Efter förra årets snöpliga DNF så låg spänningen i luften inför årets upplaga av Hofors Adventure Race. Vi ansåg att våra chanser till revansch var goda (inte minst eftersom vi i år körde den ”korta” banan till skillnad mot förra årets ”lagom långa” bana).
För att göra det tydligare kommer här en ytterst kort Hoforsparlör som riktar sig till personer som orienterar, mountainbikar och paddlar ungefär en gång per år.
Hoforsparlör
- Lagom långt – sjukt jäkla långt
- Kort – långt
Race day
Låt oss hoppa till att vi tuffade in i Hofors runt kl 8.30 på morgonen. Vi hade grundat med fin frukost på Högbo brukshotell och plockade ut våra kartor. Med oss på vårt äventyr hade vi Sofias man Jonas (aka fotografen) som dök upp titt som tätt med kameran och med extra vatten. Guld värt med sådan fantastiskt support.
Hälsade på några av de andra deltagarna, bland annat Lise-Lott som skulle köra sin första multisporttävling. Innan vi satte tänderna i kartorna och började rosamarkera våra tänkta rutter så var vi tvungna att titta närmare på hinderbanan. Hinderbanan som en av oss skulle utföra direkt efter prologen och den andra precis innan målgång efter x antal timmar i skogen. Vi kunde se nackdelar (och få fördelar) med båda alternativen så vi singlade slant. Sofia skulle köra först och jag sist.
Vi testade att gå i monkeybar men då jag tycks ha en (oväntad) fobi för att hoppa upp och greppa den första baren så insåg jag att det skulle bli till att ta straffrunda om 20 burpees. Repet trodde jag att jag hade koll på (efter att ha youtubat teknik, mohahahah) men det hade jag såklart inte. Det skulle generera ytterligare 20 burpees.
Efter att ha lattjat lite i hinderbanan så planerade vi vägval och markerade dessa på våra kartor. Strax därpå var det dags för prolog och Sofia tog på sig att ta hand om den blöta kontrollen som gick ut på att simma ut till en liten eka.
Hinderbana
Sofia hanterade hinderbanan riktigt bra och med lite putthjälp över stången för back tuck och det irländska bordet så var resten nästan biff. Sofia som erövrat monkeybaren tidigare under morgonen lyckades inte få något bra grepp och fick därför köra 20 burpees. Därefter väntade repet och ytterligare 20 burpees.
MTB
Vi var sist ut från växling, men hej, vi hade inte bråttom och trampade på. Åkte lite lite fel men det rättade upp sig och efter två kontroller var det dags för löpning.
Löpning
Orienteringen som följde var lätt och vi kände oss on top of our game, tills Sofias mage började knorra när den matades med bars. Min mage var glad och tog tacksamt emot bars, sportdryck och gel under dagen. Sofia jobbade på till synes oberörd trots sin halvtjuriga mage.
MTB
Växlade åter till mtb och trampade iväg tämligen glada i hågen. Gjorde ett kort pit stop i TC och käkade lite smörgås innan vi fortsatte. Vi sprang där det var svårt att cykla och var glada att vi hade terrängskor och inte cykelskor. De här kontrollerna gick tämligen obemärkta förbi och vips var det dags för växling.
Paddling
Solen sken när vi kånkade ner vår kanadensare till vattnet och paddlade iväg likt en kombination av bröderna Dahl och Pocahontas. Vi hade det fint där i solen på vattnet och plockade de kontroller vi skulle. Vi konstaterade att det var skönt att paddlingen var hälften så lång som föregående år.
MTB
Återigen upp på cykeln. Kom till en kontroll uppe på en höjd och var återigen nöjda att vi hade terrängskor istället för cykelskor då detta tillät oss att springa upp till kontrollen istället för att försöka cykla/släpa cykel. Sedan var det dags för cykling över något som liknade makadam och det kändes som att jag satt på en bilningshammare där vi slirade och studsade fram. Vi tog oss uppför och runt sjön Tolven tills det plötsligt blev nedför. Nedför till en grop med lera. Istället för att vada igenom den så försökte vi gå runt den. Jag hittade en passage där jag trodde jag kunde ta mig över utan att bli alltför blöt av lervatten. Puttade cykeln framför mig och blev väldigt förvånad när både den och jag plötsligt sjönk när jag försökte ta stöd på en stock som flöt. Stod med iskallt lervatten upp till knäna och kämpade för att få upp cykeln. Kom lite ur balans av leran som kylde ner mig och mina fötter. Den hade dessutom en tendens att stänkte överallt i takt med att cykeln skakade den av sig som en blöt hund. Ungefär samtidigt började det gå uppför.
