytt märke för min del men de stod där i internetsbutikens skyltfönster och såg ensamma ut. Tyckte mig dessutom höra små försynta mummel om ombonat och skönt vilket kändes som ett typiskt bra val av sko för en ultra. Tips från coachen är dock att inte göra som jag gör utan som jag säger dvs köp inte nya skor tre dagar innan ett lopp. Kan du springa i invanda skor, gör det.
Under loppet kunde man ha två drop bags med kläder och energi utplacerade på banans två checkpoints/energistationer. Packade således två överfyllda väskor med godis, nötter, bullar, energibars, extra skor och torrt ombyte. Eftersom det var mitt första riktigt långa löplopp så packade jag (med facit i hand) på tok för mycket, men det kändes som att det var bättre att ha valmöjlighet än att plötsligt stå där utan nödvändighet.
Race day
Samåkte med resten av gänget ut till Domarudden och kittade det sista på plats. På med nummerlapp, gaiters och vätskerygga. Just det ja, jag skaffade en ny vätskerygga inför loppet och strax innan start insåg jag att blåsan var trasig. Ett yttepytte litet hål, men ack ett hål. Som tur var hade jag med min gamla vätskeblåsa och kunde således använda nya ryggan men med gamla blåsan. Testa aldrig nya saker på ett lopp, eller hur var det nu igen…
Startskottet gick och vi gav oss iväg längs den slingrande och vackra Blå leden. Vi sprang längs tekniska partier, små vägar, genom hagar och förbi små bondgården. Vi höll oss utan undantag till vår uttalade strategi om att gå i alla backer. Detta fick backarna att kännas som små belöningar istället för motiga motlut. Snöblandat lätt regn och en gråmulen himmel höll oss sällskap där vi tog oss fram. Vi tog det extremt lugnt och höll igen på krafterna när vi tuggade oss fram till den första stationen i Rydbo efter 16 km. Här bjöds det på alla tänkbara godsaker. Godis, bullar, chips, kaffe, cola, vatten, blåbärssoppa, energidryck, gels och bars. Tryckte i mig lite av det som tilltalade mest och passade även på att trycka i mig en av pannkakorna jag hade i min egen drop bag.
Efter Rydbo styrde vi in siktet på nästa station vid Bogesunds slott. Nu väntade en fantastisk vacker löpning genom skog och längs vatten. Jag mådde prima och försökte ta in så mycket som möjligt av allt runt omkring. Naturen, sällskapet, det faktum att jag siktade på att springa en ultra. Det kändes som att sträckan på 14 km avverkades i ett nafs och i slutet av sträckan mötte vi de två första löparna som var på väg tillbaka. De sprang lätt och ledigt och hade inte en bråkdel av utrustningen som vårt sällskap släpade med sig. Innan vi hunnit fundera så mycket så var vi plötsligt framme vid nästa checkpoint. Här passade jag på att gå på riktig toalett till skillnad mot den naturtoalett som resten av loppet erbjöd. Ruggigt skönt att komma in i värmen en stund men desto motigare att gå ut och fortsätta mot vändpunkten i Vaxholm. Hade jag inte haft sällskap tror jag att det hade varit tufft att inte vika ner sig mentalt med tanke på distans och den lätta snöstormen som rådde. Vid det här laget hade dock Tove börjat få känningar av det mindre bra slaget och Elin kände av en trilskande hälsena. När vi kom fram till Vaxholm efter ca 7 km så valde de därför att kliva av loppet och detsamma gällde för Carin. Kvar var således jag och Johan samt Niklas och Peter som vi träffat längs vägen.
Älskade känslan av att få vända och vara på väg tillbaka, på väg hem. Var full av energi och kände mig mentalt stärkt av att veta att jag redan hade fixat halva distansen och detta utan krämpor eller problem. Så vi fortsatte längs den slingrande vägen tillbaka mot Bogesunds slott. Vi hade redan i förväg bestämt oss för att ta ett lite längre stopp vid slottet för att byta till torra kläder på överkroppen. Det var nästan overkligt härligt att få kliva in i värmen och få av sig tröjan, sport-bhn, jackan och buffen som vid det här laget var genomfuktiga. För att inte tala om känslan att få på sig torra kläder. Johan och jag var inte snabba i den här kontrollen och jag tror inte ens att jag noterade att vi hade passerat ett marathon distansmässigt och därmed kunde titulera oss ultralöpare. Misstänker att vi började känna oss rätt trötta eftersom vi tog god tid på oss innan vi styrde kosan mot Rydbo. Vi passade dessutom på att plocka fram pannlampan för att ha denna redo när det så småningom skulle börja skymma.
Vi turades om att peppa varandra och vi hann avverka både stort och smått under den tid vi var ute. Vid det här laget började jag känna mig rätt mör i musklerna och kilometrarna masade sig fram lika långsamt som vi. Efter en halv evighet och lite till så nådde vi den åtråvärda 50 kmspasseringen någonstans mitt ute i skogen. Började inbilla mig saker som att det bara var runt 4 km till Rydbo tills Johan tog ner mig på jorden genom att berätta att det var 9 km till Rydbo. Nio kilometer är oändligt jäkla långt när det börjar bli mörkt och man har varit ute på löptur från gryning till skymning. Av någon anledning började jag tänka på en gammal förlossningstaktik som går ut på att tänka att varje värk tar en närmare målet, dvs bebisleverans. Trots det totalt väsensskilda målet denna gång försökte jag således tänka att varje steg tog mig närmare mitt nuvarande mål, en ultramara på 74 km. Det skrek i framsida lår varje gång jag behövde röra mig utför en sluttning och jag kände tydligt att jag hade ett svidande skavsår på ryggen efter sport-bhn. Ska inte gå in på alltför många detaljer men att sätta sig bakom en gran för att kissa var inte heller någon trevlig historia vid det här laget. Satan i gatan vilken svidande smärta ett skavsår kan generera. Efter en miljard steg dök det plötsligt upp någon med pannlampa i mörkret, Martin. Med lussebulle och kaffe och med löfte om att Rydbo-stationen bara låg några hundra meter bort. Jag var nära att gråta. Av trötthet och av tacksamhet.
