Uppladdning


Årets sista swimrun närmar sig. På lördag står jag och Sofia på startlinjen till Koster swimrun. Vi ser det som en weekendresa med äventyrsmoment och ser fram emot en fantastisk dag.

För att ladda upp så fokuserar jag på att sova ordentligt, äta bra (vilket är en utmaning eftersom vi för tillfället saknar kök) och träna lagom. Jag hoppade helt fräckt över måndagens simning och prioriterade att sova istället. Drog däremot till med ett löplunchpass med fart.

  • Uppvärmning 
  • 6×90 s (60 s gå-/joggvila)
  • 1 km tröskel
  • Nedjogg

Resten av veckan ska jag fortsätta ladda genom att inte försöka stressa upp mig för kaoset hemma eller min stundande affärsresa till Kina som jag behöver förbereda och packa innan fredag.  

 

Annonser

Lustfylld löpning

Det finns många anledningar till att variera sin löpträning. Kanske har man som mål att springa en viss distans eller en viss distans på en viss tid. Eller så har man tröttnat på sin gamla vanliga runda och tappat löpmotivationen.

När jag började löpträna för sex år sedan så sprang jag alltid samma drygt 4 kilometer långa runda. Där och då var det precis vad jag behövde. Bygga upp min löpning och få den att bli en del av min vardag. Hade jag slängt in intervallpass hade jag antagligen fått en avskräckande ”nära döden”-upplevelse och risken hade varit överhängande att jag hade gett upp löpningen helt.

Lusten att utveckla, förändra och testa nytt ligger olika nära till hands för olika människor och jag är själv en person som behöver tid för att släppa in och omfamna en förändring.

För mig har mina distanspass transformerats under de år som har gått och jag jobbar idag med distanspass, långpass och olika typer av intervallpass. Jag tror mycket på att hitta lustfyllda pass och även om ett intervallpass kan vara skitjobbigt kan det likväl kännas positivt. Har men en stark aversion mot en viss typ av pass är min filosofi att man ska undvika den typen av pass (om det inte innerst inne trots allt finns en längtan att börja uppskatta just den typen av pass).

Jag tyckte t ex riktigt illa om backpass men vägrade acceptera att jag inte skulle klara att springa backe. I det fallet fanns en längtan/en vilja att lära sig tycka om.

Om du däremot avskyr en viss form av intervaller men tycker fartlek är desto trevligare. Ja, men då kör du fartlek. Det finns människor som älskar intervaller och springer marathon utan att ha kört ett enda långpass. På samma sätt finns det de som springer mycket och långt och som blir snabba som attan på kuppen (utan att springa intervaller).

Om du vill få struktur och nya infallsvinklar på din träning så är mitt bästa tips att leta rätt på ett träningsprogram som lockar just dig. Vill du klara att springa milen, en halvmara osv så kommer du att kunna hitta en uppsjö av generiska program och kanske känns det svårt att veta vad som är bäst. Min åsikt är att det som kommer att ge dig bäst resultat är det som

  1. Får dig motiverad
  2. Får dig att komma ut och springa
  3. Utmanar dig på ett sätt som tilltalar din person

Det betyder att ett och samma program inte nödvändigtvis är bäst för någon annan.

Vill man ha ett skräddarsytt program som utformas för att möta de tre punkterna ovan så kan man vända sig till en löpcoach. En löpcoach samtalar med dig och försöker fånga upp vad som triggar just dig och vad du behöver för att nå dina mål.

Med det sagt vill jag tipsa om ett trevligt fartpass som jag själv körde på lunchen igår och som Sofia sedan körde på eftermiddagen.

  1. Värm upp i ca 12 min
  2. Spring 6-10×60 s med 60 s gåvila (antal intervaller efter din egen intervallvana)
  3. Spring 1 km i tröskelfart (snabbare än mystempo och ansträngningsgrad medium-hård)
  4. Nedjogg i ca 10 min

Mental kamp

Har varit bortrest några dagar och både jag och mina barn har därför ett uppdämt behov av att få vara nära varandra. De senaste två dagarna har det medfört att jag har gosat upp mig bredvid mina tjejer när det varit dags för nattning. Det har varit så mysigt att jag lyckats slumra till båda kvällarna.

