Kombipass

Hade ett antal timmar att slå ihjäl på ett lekland häromdagen. Tog med mig en gammal Runners world som jag inte hunnit läsa och hittade ett antal pass som jag genast ville sätta tänderna i. Jag älskar att hitta inspiration till nya pass och har varit inne och nosat på kombinationspass tidigare.

  

Passet gick ut på att springa 3×60 s backe med joggvila ned. Därefter väntade 5×500 m på flack mark med 60 s ståvila mellan intervallerna. Avslutningsvis skulle 3×30 s backe i hårt tempo köras. Gåvila ned.

Lyckades övertala både man och barn att hänga med mig till backen och medan jag och maken sprang så lekte barnen i parken bredvid backen.

  
Tanken var att de första backintervallerna skulle gå i miltempo och att 500-ingarna sedan skulle gå i ca 10 sekunder snabbare än miltempo. Backen vi valde är en gammal brant skidbacke så något miltempo var ingen av oss ens i närheten av. Däremot lyckades vi båda trycka på bra under 500-ingarna som vi sprang på den 350 meter långa gångbanan runt parken. Perfekt ställe för kombipass.
 

Martin fick lite extra vila när han väntade in min sista flacka intervall innan vi gick på de avslutande backintervallerna. Vi gav järnet och jag blev så medtagen av ansträngning att jag höll på att kräkas och kände mig lätt vimmelkantig efteråt. Det här kan ju låta mindre angenämt men faktum är att jag kände mig väldigt nöjd med passet. Hårda pass ska vara hårda och lätta ska vara lätta.  

Annonser

Engadin swimrun 2015

Här kommer den, min race report från mitt hittills största äventyr, Engadin Swimrun. Alla foton nedan är tagna av Jonas Demnert.

Efter knappt sex timmar med 30 km löpning med 1100 positiva höjdmeter och nästintill lika många negativa, 2300 m simning i alpsjöar så rullade vi in till ett varmt och soligt Silvaplana och den första cut offen i Engadin swimrun. Vi kom nio minuter försent för att få fortsätta.

AUS_7542-2

Låt oss spola bandet bakåt. Med tanke på de något skrämmande race reports jag läst från förra årets upplaga av Engadin swimrun så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag var nog lite osäker från början. Ville jag verkligen köra ett lopp där många vittnade om att bergen sträckte sig till himlen och att sjöarna var så kalla att det kändes som att någon drämde en stekpanna i ansiktet på en upprepade gånger? Jag visste även att tuffa reptider väntade och att hela 44% av lagen missade reptiden förra året. Här snackar vi stenhård tävling. Samtidigt som det avskräckte så lockade det. Svajade i min övertygelse fler än en gång men ju närmare tävlingen, desto säkrare och tryggare kände jag mig. På pre race meeting som ägde rum kvällen innan loppet fick vi veta att sommaren hade varit varm i Engadin och att vi med största sannolikhet skulle få fightas med värmen i luften snarare än iskalla simsträckor.

Race day – morgonen

Kl 5.30 knatade jag över till Sofia för att äta gröt, hederlig havregrynsgröt. Vi snackade, kittade och försökte klämma i oss gröt med blåbär och mjölk. Därefter begav vi oss till second breakfast på hotellet.

Kl 6:50 stod vi i full mundering nere vid  Silvaplana post och väntade på bussen till Maloja där starten skulle gå. Spänningen bland deltagarna dallrade i luften och så fortsatte det enda fram till startskottet ljöd kl 8.00 i Maloja på ca 1800 höjdmeter. Vi var förväntansfulla när vi försiktigt startade vårt äventyr.

AUS_7538

Första vändan till himlen 350 höjdmeter (Villa Baldini – Lej Cavloc – Sils Lake Maloja – Camping)

Det gick långsamt när vi ringlade oss fram mot den första stigningen. Vi visste att det handlade om 350 höjdmeter men vad det innebar hade vi svårt att relatera till. Efter 1,5 km snubblade jag på en sten. Jag hann plocka fram händerna för att ta emot mig men kanade på knäna och gjorde en stuntrullning. Upp på fötter, chockad och skakad tittade jag ner på skrapsåren. De verkade ytliga så vi fortsatte. Det blödde dock ymnigt och jag var i lite chock när stigningen mot himlen började.

