Ett uttryck som cirkulerar lite här och var i sociala medier är fredagsfys före fredagsmys. Idag hoppar jag direkt på det senare och planerar att åka hem och däcka i soffan.
Kanske med ett gäng dadel- och cashewbollar med kakao och hackade jordnötter.
Det här med rätt sätt att träna. Det finns inget som säger att mitt eller ditt sätt är rätt sätt för andra. Mitt sätt är rätt för mig eftersom det ger mig glädje och motivation. Det ger mig det jag behöver för att tycka att träning är positivt. Något att se fram emot.
Sedan ska man komma ihåg att det finns olika sätt att uppnå samma mål. Jag tror mycket på att kraften i utveckla sig ligger i att vilja utvecklas och att hitta ett sätt som stimulerar en.
Om jag återigen tittar på min masterssimning så är den rätt för mig. Jag tycker att det är roligt att gå dit och jag älskar utmaningen i de övningar vi gör. Det betyder inte att det automatiskt är rätt för någon annan. Jag har vänner som tar sin simning till en ny nivå genom att träna tillsammans med vänner eller med pt.
Samma sak gäller annan träning, t ex löpning eller styrka. Jag tränar styrka hemma istället för på gym. Det handlar om att jag tycker att det är lättare att få till träningen hemma. För någon annan är det att gå till gymmet som fungerar som en trigger för motivationen.
Hitta det som motiverar och triggar just dig att finna glädje i träningen.
Jag behöver disciplinerad och målinriktad träning för att den ska bli kvalitativ. Detta är en av anledningarna till att jag simmar med en mastersgrupp en gång i veckan.
Första gången jag var med så låg en del av min nervositet i att jag aldrig hade simmat fjäril och enbart testat ryggcrawl ett par gånger. Det har inte gått många veckor, men redan nu känner jag att jag gör framsteg.
För fjärilssimmet så kör vi alltid en serie om ca 12×25 m med fenor. Vi bygger successivt upp svårigheten på övningarna under serien och avslutar alltid med sammansatt fjäril för de som vill. Vi börjar alltid med enbart kick längs botten och då gäller det att hushålla med syret.
Igår så körde vi totalt 16×25 m med olika fjärilsdrills där de sista 6 handlade mycket om andningskontroll. De två avslutande gick ut på att simma sammansatt fjäril så långt som möjligt utan att andas och jag blev själv överraskad när den bortre kanten plötsligt dök upp. Jag hade tagit mig 25 m med kick och armtag.
Det är rätt häftigt när man känner att man kommer in i ett flow och känner hur koordinationen sitter. Fick dessutom fin positiv feedback från en av mina bankompisar. Sedan kan man ju fråga sig varför jag ska simma fjäril (om man bortser från att det är coolt). Jag är övertygad om att den variation de olika simsätten ger mig resulterar i att jag blir en bättre simmare totalt. Oavsett vad jag väljer att simma. De olika simsätten bygger styrka och en förståelse för hur jag hittar kraft i draget och minskar motstånd och energiförlust. Jag får dessutom träna andningskontroll i diverse olika former vilket kommer hjälpa mig i min löpning.
Jag är glad att jag utmanar mig själv med en mastersgrupp och efter samtal med coachen så har jag bestämt mig för att börja träna med en snabbare grupp nästa termin (om det finns plats).
Tänker ibland att jag är som en kameleont. Jag smälter in och anpassar mig efter den plats där jag befinner mig för tillfället. Eller så är jag superman (woman?) som i ena stund jobbar som IT-konsult för att i nästa stund slänga på sig manteln och riva av en swimruntävling eller springa ett marathon.
Igår sprang jag tunnel run (10 km) i Norra länken och idag svidade jag om till kattutställare. På kvällen idag gör jag ytterligare ett byte och blir masterssimmare i 90 min.
Idag anade jag den, solen, när jag sprang min lunchrunda. Strax innan jag stack ut så berättade en kollega att hon hört att det hade varit 1,5 timmar sol. Totalt. Under hela november.
Ja, det förklarar ju en hel del om man blickar tillbaka på mitt förra inlägg. Upplevelsen av grått tungt mörker är inte något som jag fått för mig för att det råkar vara höst och jag ”alltid” mår uselt på hösten. Det har varit farligt nära att kännas som en självuppfyllande profetia.
Well, nog om mörker. Idag var det ju sol när jag coachades av min Moov-gadget. Det är en trevlig liten pryl som utvecklats av ett kickstarterprojekt och som hjälper till att coacha vid fysisk aktivitet. Idag sprang jag stegfrekvensintervaller, känn på den.
Sätter Moov på fotleden och så mäter den stegfrekvens, hur hårt jag sätter ned foten, var jag landar på foten m.m. Under tiden jag springer får jag kontinuerlig feedback från Moov via en app i mobilen. Jag har möjlighet att välja intervaller med olika fokus och blir coachad enligt de val jag har gjort.