Igår önskade jag nästan att Wilja inte skulle hinna somna innan kl 21.10 eftersom det skulle betyda att jag ”inte hann” till masterssimningen kl 21.30. Strax efter 21 vaknade jag med ett ryck och konstaterade att hon sov. Darn. Kom fram till att jag var lika sugen på att lämna värmen och sängen som jag var att cykla oändligt mycket backe på Hofors Adventure Race. Noll sugen. Noll roligt.

Försökte in i det sista hitta anledningar till att slippa åka och försökte få medhåll från Martin om att det var galenskap att åka och simma vid den här tiden på kvällen. Han gick inte alls på min linje så det var bara att packa ihop och åka. Snark.

När det gäller sen kvällssimning så tycks dock alla inre demoner frukta vatten för väl i bassängen var alla tvivel borta och det var härligt att simma. Kände mig dessutom lite extra stark som pallrade mig dit överhuvudtaget. 

   

 

Väsjöbacken bonanza

Denna vecka bjöd Team Nordic Trail in till backlöpning. Startade vid Edsbergs sportfält och tog oss bort till Väsjöbacken. Denna gång så startade vi med löpstyrka i backe i form av mångsteg, skridskohopp och utfallssteg både uppför och utför. Utfallssteg utför var en ny bekantskap och de visste var de tog. Så galet jobbigt att benen skakade.

Efter denna lilla nätta uppvärmning så var det dags för backlöpning. 10 vändor upp till första liftstolparna för att där vända och gå nedför. Jag hann skramla ihop 8 vändor á 45 s innan det var dags för den avslutande stafetten. Backarna sög musten ur benen men samtidigt så kände jag mig mentalt stark under hela passet. Stretade på.

Stafetten gick ut på att springa rakt uppför för att därefter snedda över backen och slutligen ösa på utför. Det här skulle vi göra fyra gånger och även om det var slitigt uppför så var det fantastiskt härligt att springa utför. Jag älskar snabba utförslöp.

Lite Alice i underlandet

Fick frågan från Jessica om jag ville hänga med och springa Color Run Night i Stockholm i fredags. Jag är inte den som bangar ett spännande lopp på fredagskvällen så jag tackade ja. 

Jessica kom förbi dagen innan med startkitet som bestod av en svart bomullstshirt, en (riktigt ful) uv-pannlampa, en påse grönt pulver och några självlysande tatueringar. Great, det här kommer bli kul.

Vi undrade lite vad vi hade gett oss in på när vi kom till Globen och folk låg och rullade sig i färgpulver på marken. De som inte gjorde det sprang runt och slängde färg på varandra eller dansade i de pulvermoln som låg som en dimma kring Globen.

Kändes lite som att knalla in på ett ungdomsdisco med pulvertema. Vi kan väl säga som såhär, vi var inte yngst. Det var många som var färgglatt pyntade och det var en hel del som sprang med yngre barn.



Vi ville inte vara sämre än de andra deltagarna så vi slängde pulver på varandra och tog oss bort till starten. Det var ett litet oklart startförfarande men efter ett gäng starter var det vår tur och vi tuffade iväg. Det kändes härligt och jag sprudlade av energi. Reflekterade över det bisarra i att deltagare gick längs banan och rökte.
Vi trippade fram och kryssade mellan barn och andra deltagare. Vi sprang igenom pulverstationer där det kastades färg på oss. Doften av babypuder ligger tät i luften. Vi skrattar åt det galna i att springa runt i slakthusområdet och bli nedpudrade med färg.  

 
Vi kommer till en station där det av oklar anledning sprutas vatten på oss deltagare. Strax därefter springer vi förbi en station med trasiga såpbubbelmaskiner. Garmin talar glatt om att vi sprungit 4 km och har en kvar. Ungefär samtidigt dyker the dark zone upp. The dark zone var inte särskilt mörk men hade ett gäng uvlampor uppställde. Vi springer vidare och jag undrar varför det står Finishflaggor längs banan och varför folk dröjer sig kvar, står i vägen. Va? Är vi i mål. Jaha. Och nu då? Fanns ingen riktig mållinje och det kändes som ett smärre magplask att 5-kmsloppet var slut efter 4.
Därefter drog ungdomsdiscot igång och vi gamlingar traskade hemåt. En mycket märklig upplevelse som ändå var trevlig tack vare det eminenta sällskapet av Jessica.

