Jag har varit på en berg- och dalbana ett tag under hösten. Typiskt höst. Typiskt jag och hösten. Men med allt som hänt det senaste året så har svängningarna neråt varit tuffa att hantera. Vissa dagar har jag brutit ihop totalt och knappt sovit en blund.

Andra dagar har det väl känts lättare men den sammanlagda sinnesstämningen har varit skör. Ibland har jag kraschat in i minnesfragment som sliter mig i bitar av sorg, saknad och svek. En känsla av att jag i vissa lägen varit stark och låtit en djupt rotad styrka och längtan i mig få ta plats har i nästa stund känts som att jag är så vilsen en människa kan vara. Vilsen i mig och vem jag är.

Och plötsligt i det här fick två separata möten mig att inse att jag är på väg någonstans. Jag har utan att egentligen förstå det inlett en livsresa som handlar om frigörelse. Efter 38 år av mitt liv har jag äntligen börjat lätta på lager av sorg för att låta min inneboende livslust sippra fram. Nu låter det som jag har gått och varit miserabel hela livet och så är det inte. Jag har varit himlastormande lycklig och har levt ett rikt liv. Mycket tack vare Martin och barnen.

Men känslor jag bär från min barndom är så starka att de till viss del definierat mig. Jag har blivit mina känslor och jag har ständigt letat bekräftelse och att vara till lags. Men under allt det där finns jag. Där finns min längtan och den innehåller självuppfyllelse som inte grundar sig på bekräftelse. Som grundar sig i en vilja att uppleva och få känna. Få bejaka det som bor där inne. Få vara den jag är. Få älska och vara älskad.