Upplevelsen var att vi tog oss upp för en vertikal vägg. Det var fruktansvärt. Upp, upp, upp. Höga kliv, höga knän och en skyhög puls. Ingen vila, ingen återhämtning och jag hade svårt att andas. Ett par passerade oss och bad mig ta det lugnt. De påpekade lite fint att jag ju hade ett nio timmar långt lopp framför mig.

Sofia satte en hand i ryggen på mig och fanns där som stöd med peppande ord hela vägen upp till toppen. Upp kom vi och lättnaden infann sig ögonblickligen. Jag kände mig lätt och fylld av energi. Valde att lägga stigningen bakom mig för att inte bli nervös inför kommande stigningar. Vi sprang där det gick och gick där det inte var löpvänligt. Vi stannade och fyllde på våra vattenflaskor i små bäckar. Det var ren och skär lycka och idyll.

Jag var Legolas där vi studsade fram och njöt i utförslöpet till Lej Cavloc. Där och då var jag oövervinnelig fast jag längtade efter att få simma efter den varma löpningen.

AUS_7579

AUS_7588

Simningen var uppfriskande och över snabbare än kvickt. Vi fick glada hejarop av Sofias man, Jonas, som var vår personliga proffsfotograf under dagen. Cabbade ner och njöt av utförslöpet ner till nästa simning. Sprang tillsammans med två tjejer från England som simmade fantastiskt snabbt. Vi åt bar och petade i oss vatten och GT-tabletter. Ganska snart var det dags för simsträcka nummer två.

AUS_7604

Upplevelsen av vatten var underbar. Det var varmt i luften och vattnet svalkade skönt. Ville inte att det skulle ta slut och fasade lite för löpningen som väntade. Snart skulle vi upp till himlen igen.

AUS_7618

Andra vändan till himlen 200 höjdmeter (Camping – Isola – Chaste – Sils)

Vi höll oss i rörelse och cabbade ner medan vi gick. Vi hade respekt för uppförsbackarna och strategin var att gå i dessa. Vi stannade snabbt till vid den första energistationen och plockade på oss gels samtidigt som vi drack sportdryck.

AUS_7607

Denna gång var det inte lika mycket bergsklättring utan vi slingrade oss sakta uppför en lång grusväg som aldrig tycktes ta slut. Inför varje krön tänkte vi att nu, nu bär det av utför. Icke då. Vet inte hur många krön som inte var det sista krönet och Sofias hand fanns hela tiden på min rygg eller i SPIbeltet. Hade inte en chans att kasta in handduken, lägga benen på ryggen och springa åt andra hållet eller kasta mig ut för sluttningen. Bara uppåt, framåt.

Slutligen, sista krönet innan utförslöpet. Vyerna och naturen var så bildskön att det var svårt att ta in. Känslan av lycka över att få vara där och då bubblade i kroppen när vi slingrade oss utför i en evighet. Tror att det var under den här sträckan som vi sprang på både hästar och kor som tvingade oss ur spår. Korna med sina stora bjällror tittade oförstående på oss när vi tassade förbi.

AUS_7634

I vattnet och utför var vi fantastiska och susade förbi lag. Lag som sedan tog sig förbi oss när det var dags att ta sig uppför. Vi hade redan innan loppet bestämt att det var vi och bergen. Och kartoffeln (cut offen). Vad övriga lag gjorde hade inget med vår prestation att göra och vi lyckades hålla fokus på oss själva under hela loppet. Vi var glada, positiva och stretade på.