Uppför, uppför, what the…, uppför och sedan ännu lite mer uppför. Svor högt och Sofia undrade vad det var jag muttrade om där jag låg 50 m bakom henne. Den välkända känslan av backhat som jag jobbat hårt för att bli av med kom krypande. Jag har kämpat för att bli kompis med backar till fots i löpningen men det tycktes jag ha föga hjälp av på min cykel. Vi cyklade uppför in absurdum och jag minns att jag för mitt inre plockade fram en skattningsskala mellan 0 och 10. Kom fram till att det var ungefär noll roligt att cykla uppför.
När vi äntligen fick plocka kontroll och sedan vända tillbaka nedför så kändes livet plötsligt roligare. I ungefär två minuter innan det kom ytterligare uppförsbackar. Trots backmisär var vi glada och tyckte att vi orienterade bra. Att vara ny på området är inte lätt men vi tog oss framåt och kontrollerna plockades en efter en. Vi kom in till sista löpningen i god tid innan cut off vid kl 17.30. Vi blev dock genast informerade om att vi minsann var sist av alla som körde kort bana. Tack för den. Det är inte vad man vill höra när man varit ute i många timmar och är trött. Då vill man höra glada tillrop som bra jobbat tjejer, nu är det bara lite löpning och mtb kvar. Ni ser starka ut. Vi kom fram till att det möjligen kan ha varit samma person som tyckte vi var jobbiga när vi gav oss ut på kanotpaddlingen förra året (eftersom han ville komma hem och inte ville behöva vänta på oss).
Löpning
Vi snackade bort oss lite och sprang lite för långt på en av kontrollerna. Det rättade till sig och det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss upp till virrvarret av stigar vid grustaget och kalhygget. Vi försökte följa stigarna på kartan men fler än en gång stod vi där med fler stigar framför ögonen än kartan vittnade om. Det gör det svårt och knepigt att veta var man är. Vi lyckades hitta kontrollen och var väldigt glada att vi inte irrat vilse eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat leda till att vi inte skulle ha hittat rätt överhuvudtaget. Ett herrlag dök upp framför oss och vi tog rygg på dem. Inte ett helt genomtänkt drag då det visade sig att de skulle till en kontroll på lång bana och vi således sprang för långt. Vi tog oss tillbaka för att slutligen komma till skidbacken. Satan i gatan vad jobbigt att knata uppför tänkte jag, men vi lyckades snacka bort hela backen och plötsligt var vi uppe. Kontrollen satt högst upp i en liftstolpe och jag som hade pinnen fick koppla bort min höjdrädsla och ta stegen upp till kontrollen.
MTB
Vi var nära nu och jag började peppa mig själv inför hinderbanan. Hade vi lite flyt skulle vi hinna i mål inom sju timmar, men det bästa av allt var att vi skulle få vår revansch. Vi tog oss in till TC och jag gjorde mig redo för hinderbana.
Hinderbana
Jag tyckte att hinderbanan flöt på bra och var mäkta nöjd med att även jag kom över stången för back tuck och det irländska bordet. Lyckades få upp den tunga kettelbellen vid atlasstenstationen och klarade att välta däck. Monkeybaren försökte jag inte ens klara och likaså repet. Det resulterade i att jag skulle behöva avsluta vår långa dag om knappt sju timmar med 40 burpees. Låt säga såhär, det jag lyckades klämma ur mig var någon sorts krälande/ålande ner till magliggande för att därefter ålkräla tillbaka upp till stående och där göra en liten tafatt handklapp. Men påhejad av publik och min teammate gjorde jag det, 40 gånger. Strax därpå gick vi i mål och allt som sprutade ur oss var lycka och endorfiner.
Det är en obeskrivlig känsla att få utmana sig själv under så många timmar och sedan slutligen få gå i mål. Kicken det ger är svår att nå på annat sätt och är utan tvekan något utöver det vanliga.
Tack Hofors för den här gången. 🙂
Linda Doktár 