Det drar ihop sig till kalas för vår lilla solstråle Wilja. Tjejen med ett stort mått av humor, livsglädje och egen vilja. För att preppa för kalaset har jag idag bakat drömmar och sprungit backintervaller. Drömmarna för att bjuda på under kalaset. Och backintervallerna för att vara redo att möta ett gäng kalassugna tjejer på lördag.
Jag gillar att löpcoacha och blir alltid full av energi efter mina pass. Den här våren så coachar jag främst i Runacademys regi samt i en nystartad löparklubb på jobbet. Det är fantastiskt roligt att se hur mycket vilja och styrka folk besitter och hur mycket mer de klarar än de kanske tror.
Idag var vi ett större gäng som körde intervaller på Zinkensdamm och trots att det snöat regnblandat slask de senaste dagarna så sken solen på oss.
De avslutande dagarna av påsken 2017 har jag spenderat delvis utomhus. Jag kan ärligt säga att jag är trött på den evighetslånga vinter vi tycks befinna oss i. På något sätt är det ändå härligt att få vara ute i naturen och ta in nya mjuka stigar och höga kullar med frisk luft som biter i kinderna.
I söndags struntade jag fullständigt i att det var påskdag och hängde med Johan ut på en trailtur som tog oss från Rösjön i Täby till Södra Törnskogens naturreservat i Sollentuna och tillbaka. Det var en väldigt fin runda där vi fick tassa på allt från grusväg till ängar, skogsstig och obanad terräng. Över bergsknallar och på stig genom grönaste mossa, genom snår och träskmark.
Inga krav på prestation eller fart och det är det bästa jag vet. Det lyfter mig till oanade höjder och jag kan tassa runt för alltid (eller tills vattnet tar slut). Denna gång klockade vi in ca 2,5 timme av själavård och lugn.
På måndagen var det dags att premiärcykla mountainbike efter det bakväxelhaveri jag drabbades av i höstas. Det kändes ovant och jag var lite harig där underlaget var av mer teknisk karaktär. Samtidigt utmanade jag mig själv att testa att cykla på vissa ställen där instinkten sa att jag borde leda cykeln. Kan ju inte släpa runt på en cykel utan att cykla, tänkte jag för mig själv och trampade på.
Avrundade hela påskhelgen med att simma tillsammans med Kicki och Johan i Långbro. Fokus arm föll ganska väl ut med tanke på de sammanlagt fem timmar jag spenderat på cykel eller till fots dagarna innan.
Det har varit lite öde på trappfronten sedan Kickis och mitt pass på Zanzibar men idag letade vi rätt på en trappa om 90 steg. 90 steg är ju nästan ingenting (om man planerar att trava 4444 steg i Flørli) men om man kör flera vändor upp och ner så skrapar man ändå ihop en del steg.
90 steg
45 steg
Jag hade en period då jag fullkomligt avskydde backintervaller. Jag ville kräkas, dö och sedan gråta en skvätt varje gång jag hamnade i situationer där backintervaller stod på schemat. För att ta kommando över situationen så bestämde jag mig för att bli en bättre, starkare och framför allt mer van backlöpare.
Jag började springa backe ungefär en gång i veckan och varierade långa och korta backar. Jag sänkte farten och satsade på teknik och det gav utdelning. Efter min backsatsning hade jag aldrig ångest inför backlöpning utan visste att jag kunde tugga på och kunde (nästan) se fram emot kommande backtillfällen.
Nu har jag av olika anledningar låtit backträningen falla bort och det var därför med mycket skräck och väldigt lite förtjusning som jag igår begav mig till blodsmaksbacken i Tanto. Började försiktigt med enbart sex futtiga backar och kände avskyn ligga och pyra under ytan under första intervallen. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk eller utebliven backträning. Det är bara att ta tag i det eftersom det inte blir bättre ju längre man väntar på att göra något åt saken.
Sprang den hederliga gamla rundan kring Årstaviken på lunchen idag. Norra sidan, platt som en pannkaka, och med renplogad asfalt som underlag. Detta i kontrast mot den södra sidans kupering och upptrampade singletracksmala stigen av hårt packad snö och is.
Det var rätt länge sedan jag kände mig riktigt stark under träning. Det har varit alltifrån att jag varit sliten efter tävling (läs Rockman) till muskelbristning, till evighetssnuva med hosta, till mental stress som kommit i vägen för det. Det är många olika saker som kan påverka träningen och det är ibland värdefullt att påminna sig själv om att man behöver ta hänsyn till helheten. Till livet i stort.
Men bara för att det är tungt en period så behöver det inte vara så för alltid. Plötsligt vänder det och i lördags sprang jag Enstamilen på lätta ben. Stärkt av det så vågade jag mig på ett löpintervallpass på lunchen igår. Och jag kände mig stark och full av energi.
Passet såg ut enligt följande:
Jag sprang intervallerna på bana och ökade farten i takt med att intervallerna blev kortare. Vilan blev stå/gåvila.
På kvällen var det dags för tillfälle nummer 6 på den kurs i pardans som jag går tillsammans med Martin. Vi fick fortsätta öva på social tango och jag måste säga att det tilltalar mig mer än cha-cha som var den första dansen vi fick lära oss. Tangon känns roligare och mer spännande.
I slutet av lektionen introducerades vi till swing/jive och det är nog den dans vi hittills haft svårast för. Martin svängde runt och jag hade svårt att hänga med och tappade bort mig i nästan varenda snurr.
För att toppa dagen så stack vi till simhallen och körde ett kvällspass. Jag har en fin känsla i simningen just nu och hoppas att jag kan hålla igång under vintern.