AUS_7613

Simningen från Isola till Chaste kändes lång men jag hade det fint bakom motorbåten Sofia. Hann känna sann glädje över det vi dittills presterat och plötsligt kände jag att cut offen inte längre var det viktigaste. Det viktigaste var de berg vi hade besegrat och den härliga känslan vi bar med oss genom loppet. När vi kom upp ur vattnet konstaterade vi att det skulle bli svårt att nå cut offen i tid. Vi hade varit ute i nästan 3 h och 35 minuter och vi hade två lika stora och långa stigningar kvar att fixa på drygt två timmar.

Vi kostade på oss att promenera över ett fält. Solen gassade och benen var tunga. Nu längtade vi efter energi och vår hejaklack.

Tredje vändan till himlen 200 höjdmeter (Sils – Lej Silvaplana – Rabgussa)

I Sils väntade Martin, barnen, Jonas, Stefan och Noa. De hejade glatt och vi vinkade ännu gladare tillbaka. Vi sa att vi skulle missa cut offen och hejaklacken höll med om att det var kört. Trots det tyckte Martin att vi skulle skynda oss iväg och sluta hänga vid energistationen.

AUS_7647

Vi sprätte iväg och möttes strax av (trumvirvel) en stigning på 200 höjdmeter. Stigningen gicks längs en grusväg med ett räcke med tillhörande rep. Så att jag kunde dra mig upp med armarna. Skrattade lite åt att en vandrare gick om oss trots att vi kämpade som tusan. Vi tyckte att det planade ut och började springa. Hann 100 m innan det återigen blev uppför och vi återigen tvingades att gå.

Hela stigningen var över rätt kvickt men vi var rätt trötta. Lår, vader och rumpa gjorde sig påminda och vi längtade efter att få simma. Men först skulle vi springa utför. Älskade utförslöp.

Vips så sprang vi på tjejerna från England igen. De var ruggigt starka simmare och den ena var snabb som tusan och låg hela tiden hundra meter före den andra tjejen. Jag hyste fortfarande lite hopp om att trots allt klara cut offen och när vår trogna hejaklack dök upp fick vi reda på att vi hade sprungit in tid och att det faktiskt fanns en liten chans att ändå klara det om vi la på ett kol i simningen och den 375 metersstigning som väntade.

AUS_7661-2

Vi simmade på och trots att Sofia hade problem med glasögonen så hadevi hämtat hem ännu mer tid. Slängde ett öga på klockan och såg att vi hade 48 minuter på oss till kartoffeln. 48 min, 6 km och 375 höjdmeter. Vi visste att det skulle bli jäkligt tufft men vi gav inte upp.

Fjärde vändan till himlen 375 höjdmeter (Rabgussa – Silvaplana)

Stigningen uppåt gick extremt långsamt. Den gick längs en smal stig som slingrade sig en ny vertikal vägg. Det var varmt och fullt av flugor och bromsar. Kändes som vi gick fram och tillbaka i en cell som lutade kraftigt uppför. Sju steg åt vänster, vänd, sju steg åt höger, vänd, sju steg åt vänster osv. Jag fick spel på flugorna som envisades med att landa i mitt skrapsår. Samtidigt var jag för trött för att vifta bort dem. Det tog för mycket energi. Energi som behövdes uppför.

Slutligen kom utförslöpet som gick på en bredare väg och vi ringlade oss utför. Vi kom ut på platten och hade fem minuter kvar till cut offen. Fem minuter men ca 2 kilometer. Hur gärna vi än ville så skulle vi inte hinna. Hade vi hunnit så hade vi tagit oss i mål men när tiden rann ut så kände vi ingen besvikelse. Bara lättnad, tacksamhet och stolthet. Och glädje. Vi hade tagit oss 30 km i bergen och simmat 2,5 km i turkosblå glaciärvatten. Vågar nog säga att vi var gladast av de lag som missade cut offen (och således inte fick fortsätta i mål).

En sak är säker och det är att jag alltid kommer att bära med mig fantastiska och positiva minnen från vårt äventyr och vår semester i Engadin-dalen. Utan tvekan det häftigaste äventyr jag hittills varit med om. ❤

Stiglöpning

Jag har länge varit en asfaltslöpare och har trivts bra med att utforska villakvarter i min omgivning. Någonstans inom mig finns dock en längtan efter att springa mer längs skogsstigar och i naturen. Ännu lite mer närvarande är denna längtan efter Engadin. 