Blev inlindad i en filt och tryckte girigt i mig både bulle, kaffe och godis. Jag tror att Johan frågade om vi skulle äta lite gulasch men vid det här laget var jag så trött att jag inte orkade ta några beslut. Efter en totaltid om 11 timmar så skulle målet stänga och ev hjältar att passera efter det skulle inte få någon officiell tid i loppet. För vår del betydde det att vi hade ca 2 timmar och 40 minuter att ta oss de resterande 16 kilometrarna. Det låter kanske inte som en så svår uppgift men när snittempot är att jämföra med en snigels så är det inte så rafflande lätt. En överslagsräkning sa dock att vi borde klara det på ca 2 timmar och 20 minuter. Precis som under tidigare långa lopp så fanns aldrig någon seriös tanke på att bryta eller ge upp. Visst dök det upp små hornprydda tankar som ifrågasatte det sunda och friska i att utsätta sig för den här typen av galenskap men dem låter man passera eftersom man vet att de snart byts ut mot en upplyftande tanke om att man är både stark och (lite) cool. Vi var dessutom duktiga på att lyfta varandra och oss själva. Ett visst mått av klubben för inbördes beundran. Det hör liksom till.
Strax efter Rydbo-stationen när jag var något nedslagen och låg för att det kändes som att vi hade fastnat i limbo och aldrig skulle nå fram så sved det till i foten strax under en tå. Det kändes som en sylvass tagg hade letat sig upp i foten och jag började tro att jag kanske tappat en nagel som nu hade naglat sig fast under foten. Vi var tvungna att stanna för operation ”undersökning av fot”. Johan agerade ljus med sin pannlampa á la helljus medan jag fumlande försökte få styr på händer och fötter för att få av mig strumpa och sko. Det som gömde sig inuti var någon sorts blek och sargad monsterfot. Om mina löparfötter brukar se lite ledsna ut var det ingenting mot det zombiestate de uppvisade nu. Hittade varken tagg eller nagel men upptäckte en liten ettrig och numera trasig blåsa mellan två tår. På med sko och strumpa och halta iväg i hopp om att smärtan skulle domna bort.
Jag började ana tendenser av trötthet även hos min medlöpare. Han älgade på i ett målmedvetet och ytterst bestämt tempo utan att säga ett ord. Började nästan tro att han var förbannad där jag försökte hänga på 5 meter bakom. Det spännande med ultralopp är att hjärnan tar oförutsägbara små vägar så en släng av ilska hade mycket väl kunnat infinna sig.
Jag började istället tappa orienteringen och hade glömt vilka passager som återstod. Varje gång vi klev in i ett skogsparti var jag övertygad om att det var det sista innan målgång. Vilket det givetvis inte var förrän vi faktiskt nådde det sista skogspartiet. Innan dess passerade vi en annan Blåfrusen-löpare som tuggade på. Vi hejade och peppade innan vi försvann in i skogen där det plötsligt dök upp en hel samling människor med marschaller och små plingande klockor. Det var som att få en energiinjektion rakt in i blodomloppet och både Johan och jag studsade iväg med glada sinnen och en förvissning om att målet nu var nära. Vi hade målvittring och när marschaller efter någon kilometer dök upp i skogen så var vi äntligen på målrakan. Johan med sitt helljus på huvudet och jag med min lite mindre lysande pannlampa (aka glödtråden). Jag hade sprungit min första ultradistans och klarat det på ca 10 timmar och 43 minuter. 74 km. Sjuttiofyra kilometer. Sju komma fyra mil. En svindlande distans och jag hade fixat det. Vi hade tuggat i oss distansen successivt och utan att egentligen reflektera över hur mindblowing långt det faktiskt är. Vi var ultralöpare!
Jag vill rikta ett extra stort tack till:
- Elin, Carin och Tove som hjälpte till att göra äventyret till Vaxholm både underhållande och trevligt.
- Martin för att han trotsade mörkret och letade sig ut med lussebulle, kaffe samt peppande kramar och ord.
- De medlöpare jag träffade längs vägen (Liselott, Niklas och Peter) och fick trevliga pratstunder med.
- Johan som gjorde en stark ultradebut och som hjälpte till att snacka bort 37 km från Vaxholm till Domarudden. Som påminde om att vi är som bäst när vi har varit ute länge. Att vi är starka och envisa och att vi har kul på vägen.
- Alla fantastiska funktionärer.
- De NSEare som hejade längs vägen.
- Hejaklacken i skogen någon kilometer innan målet.
Post race
Världens bästa Tove som hunnit med både värmande bad och en eftermiddagslur efter sitt eget distansrekord om 37 km till Vaxholm bjöd in oss på middag och såg till att vi fick i oss riktig varm mat. Världens lyx när man knappt vet vad man pysslat med de senaste elva timmarna och det sista man skulle orka är att ställa sig och laga mat.
Jag fick även ta en värmande dusch vilket jag var oändligt tacksam för trots att det gjorde mig smärtsamt påmind om alla skavsår jag hade fått på kroppen. Det enda stället där jag inte hade skavsår var nog på fötterna som hade klarat sig bortsett från blåsan. Trots sprillans nya skor.
Tack Tove!
Linda Doktár 