Det har inte funnits varken energi eller inspiration i mitt huvud den senaste tiden och jag har låtit mina reflektioner stanna i mitt eget huvud. Ibland ruskar livet om en på ett oväntat sätt och då gäller det att hitta strategier för att möta och hantera en värld som är i gungning. Där har jag befunnit mig den senaste tiden.
Swimrunpass, löpning, simning och ett Lidingölopp har passerat… Idag fick jag rensa skallen och rasta benen under ett lunchpass runt Årstaviken. Det var välbehövligt och välkommet. Luften är så härligt krispig och syrerik nu på höstkanten.
Jag tror att jag börjar närma mig det där hejet som jag tvekade inför förra veckan. Hej som i hej vaden, nu är vi nog kompisar med varandra igen.
Jag har sprungit ett gäng pass den senaste veckan och inget har ställt till det så jag är vid gott mod. Det är bra när det stormar under den där oskyldigt blåa himlen och jag behöver min löpning extra mycket. Har utöver löpning lyckats få till både pass i bassäng och pass i öppet vatten. Det kändes rätt häftigt att en söndag i september kunna dra på sig våtdräkten och ta sig en tur i närmsta sjö. Och lika fantastiskt bra kändes det faktiskt att få glida ner i bassängen och dra ett simpass inomhus igår.
Igår sprang jag en halvmara här på Gotland, Levaloppet. Har inte direkt legat på latsidan under veckan så min inställning till loppet var att det skulle vara ett alternativt långpass. Hade även på känn att jag skulle kunna göra ett rätt bra lopp utan att specifikt ha satsat på att göra det.
Laddade inte specifikt för loppet utan spenderade fredagen i solgasset på Kneippbyn och lördag fm i samma solgass, fast på stranden. Kände mig ändå lugn och förberedd när jag begav mig till starten.
Lite lätt uppvärmning och ett toabesök senare så gick starten. Halvmaralöparna startade samtidigt som millöparna och det var ett jäkla tempo i början. Höll mig lugn och struntade i att ett hav av löpare vällde förbi. Låg stadigt runt 5:30 och kände att det var ett behagligt och lättsprunget tempo. Jag låg och matade och kände mig stark. Sprang om en del löpare när den första hetsen hade stillat sig och lät kroppen styra tempot.
Jag drack på alla vätskestationer (var tredje kilometer) men undvek sportdrycken initialt då jag var orolig för hur magen skulle reagera.
Loppet gick på en tvåvarvsbana och första varvet gick väldigt bra och precis enligt plan. Det var en lättlöpt och vacker bana med en hel del publik och glada hejarop. Den stora nackdelen med banan var att den var exponerad för sol vilket är svårt att komma undan när man springer längs det karga gotländska landskapet.
Sökte skugga så gott det gick men större delen av tiden sprang jag med solen tryckande ovanför mig. Trots solens obarmhärtiga gassande var jag fortfarande stark ute på tolfte och trettonde kilometern och kände att livet lekte.
Någonstans runt kilometer 14 och 15 så slog det över och värmen började ta ut sin rätt. Jag tappade ork och tempo och var plötsligt så kissnödig att jag knappt kunde springa. Kändes som att allt vatten jag druckit hade runnit rakt igenom. Min tröja var dessutom så blöt av svett att den kunde vridas ur. För att kunna fortsätta var jag tvungen att göra ett tekniskt stopp i skogen och stanna till för första gången under loppet.
Hade svårt att komma igång efter stoppet och sänkte medvetet tempot ytterligare. Vi det här laget hade jag passerat över till att känna mig dränerad, svag och varm. Så. Jäkla. Varm. Jag kokade och trots att det bara var 4,5 km kvar så kapitulerade jag mentalt och kroppen var inte sen på att böja ned sig och börja gå.
Från att ha varit ett positivt och starkt lopp så knäcktes jag totalt och loppet blev allt det där jag avskyr med lopp. Jag lät mig knäckas av värmen och var arg och besviken på mig själv. Besviken på att jag vek ner mig och på att min kropp inte fixar värme. Värme är min nemesis.
Jag harvade på mot målet och när enbart upploppet väntade märkte jag att någon gled upp bredvid mig. Hornen växte genast fram och jag visste genast att jag ville upprätthålla någon form av stolthet. Jag tänkte inte låta någon passera på målrakan så jag gav allt och spurtade in i mål, tre sekunder före den dam som just försökt passera. Jag hade sett framför mig en tid runt 1:55 men landade på 2:01:25.
Var så pass slut och överhettad att jag var tvungen att ringa Martin för att bli upphämtad efter loppet. Kände mig inte som en trafiksäker förare där och då och när jag väl kom hem och gick på toaletten så var det allt annat än ljusgult kiss. Snarare raka motsatsen och strax därpå havererade magen som ett ytterligare bevis på obalans. Resten av kvällen spenderades med huvudvärk och en känsla av att vara totalt urlakad.
Trots den snöpliga avslutningen på loppet så vill jag ändå känna mig nöjd över genomförandet. Önskar dock att jag skulle våga pressa mig själv mer. Kanske inte igår, men generellt. Värme har jag svårt att hantera, men jag vill våga. Vill våga att ge allt och se vart det leder. Jag vet att jag är rädd att göra mitt yttersta och att misslyckas. Men det begränsar mig när det kommer till att lyckas.
Det roligaste med hela loppupplevelsen var nog att jag tävlade i herrklass. Måste ha haft en identitetskris när jag anmälde mig och gladeligen klickade i man.
Linda Doktár 