Löpcoachutbildning

I helgen gjorde jag något riktigt roligt och något som jag har tänkt på ett tag. Jag valde att följa en av mina drömmar och gick löpcoachutbildning hos PT-School och Urban Tribes. På det sättet bejakade jag en del av mig som jag inte vågat lyssna på så mycket tidigare. Det är de här existentiella frågorna som dyker upp ibland. Vem är jag och framför allt, vad vill jag och vad ger mig energi.

Jag har vetat en tid att löpningen (och träning i allmänhet) ger mig glädje och energi. Det är en energi jag gärna delar med mig av och jag tycker om att kunna inspirera och peppa andra genom att dela med mig av min erfarenhet. Med en löpcoachutbildning känner jag att jag får verktyg som kan komplettera den praktiska erfarenhet jag själv har sedan tidigare.

Det är inom coachning och träning som jag älskar att röra mig. Nu ska jag fortsätta lyssna inåt och se vart det kan leda mig.

För att prata lite om utbildningen som sådan så var den uppdelade på två dagar. En dag med teori inom bl a anatomi, fysiologi, träningseffekt, pulszoner och ledarskap. Dag två innehöll praktik där vi pratade och utövade coachning, löpteknik, löpskolning, löpstyrka och rörlighet.

20140331-171710.jpg

Reashopping

Jag är en väldigt simpel löpare när det kommer till kläder. Använder funktionskläder men tycker inte om att spendera en förmögenhet på de senaste byxorna eller den där coola svindyra löpjackan som är årets modell. Det är klart att jag gärna vill ha schyssta prylar som är snygga, sitter bra och är funktionella, men jag kan lika gärna köpa förra årets modell.

Jag älskar med andra ord när jag kan göra kap på rea. Jag är väldigt förtjust i min windblocker från Casall (reakap, javisst) och blev väldigt glad när jag hittade en Casall windbreaker på 70% rea hos andmotion.se. Passade även på att köpa ett par X-socks och en sport-bh från Under Armour. Allt för en billigare peng än att bara köpa jackan till ordinarie pris.

20140328-201223.jpg 20140328-201309.jpg

Tips för transportlöpning

Ett sätt att få in löpningen i vardagen är att transportlöpa ibland och steget dit behöver inte vara så stort som det först kan verka. För egen del föredrar jag att transportlöpa när jag är på väg hem från jobbet. Ibland åker jag en bit och springer sista delen av sträckan (ca 6 km) och ibland hoppar jag av ännu tidigare och springer runt 8 km. Igår valde jag att springa hela sträckan om 18 km. Att springa så långt ska man givetvis inte ta sig an om man inte är van att springa längre distanser.

Jag får en del frågor om det inte är jobbigt att springa med ryggsäck och ja, det är såklart inte samma sak som att springa utan en rygga. Det finns dock många bra ryggsäckar som är anpassade för löpning och sådana som inte är det kan fungera minst lika bra så länge de går att spänna åt ryggsäcken så att de inte studsar runt på ryggen. För att göra det enkelt för mig så brukar jag ta med mig så lite som möjligt de dagar jag vet att jag ska springa hem. Jag brukar även lämna tunga/otympliga saker på jobbet, t ex skor eller vinterjacka och ta med dem hem dagen därpå istället.

När jag transportlöper låter jag farten vara sekundär. Det viktiga för mig är känslan av att ta mig från punkt A till B (oavsett fart). Bor man i en större stad så får man dessutom räkna med stopp i form av övergångsställen och rödljus.

Transportlöpningtips

  • Använd en ryggsäck som sitter still på ryggen när du springer
  • Packa lätt
  • Planera din transportväg i förväg
  • Njut av att du tar dig från ett ställe till ett annat för egen maskin
  • Om du har långt mellan jobb och hem eller är nybliven löpare kan du springa enbart en del av sträckan

20140328-194141.jpg 20140328-194231.jpg
20140328-194159.jpg 20140328-194224.jpg

Coopertest och prestationskrav

Jag är en person som ställer höga krav på mig själv och min egen prestation. Dessvärre blir dessa krav ibland (kanske till och med alltför ofta) orimligt höga och prestationshetsen riskerar att förta det roliga och positiva i det jag tar mig för.

Det är inte ett problem i sig att sätta upp prestationsmål, men det blir problematiskt när jag sedan aldrig känner mig nöjd med det jag klarar. Har jag målet att klara milen på 55 minuter och sedan gör det på 53 minuter så har jag ändå svårt att känna njutning i det. Jag börjar istället vrida och vända på det och går ofta iväg med känslan av ett misslyckande. ”För om jag klarade mitt mål så hade jag kunnat göra det ännu bättre och således uppnådde jag inte mitt mål.”

Samma sak hände när jag sprang mitt första marathon. Jag hade som mål att ta mig runt men när jag gjorde det på 5 timmar och 20 minuter så tyckte jag att jag var dålig. Jag hade just avverkat 42 km till fots och tyckte jag var dålig som gjorde det så långsamt. Målet var ju att ta sig runt men jag var snabb med att nedvärdera min prestation. Istället för att stoltsera med ett genomfört marathon så skämdes jag över att prata om det eftersom folk då frågade hur lång tid det hade tagit. Som om resten av världen skulle tycka att jag var ett skämt som inte borde låtsas kunna springa marathon.

Jag har jobbat en hel del med dessa prestationskrav och känslor sedan jag började uppmärksamma dem och har tagit ett kliv framåt. När det vankas lopp, tävlingar och liknande så är det fortfarande svårt att inte ramla in i gamla hjulspår och därav skapade Coopertest á la Röhnisch Running School en del turbulens och oro inombords. Försökte in i det sista slingra mig ur men bestämde mig för att jag är bra som jag är oavsett hur testet skulle gå. Framför allt var jag tvungen att pränta in att det inte är en tävling mot alla andra. Testet är ett mätbart kvitto på var jag befinner mig nu. Något jag senare kan använda för att mäta MIN utveckling.