  

Drar mig dock för att springa i skogen…delvis för att det är så mycket jobbigare men även för att jag i ärlighetens namn tycker att det är lite läskigt att springa ensam i skogen. 

Bästa sättet att sluta tycka att det är jobbigt (och läskigt) är att ta tjuren vid hornen och börja springa mer stig. Har ett kuperat litet spår ca 700 m hemifrån och idag stack jag dit för att springa tre varv runt spåret. Ett varv är knappt 2,5 km och tidigare har jag som mest sprungit två varv.   

När jag springer stig eller i skog så går det långsammare än på asfalt men pulsen pumpar på fint ändå. Det kräver mer koncentration men jag räknar med att jag kommer att bli starkare och säkrare och att det kommer visa sig med tiden.
 

Just nu låter jag rundorna ta den tid de tar och behöver jag en paus så tar jag det. För att tugga i sig några blåbär till exempel. 

  

Amfibiemannen 2015

Det var en hel del nerver på spänn kvällen och morgonen innan Amfibiemannen. Vi visste att vädret skulle vara mer fördelaktigt än förra året men att det fanns risk för kalla och stökiga vatten. Detta var dessutom första swimrunloppet och första långloppet för Martin sedan förra årets Amfibiemannen. Jag kände mig ändå hyfsat lugn och trygg i att det skulle gå bra.
  
Vi blev upphämtade av lag InSahne och åkte gemensamt till Räfsnäs brygga där båten till Lidö skulle gå. Väl på plats hämtade vi ut startkit och åt lite medhavda smörgåsar och gröt. Vi kittade oss och jag petade ner 4 gels, ett gäng GT-tabletter och två softflasks á 250 ml i dräkten.

Strategin var att ligga på i löpningen fram till cut off och att turas om på simningen. Första löpsträckan gick enligt plan och vi var kvicka ner i vattnet. Det var vågigt och jag svalde på tok för mycket vatten för att det skulle kännas ok, men harvade på. Vi trasslade lite med linan och med vem som skulle ligga först och det gjorde att vi upprepade gånger kom ur vårt flow. Vi upplevde trots detta att det tog längre tid än förra året innan herrlag började svischa om oss.

När så uppstigning äntligen var alldeles nära så fick jag kramp i ena benet. Det smärtade men släppte när vi kom igång med löpningen. Vi tassade fram och var fint i synk under löpningen. Det var värre i vågorna under simningen. Känslan var att vi befann oss i en vågmaskin och skvalpade runt som små korkar. Det var bökigt att navigera och jag började känna mig kall. Försökte mota problem med kyla med hjälp av energi och vätska och påminde Martin om att göra detsamma.

När vi kom upp till den långa löpningen på Arholma visste vi att vi lätt skulle ta vår tid från förra året. Delar av banan var katastrofala i form av dyhål (á la Tjurruset) och det var svårt att ta sig fram i vettigt tempo. Vi sprang och konstaterade att vi kunde få gå vid energistationen men att vi hela tiden skulle hålla oss i rörelse. Våtdräkten skavde på hals och armar och det fanns tillfällen då jag stilla ifrågasatte mitt deltagande. Trots detta sprang jag lycklig igenom Batteri Arholma, ungefär tusen gånger piggare än förra året. Och på en bättre tid.

Vi firade med att cabba på i slow motion (så lite trötta var vi nog ändå). Simningen runt skäret var vår nemesis från förra året men vi lyckades övervinna det i år.

Väl vid Arholma energistation igen så sprang vi på InSahne som brutit loppet. Vi körde på och varvade att gå i backar med att springa. Kraftledningspartiet med dy och lerpölarna kändes ungefär dubbelt så långt på vägen tillbaka.

Simningen från Arholma började bra och jag minns att jag tänkte att det tack och lov hade mojnat. Det hade det inte… Vi stretade och slet och känslan av att inte komma framåt var högst närvarande.

