Har haft otroligt svårt att slappna av inför morgondagens Stockholm Marathon. Har ordentligt med fjärilar i magen och kan inte minnas att det varit så de två år tidigare då jag sprungit. Distanser upp till en halvmara eller Lidingö Ultras 26 km känns genomförbart nästintill vilken dag som helst, men att ge sig ut för att springa marathon är något helt annat.

Att jag dessutom inte kunnat springa på flera veckor gör mig knappast mindre nervös. Finns mitt invanda tempo kvar eller har kroppen hunnit glömma? Dagen har varit lugn. Har plockat och fixat här hemma eftersom barnen varit lediga. Har försökt äta mycket för att ladda men känner att det är svårt pga nervositeten. Nu vill jag snabbspola fram tills imorgon och bara köra.

Jag har haft total löpvila i knappt två veckor och benhinnan i höger ben har tagit ett rejält återhämtningskliv. Mycket tack vare den sjukt plågsamma massagen jag utsattes för hos naprapaten senast. Egentligen borde jag ha fortsatt vila men när Vårruset var inbokat sedan länge och jag dessutom hade fått med nästan hela systerskaran på loppet så kunde jag inte låta bli.

Planen blev att vara lyhörd, springa lugnt och inte pressa eller stressa. Hade dessutom redan bestämt att detta var ett socialt lopp att springa med mina systrar och min vän Jessica.

Efter att ha hamnat i helt fel startgrupp (lunka) i tron om att vi stod i gruppen springa så kom vi i alla fall iväg till slut. Varken Julia eller Anna hade sprungit 5 km tidigare så planen var att låta dem styra tempo men finnas där som stöd och pepp. Från början skulle även min syster Liza ha sprungit men pga en fotoperation var hon tvungen att stå över. Väldigt tråkigt men samtidigt gjorde hon ett väldigt uppskattat jobb och passade våra prylar medan vi sprang. Det var inte en rolig kväll att behöva sitta still på eftersom vädret slog om från 25 grader och sol till 12 grader och blåst under en mulen himmel.

Julia och Jessica pep iväg efter en kilometer och jag stannade med Anna som fick fruktansvärd håll. Ett tag gick hon nästintill dubbelvikt av smärta. Vi rörde oss hela tiden framåt och de två gåpauserna vi tog för att häva hållet var korta. Efter 2 km släppte Annas håll och jag försökte peppa uppför och nedför. Jag skötte nedräkning samtidigt som jag delade upp målet i mindre delar. När vi hade 800 m kvar insåg jag att vi låg bra till för att komma in under 35 minuter och jag började dra och peppa lite extra och det resulterade i att vi sprang i mål på 34:51. Så jäkla bra!

Julia sprang i mål runt 33 minuter och hade sprungit hela sträckan utan stopp. Jag bubblade av lycka över deras glädje. Är jag stolt över mina systrar som tog sig an sitt första 5-kmslopp med bravur? Ja!!! Vilka grymma tjejer!

Min vän Jessica sprang med lätta steg trots lång frånvaro från löpningen och var den som slöt upp först med en stelfrusen Liza. Jag tror vi alla var nöjda med kvällen och loppet trots kylan.