Hur gick testet då? Jag tippade på att jag skulle landa runt 2400 m på 12 min och det faktiska resultatet blev 2550 m enligt min Suunto och 2595 m om man tittade på banmarkeringarna på löpbanan. Är jag nöjd? Ja, och stolt över att ha skrämt bort de negativa tankarna.

20140324-194747.jpg

Utomhuslöpning och kaffe

Att springa utomhus är ungefär tusen gånger härligare än att nöta på löpband. Jag fortsätter på mitt mål att löpa minst 20 km i veckan och det kändes skönt att få klämma 10 km igår kväll efter en hel dag i bil.

20140324-084109.jpg

En annan sak som är tusen gånger bättre här hemma är mitt kaffe. Min Moccamaster är ett av mina bästa köksredskap och efter att ha testat åtskilliga billigare kaffebryggare så är det tydligt att Moccamaster utklassar.

20140324-084116.jpg

Komma hem

Vi (som i jag, Martin och barnen) har haft en skön semester i Sälen den senaste veckan. Miljöombyte är bland det bästa som finns för att skapa kvalitetstid inom familjen och för att få uppleva nya spännande saker tillsammans.

Samtidigt är det en speciell känsla att få landa i sitt eget hem igen. Kändes extra välkomnande att hitta vackra lila scilla i rabatten.

20140323-185334.jpg
Mys med mini och hennes snuttar.
20140323-185427.jpg

Bullskorpor

Hade med mig en påse bullar att ha i bilen upp till fjällen. Det blev några stycken kvar och att äta bullar som är några dagar gamla är rätt trist.

Istället för att slänga bullarna kan man göra bullskorpor.

Värm ugnen till ca 125 grader. Skär upp bullarna i tunnare skivor och lägg ut på en plåt med bakplåtspapper. In i ugnen och grädda i ca 25 min eller tills de är torra. Jag brukar dessutom vända på skorporna ett par gånger.

Hur länge skorporna behöver ligga i ugnen beror på hur tunna de är samt hur torra de var från början. Man får ta ut och känna ibland.

20140322-124722.jpg

Långdistansabstinens

Den är här, överallt omkring mig. Längtan att få springa ute och att få springa långt och länge. De senaste två veckorna har jag avstått från långpass pga förkylning och Blogger Boot Camp (vilket var som ett långpass i multipla grenar).

Nu börjar äntligen förkylningen släppa och kroppen längta efter den där totala friheten och lyckan i att springa. Läser om paceonearths ultraintervaller om en mil var tredje timme och måste erkänna att det inom mig lever en liten dröm om att någon gång springa ultradistanser.

Tanken har pockat ett tag och försökt göra sig hörd i allt övrigt träningsbrus men jag har inte vågat lyssna så noggrant. Kanske för att det är lite läskigt, kanske för att jag har svårt att se när jag ska ha tid att springa så mycket som det behövs, kanske oron över min knasande långdistansmage, kanske något helt annat?

20140321-205637.jpg

Överlista löpbandet

Jag önskar att jag kunde säga att jag har ett komplicerat förhållande till att springa på löpband, men det är mer svart än så. Jag tycker väldigt väldigt illa om att springa på löpband. Har svårt att sätta fingret på varför men jag upplever det som jobbigare. Kanske för att det inte är möjligt att låta benen finjustera hastigheten eller för att det är monotont och varmt.

På plats på Högfjället i Sälen så har jag (i brist på löpbara sträckor utomhus) blivit förpassad till det där rullande bandet. I onsdags harvade jag 5 km och det var gräsligt. Jag ville inte erkänna mig besegrad så igår gjorde jag ett nytt försök. Denna gång i intervallform om 200-metersintervaller. Först 2 km uppvärmning och därefter 11×200 m, för att därefter varva ned i 1 km.

Passet gick fort och det kändes som att jag hittade något av ett vinnande koncept. Jag överlistade det trista bandet genom att ge det vad det tålde i form av snabba intervaller.

Det är ett bra tips generellt om man tycker att det är trist att bara springa (oavsett om det är ute eller inne). Kör intervaller och vips så har både kilometrar och tid försvunnit och du har dessutom fått kvalitetsträning.

20140321-085025.jpg

20140321-085040.jpg

Första skiddagarna med barnen

Jag känner mig väldigt stolt över mina barn som nu har avverkat sin andra dag någonsin på ett varsitt par alpina skidor.

Lowa (6 år) började lite försiktigt igår i minsta barnbacken och knappt en timme senare hade hon tröttnat på att åka bredvid och hålla i min stav. Hon ville åka själv och började istället susa ner för backen på egen hand. Knappliften fixade hon ännu snabbare. På eftermiddagen satt sick-sack-svängar och hon ville ta sig an de större, längre och brantare backarna.

Idag blev hon uppflyttad från nybörjargruppen
till steg två i skidskolan då den första gruppen inte var tillräckligt utmanande. Jag känner mig väldigt glad för hennes skull då jag märker att hon tycker att det är roligt och spännande att åka utför. Som många barn så har hon en ordentlig fart nedför backarna och det är inte alltid lätt att hänga med.

Wilja (3 år) orkar inte riktigt lika mycket som syrran men hon åker gärna med mig eller Martin och håller i en stav. Hon vågar åka kortare sträckor själv men att ploga och att svänga sitter inte helt hundra så man vet inte alltid var hon hamnar.

20140318-202434.jpg

20140318-202457.jpg

20140318-202538.jpg

20140318-202642.jpg