Idag sprang jag 4×4:30 min intervaller med fokus på att hålla en stegfrekvens om minst 170 steg/minut. Jag snittade på 177 steg/minut. Mellan intervallerna vilade jag 30 s. Sprang längs den något kuperade södra sidan av Årstaviken och fick därmed träna på frekvens i både uppför och utförslöp.
KALAS-metoden á la Fredrik Zillén förespråkar en hög stegfrekvens (runt 180 steg/minut) för att få ett effektivare och skonsammare löpsteg. Jag försöker se till att hålla mig däromkring men tidvis känns det nästintill omöjligt att upprätthålla en hög frekvens. Hursomhelst så gillar jag att Moov kan hjälpa mig att öva på det hela.
Upplever att november 2014 varit extra grå, lång och tung och hela min kropp skriker efter förändring som i solsken. Jag vet med mig att jag alltid reagerar på minskat dagsljus och i år har jag inte lyckats parera ens med träning på lunchen.
Det är mörkt och hela jag är matt och trött. Trött fysiskt och i knoppen. Jag försöker hålla igång träningen och även se till att jag får ordentligt med sömn. Trots detta kan jag utan problem sova två timmar mitt på dagen. Jag inser att jag skriver en liknande post varje höst men jag måste få det ur mig. Känns som det är en del i min kamp mot den lamslående hösten. Jag vill inte acceptera att det ska behöva vara så här men tänker att det kanske är däri lösningen ligger. Att acceptera och att på så sätt tillåta mig själv att kanske göra mer av det jag tycker om när hösten kryper sig på och kanske jobba lite mindre.
Jag har svårt att hinna med långpass på helgerna. Dels går söndagslångpass bort eftersom det blir för tufft att långpassa i löpning för att sedan på kvällen simma hård masterssimning i 90 min.
Jag kan således välja långpass på lördagen eller någon veckodag. På lördagar har kidsen diverse aktiviteter på fm och på em prioriterar jag familjeaktiviteter. Eventuellt kan ett långpass genomföras på lördag kväll när tjejerna lagt sig, men det är inte något jag vill göra varje lördag.
För att få in ett långpass den här veckan så sprang jag från jobbet, 17 km. Det blir löpning med ryggsäck och med en del rödljus och stopp genom stan. Jag tänker att det är bra eftersom det tvingar mig att vara ute extra länga och med extra vikt. Det är kanske inte optimalt att behöva stanna titt som tätt men ur ett swimrunperspektiv så gör det inte så mycket eftersom det är en hel del start och stopp i swimrun när man ska i och ur vattnet. Med andra ord bra att träna på att få igång ett par ben som fått vila en stund.
Överraskade mig själv när jag i lördags kväll snörde på mig löparskorna efter att jag nattat W kl 20:45. Det var inte så mycket tiden i sig som överraskade eftersom jag sprungit sent på kvällen vid andra tillfällen. Det var distansen.
Långpasslängtan låg och pyrde men jag viftade bort den med tanke på den (för mig) sena timmen. Men det pyrde och blossade till slut upp och jag såg mig själv svänga av på ytterligare fem kilometer när jag efter 10 kilometer sprang förbi hemmavid. Där och då överraskade jag mig själv. Det var mörkt, lite kallt, sent och lördagskväll.
Sedan började jag fundera på varför jag, som förespråkar löpning utomhus åren runt, har dramatiserat långpasslöpning på kvällen. För mig har långpass varit något jag springer på morgonen och allra senast tidig eftermiddag. Varför vet jag inte, men att som småbarnsförälder undvika att låsa sig till vissa tider gör så att träningen är lättare att få till. Plötsligt öppnar sig en ny värld med möjligheter till att genomföra långpass trots att helgerna är fulla med barnens aktiviteter och kalas.
Saker och framför allt handlingar som tidigare skulle ha verkat nästintill omöjliga har jag under de senaste åren börjat våga mig på.
Ta bara det här med min masterssimning. I min värld är ett sådant steg enormt och väldigt läskigt. Att ensam anmäla sig till något som jag inte vet något om. Många tankar kring huruvida jag är tillräckligt bra eller om jag kommer att göra bort mig har snurrat genom mitt huvud. Samtidigt har jag med åren lärt mig att de här tankarna nästan alltid saknar grund.
Det häftiga med att utmana sig själv är att det ger en kick samtidigt som det bygger nytt självförtroende. Att våga. Ibland handlar det om att ta klivet ut från avsatsen för att få känna något helt nytt.
Varje söndag när jag går från simningen så känner jag mig tacksam och stolt. Det pirrar i hela kroppen och inte nog med att simningen lägger en grund för nästa års swimrunsatsning, det ger mig en självförtroendekick som varar långt in i nästkommande vecka. Jag vill, jag vågar och jag kan.
Jag kämpar med hosta som river och bränner i bröstet. Var sjuk förra veckan och nu vägrar hostan att ge med sig. Ska se om totalvila kan hjälpa mig att bli av med den.
Som ett ytterligare tecken på att jag inte är helt i form så har jag somnat bredvid den här lilla gosan vid nattningen de två senaste kvällarna.
Linda Doktár 