Det är tungt just nu. Livet. Utmaningar och svårigheter som gör att jag inte är där jag vill vara. Varken fysiskt eller mentalt. Jag känner mig lite mentalt och kroppsligt ledbruten och svag. Samtidigt vet jag att jag behöver vara ödmjuk inför livet eftersom det ibland tar en till platser och möten som är oväntade.
Jag vet att jag kommer igen men på den plats där jag nu befinner mig finns det inte mycket kraft eller motivation över till att uttrycka mig i skrift här. Jag kommer igen.
När det snöar, slaskar och är isigt i ett enda virrvarr så är det många löpare som
Det finns ett gäng olika alternativ om man vill köra dubbat utomhus. Själv använde jag i många år mina vanliga löparskor med broddar som man trär på under skon. Jag tycker att dessa dra-på-broddar är ett fullgott alternativ om man vill springa på vintern men inte vill lägga en mindre förmögenhet på ett par dubbade skor som potentiellt bara kommer till användning en kort tid varje år.
Jag har använt dessa dra-på-broddar som är anpassade för löpning https://www.intersport.se/produkter/cross-country-halkskydd-p141728
Om man vill ha lite fler dubbar än de som erbjuds av lösningen ovan så kan man damma av ett par begagnade löparskor och skruva i egna dubbar. http://www.best-grip.se/product/bestgrip-3000
De senaste två åren har jag kört med ett par Icebug Aurora, http://se-shop.icebug.com/springa/aurora-w-bugrip Det är inget snack om att de erbjuder bäst grepp av dessa alternativ men de är långt ifrån den enda fungerande lösningen. En fördel med dessa skor är att de är vattenavstötande vilket kan vara trevligt när man springer i blöt snömodd. Generellt upplever jag dock ytterst sällan att det är problematiskt att bli lite blöt om fötterna.
Däremot är det härligt att springa utomhus på vintern. Testa du med!
Sprang den hederliga gamla rundan kring Årstaviken på lunchen idag. Norra sidan, platt som en pannkaka, och med renplogad asfalt som underlag. Detta i kontrast mot den södra sidans kupering och upptrampade singletracksmala stigen av hårt packad snö och is.
Snökaoset som just nu råder i Stockholm har gjort det svårt och i vissa fall omöjligt att ta sig till jobbet på vettigt sätt. När tåg och bussar inte gick som de skulle imorse bestämde jag mig för att inte ens försöka och istället jobba hemifrån.
Lyckades komma ut på en makalöst vacker och harmonisk lunchpromenad kring Skavlöten och Rönninge by. Det blev en minnesvärd promenad, en ljusglimt och ett vintrigt guldkorn fyllt av löften om de vackra, fantastiska och underbara vinterdagar som väntar.
Efter förra veckans totalvila så har jag tassat igång träningen igen. Det är en rätt stor utmaning att ta sig an när man befinner sig nästintill ekvatorn. Vi har kört ett par löppass i grupp och trots att vi startat redan kl 7.30 så har solen gassat och tvingat oss att sänka både tempo och ambition. Det är helt enkelt för varmt redan tidigt på morgonen och lokalborna har tittat lite halvt oförstående på oss när vi kommit springandes längs landsvägen. De har dock vinkat och utropat glada jambos och mambos.
Detsamma gäller ow-simningen. När havet håller runt 28-30 grader så är det nästan olidligt att simma eftersom man är så exponerad för solen. Första ow-passet låg jag och skvalpade som en kork i högvattnet som skapade kraftiga vågor. Idag testade jag att simma i lågvatten och det var en behagligare upplevelse. Svårigheten låg i att undvika att stranda på korallreven och dess inneboende sjöborrar.
För att ta tillvara på träningstillfällena och omgivningen så har Kicki och jag även sprungit i en av de långa trapporna som leder från hotellet ned till den privata stranden men den vita sanden och det turkosfärgade vattnet. Sextioåtta trappsteg satte vi tänderna i en trappsekvens som fick det att kännas lite överallt dagen efter. 944 trappsteg avverkades innan det droppade svett på trappstegen och benen skakade som nykokt spagetti.
Linda Doktár 