Ett tjuvnyp eller två

Har haft svårt att komma iväg till simhallen på sista tiden och ibland gör sig gamla tider påminda och då blir det ännu motigare. Men är man svajig i sinnet så är det tur att man har en Kicki som ser till att man kommer iväg. Passar utmärkt att få jaga efter hennes fötter. Idag blev jag dessutom tjuvnypt inte bara en utan hela två ggr av bangrannen som simmade yvigt ryggsim. Det får en att vakna till ordentligt.

Jag tänker att motivationssvackan kan ha att göra med att jag saknar inplanerade swimrunlopp. Förra året vid den här tiden så låg ett gäng lopp framför mig som jag hade att sikta in mig på och vässa formen inför. Nu är det bara tomt och det gör inte under för min motivation. Känner mig snarare lätt avmätt och less på att tänka swimrun och skulle behöva något för att tända till. Något som får det att börja spraka och gnistra igen. Så om någon har en liten glödloppa så är det bara att skicka den åt mitt håll.

Annonser

Barnkalas coming up

Det drar ihop sig till kalas för vår lilla solstråle Wilja. Tjejen med ett stort mått av humor, livsglädje och egen vilja. För att preppa för kalaset har jag idag bakat drömmar och sprungit backintervaller. Drömmarna för att bjuda på under kalaset. Och backintervallerna för att vara redo att möta ett gäng kalassugna tjejer på lördag.

Löpcoachat både hit och dit

Jag gillar att löpcoacha och blir alltid full av energi efter mina pass. Den här våren så coachar jag främst i Runacademys regi samt i en nystartad löparklubb på jobbet. Det är fantastiskt roligt att se hur mycket vilja och styrka folk besitter och hur mycket mer de klarar än de kanske tror.

Idag var vi ett större gäng som körde intervaller på Zinkensdamm och trots att det snöat regnblandat slask de senaste dagarna så sken solen på oss.


 

Bakvänt triathlon 

De avslutande dagarna av påsken 2017 har jag spenderat delvis utomhus. Jag kan ärligt säga att jag är trött på den evighetslånga vinter vi tycks befinna oss i. På något sätt är det ändå härligt att få vara ute i naturen och ta in nya mjuka stigar och höga kullar med frisk luft som biter i kinderna.

I söndags struntade jag fullständigt i att det var påskdag och hängde med Johan ut på en trailtur som tog oss från Rösjön i Täby till Södra Törnskogens naturreservat i Sollentuna och tillbaka. Det var en väldigt fin runda där vi fick tassa på allt från grusväg till ängar, skogsstig och obanad terräng. Över bergsknallar och på stig genom grönaste mossa, genom snår och träskmark.

Inga krav på prestation eller fart och det är det bästa jag vet. Det lyfter mig till oanade höjder och jag kan tassa runt för alltid (eller tills vattnet tar slut). Denna gång klockade vi in ca 2,5 timme av själavård och lugn.

På måndagen var det dags att premiärcykla mountainbike efter det bakväxelhaveri jag drabbades av i höstas. Det kändes ovant och jag var lite harig där underlaget var av mer teknisk karaktär. Samtidigt utmanade jag mig själv att testa att cykla på vissa ställen där instinkten sa att jag borde leda cykeln. Kan ju inte släpa runt på en cykel utan att cykla, tänkte jag för mig själv och trampade på.

Avrundade hela påskhelgen med att simma tillsammans med Kicki och Johan i Långbro. Fokus arm föll ganska väl ut med tanke på de sammanlagt fem timmar jag spenderat på cykel eller till fots dagarna innan.

 

Trippa trappor

Det har varit lite öde på trappfronten sedan Kickis och mitt pass på Zanzibar men idag letade vi rätt på en trappa om 90 steg. 90 steg är ju nästan ingenting (om man planerar att trava 4444 steg i Flørli) men om man kör flera vändor upp och ner så skrapar man ändå ihop en del steg.

90 steg

  • 5 x löpning uppför
  • 4 x två steg i taget
  • 3 x jämfotahopp

45 steg

  • 2 x knäböj
  • 1 x breda sidoböj/störtloppsböj

Det här med backar

Jag hade en period då jag fullkomligt avskydde backintervaller. Jag ville kräkas, dö och sedan gråta en skvätt varje gång jag hamnade i situationer där backintervaller stod på schemat. För att ta kommando över situationen så bestämde jag mig för att bli en bättre, starkare och framför allt mer van backlöpare.

Jag började springa backe ungefär en gång i veckan och varierade långa och korta backar. Jag sänkte farten och satsade på teknik och det gav utdelning. Efter min backsatsning hade jag aldrig ångest inför backlöpning utan visste att jag kunde tugga på och kunde (nästan) se fram emot kommande backtillfällen.

Nu har jag av olika anledningar låtit backträningen falla bort och det var därför med mycket skräck och väldigt lite förtjusning som jag igår begav mig till blodsmaksbacken i Tanto. Började försiktigt med enbart sex futtiga backar och kände avskyn ligga och pyra under ytan under första intervallen. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk eller utebliven backträning. Det är bara att ta tag i det eftersom det inte blir bättre ju längre man väntar på att göra något åt saken. 

Singletrack med dubb

img_2717-1 img_2714

Sprang den hederliga gamla rundan kring Årstaviken på lunchen idag. Norra sidan, platt som en pannkaka, och med renplogad asfalt som underlag. Detta i kontrast mot den södra sidans kupering och upptrampade singletracksmala stigen av hårt packad snö och is.

img_2715-1 img_2713