När vi kom upp hade jag lätt kramp och frös. Martin var riktigt illa däran och hade kramp i båda benen och i fötterna. Stundvis hade han svårt att ta sig framåt för egen maskin. Jag sa att vi behövde röra oss framåt och vi kopplade om linan så att jag kunde ligga först under löpningen. Gav Martin en GT-tablett och beordrade mer energi och vatten.

Nästa simning gick okej men vågorna var ständigt där och slungade oss framåt och bakåt, åt höger och vänster. Jag misströstade inte men kände att jag blev arg på vågorna och situationen. Vi skulle i mål, så var det bara. Ju mer vi simmade, desto mer kramp fick Martin när vi skulle upp och springa. Martin kved av smärtorna i fötterna där han låg bakom mig under löpningen och vi varvade långsam jogg med att gå. Hela tiden framåt.

Martin var (med all rätt) orolig för sista simningen. Han undrade om vi skulle klara det. Jag var helt övertygad och fast besluten om att ta oss i mål. Vågorna gick rätt mot oss och det var svårt att navigera. Vi var trötta och kalla och då det utlovade riktljuset inte fungerade så tappade jag orienteringen vid flera tillfällen. Fick för mig att jag simmade åt fel håll och var tvungen att stanna och trampa vatten för att ta ut riktmärke. Efter en evighet närmade sig land. Långsamt men ändå successivt närmare.

Martin, alldeles blå om läpparna, hade det riktigt tufft och jag fick peppa och påminna om att vi skulle lyckas ta oss i mål. Nu återstod 2,6 km och den biten kunde vi gå om det behövdes (vilket det också gjorde). Jag var trött och benen var som två stockar. När 1000 m kvarstod frågade Martin mig ”1 km, det klarar vi väl?”. Han hade så ont att det där och då inte var en självklarhet. Men vi tog oss joggandes uppför sista backen och runt Lidö krog för att slutligen hand-i-hand gå i mål.

Jag är otroligt stolt över vår insats och framför allt min makes krigande under de sista två timmarna.

Upp med hakan 

Det är tungt att hålla gott mod när sommaren uteblir. Vi är tillbaka från semestern i Schweiz och på Gotland och det lämnar ett tomrum. Detta trots att halva semestern kvarstår på hemmaplan. Men det är inte samma sak att vara hemma. Speciellt inte när vädret inte tillåter bad eller sommarkänsla.

Jag försöker motivera mig att träna men har svårt att finna gnistan och energin. Tog mig i kragen och hoppade av på vägen hem från badhuset (ja, du läste rätt…badhuset…på sommaren) för att transportlöpa ca 6 km. Lyckades inte riktigt tagga till ens under löpningen. Lätt det istället gå lugnt och utan stress. Stannade och iakttog en räv som strosade förbi med en stor höna i munnen. Kändes bisarrt men det var verkligen en stor vit höna i käften på räven.

Jag försöker kicka igång peppen till fredagens Amfibiemannen. Hoppas jag kan få lite fjutt på den där glöden som jag vet finns därinne. 

 

Ordval och insnöad

Det är lätt, nästan för lätt, att uttrycka sig klumpigt i sociala medier. Jag blev påmind om det när jag la upp en bild tidigare idag där bildtexten löd Lätt morgondistans på 9 km längs havet i Tofta. 

Med detta inlägg fanns ingen tanke om att försöka få mig själv att framstå som duktig. Inte heller fanns någon tanke på att jag ville visa mig förmer än någon annan. Det var en skildring av vad bilden föreställde och som löpare använde jag mig av löpartermer. Passet jag genomförde var för mig ett lätt distanspass. Lätt avseende ansträngningsgrad och inte lätt som i det är så lätt att klämma i med 9 km på morgonkvisten.

Det är väldigt lätt att snöa in sig på sådant man själv tycker om eller sysslar med. Ibland leder det till att man uttrycker sig på ett sätt som kan misstolkas och det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Både när man skriver, men även när man läser vad andra skriver. ❤️