TNT-premiär

Har funderat ett tag på att börja springa i en löpgrupp någon gång i veckan. För att få inspiration, slippa planera ett eget pass, springa tillsammans med andra och pusha mig själv lite extra. Eftersom jag dessutom tycker att traillöpning verkar både roligt och utmanande föll valet på Team Nordic Trail. 

Igår var det dags för premiär och långa intervaller stod på schemat. Hade förmånen att få sällskap av herr och fru Demnert denna kväll.    

Först körde vi en kort uppvärmningsjobb som gick i ett högre tempo än vad jag själv skulle värma upp i. Under tiden vi sprang skulle vi  bland annat ”plocka blåbär” och springa baklänges. Vi fick även köra en form av kull. Väldigt likt en uppvärmning jag skulle kunna köra med mina friidrottsadepter. Med enda skillnad att de är födda 2007.

Efter uppvärmningen fick vi göra utfallssteg både framlänges och baklänges innan det var dags för huvudserien 3×6 min stiglöpning med 2 min gåvila mellan intervallerna. Vi sprang längs en uppmärkt bana i skogen som var ca 400 m lång. Den här delen av passet var riktigt rolig. Det är sådant här jag vill göra. Det enda smolket i bägaren var min egen kapacitet. När synfältet började dra ihop sig så blev jag litet rädd. Min kropp (i dess nuvarande blodbristskick) tycktes inte klara av att hantera långa intervaller och jag var tvungen att anpassa tempot därefter. 
Det gjorde inget, kändes som att jag gav det jag hade att ge och låg bakom Sofia och låtsades att hon drog mig i lina i sann swimrunanda. Kändes som att vi var det lag vi är och att vi gjorde det här tillsammans. Det kändes tryggt och stabilt och vi tuggade på bra. Som att det var det mest naturliga i världen att springa ihop i ett högt tempo. Vilket det ju är.
  

Efter intervallerna så fick vi köra lite styrka och jobba två och två. Dips, sit ups, rumplyft och både statisk och dynamisk magträning.

Mitt betyg på passet blir lite splittrat eftersom jag upplevde olika delar olika bra. Uppvärmningen var sådär. Att varva att springa på tok för snabbt med att göra lekar är sådär roligt. Jag vill känna mig som en löpare och inte som ett barn och hade uppskattat mer löpskolning, löpstyrka och lugnare uppvärmningsjogg.

Huvudserien är utan tvekan den del av passet som får bäst betyg. Springa i skogen is da shit. Jobbigt, ja. Roligt, ja. 

Den avslutande styrkan var ok, även om jag själv föredrar övningar där man inte behöver blanda svett med främmande människor.

Kattungarna 1 vecka

Igår var det ännu en dag med huvudvärk. Blir galen på att dras med detta otyg. Vissa dagar är det huvudvärk och vissa dagar migrän. När migränen slår till är det bara att åka hem från jobbet. Ta migränmedicin och bädda ner sig. Igår gick det tack och lov snabbt att vila bort skräpet.


Som tur var kunde jag jobba lite hemifrån och lyckades bli på bra humör när jag tog en paus och kikade in hos de små kattungarna som just nu växer så det knakar i en bolåda här hemma. De är av rasen Sibirisk katt och både mamma- och pappakatt har fina stamtavlor och dessutom fina bedömningar från de utställningar de har varit på. Räknar med att de små kommer växa upp till riktiga skönheter.
Vi har inte namngett dem ännu men de går under smeknamn som de fick när de föddes. För att hålla isär dem och kunna följa deras viktuppgång. De bör gå upp runt 10 g per dag och ska gärna ha dubblat sin födslovikt efter en vecka. Något som hela kullen har lyckats med. De äter, sover, piper när mammakatt kommer och ”fräser” när de känner lukten av oss människor.

Vi tror att det är två hanar och tre honor i kullen. Den ljusa (cremefärgade) är en hane och likaså den mörkaste av de röda tabbymönstrade. Sedan har vi ytterligare två röda tabbymönstrade som vi tror är honor. Sist ut har vi den röda med spotted tabby som också är en hona.