Körde av en slump igång Fiji McAlpines Progressing to Headstand på doyogawithme.com ikväll. Mycket axlar och styrka och passet kändes upplyftande och roligt.

Efter en mängd förberedande övningar var det så dags att försöka sig på huvudstående. Kändes helt orimligt att jag skulle fixa det så jag stängde av och var redo att packa ihop mattan. Av någon anledning så valde jag i detta läge att ändå testa och vips så stod jag i huvudstående. Det var ungefär hundra gånger lättare än jag hade föreställt mig men jag var ändå tvungen att ropa till Martin att han skulle kolla (som för att nypa mig i armen och verifiera att det var på riktigt).

Fick till tre huvudståenden till och var härligt upprymd resten av kvällen. Vilken kick det är att klara något som man först tror är omöjligt. Jag kan, om jag vill. Det kan DU också.

I år har jag experimenterat med kolakok. Hittade ett finfint recept här som jag har gjort i ett par omgångar. Första fången blev det hederlig vaniljkola som kokades till 123 grader. Kolan blev rätt mjuk.

Igår gjorde jag en ny sats kola som jag kokade till 126 grader. En tredjedel smaksatte jag med rivet limeskal, en tredjedel med polkagriskross och en tredjedel fick vara naturell (vanilj). Hällde helt enkelt upp kolasmeten i en långpanna och rörde därefter ner smaksättare.

Polka- och limekolan tog slut i ett nafs under dagens lilla julafton med M’s familj. Bjöd även på hemmagjord microknäck, marsipanfigurer, saltrostade nötter och peppermint christmas bark.

Jag varvar mycket löpning och simning just nu. Igår körde jag backintervaller, modell långa backar. Jag hade bestämt mig för att köra 5 backar men jag slängde in en sista bonusbacke, bara för att. Jag anser härmed att jag officiellt uppnått mitt backmål för 2013. Jag kan till och med längta efter att få möta en backe eftersom känslan av att klara det utan skenande puls, illamående och mjölksyra ger mig en otroligt stor kick. Backar får mig att känna mig stark och stolt.

Idag var det dags för en ny utmaning, att simma 2 km i bassäng. Har aldrig simmat så långt vid ett och samma tillfälle. Sofia och jag lade upp en plan som gick ut på 2×100 m insim och därefter 3 stegar enligt 300-200-100 m. Vi hoppade över teknikinslag men jag slängde själv in några längder femtaktsandning, 3/4 catchup och stegrad fart. Jag voltvände mig igenom passet och har gett mig sjutton på att nöta tills det sitter.

Simningen gick lite segt och långsamt på slutet, men jag kände mig stark och pigg. Hade kunnat fortsätta ett tag till. Hur jag mår nu är dock raka motsatsen. Är helt slut och känner mig urlakad på samma sätt som jag gjorde efter mina allra första löplångpass.

På schemat (igår) stod 10 km morgonjogg vilket snabbt byttes mot lite extra morgonsömn för att ladda inför julafton hos syrran. Således gav jag mig själv en ny chans idag.

Min lilla runners high lyste med sin frånvaro idag, men så kan det vara ibland. Jag märker det framför allt när jag har ätit dåligt eller har tränat hårt dagarna innan. Igår åt jag uselt. Julbord är inte min grej och det är ytterst få saker jag tycker om eller mår bra av att äta på julbordet. Följden blir att jag blir urlakad på vettig mat och övermatad med socker. Det är givetvis ingen som tvingar mig att äta dåligt, men jag faller väldigt lätt i fällan. Igår kväll mådde jag således mindre bra och det blir obehagligt tydligt hur illa det är att överdosera socker.

Jag pinnade i alla fall mina 10 km och det kändes grymt (även om upplevelsen var att passet pågick i all oändlighet).

Hittade 2XU-kompressionstights på rea på XXL. Jag har de långa tightsen men har sneglat på dessa trekvartisar ett bra tag. Nu är de mina.

Vi har en treåring som

1. Gillar köttbullar
2. Är inne i treårstrotsåldern

Under den senaste halvtimmen så har jag försökt att inte påverkas mentalt av att lillfröken skriker ”köttbullar” om och om igen. Jag har förklarat att vi inte äter köttbullar klockan halv nio på kvällen och att hon kan få en banan istället. Icke då, hon vill ha köttbullar.

Jag kan springa långpass på två mil, intervalla i branta backen i Tanto men när det kommer till att klara av att någon är helt oresonlig och vägrar sluta skrika köttbullar, då får jag problem. Något mentalt jobbigare än att utöva maktkamp med en treåring är svårt att föreställa sig (i alla fall just nu).

Alla som är motståndare till socker bör genast sluta läsa.

Idag gjorde jag löjligt gott julgodis på socker, socker, fett, socker och lite mer socker.

Snubblade över ett recept på något som kan liknas vid hemgjorda Toffifee. Man kokar kola, petar ner en bit nougat och sedan smält choklad på toppen. Galet sött och alla som ej rör sig i sockerträsket skulle nog få en chock.

Jag fortsätter att älska och se fram emot min löpning. Det var lite pirrigt inför söndagens långpass av flera anledningar. Jag hade haft en usel lördag med egen migrän och en kräksjuk dotter. Sedan visste jag att vi skulle springa långt, runt 20 km och då blir jag alltid lite nervös. Hur kommer magen att fixa löpningen? Hur kommer ben och psyke kännas?

Jag har varit rätt jämn och stark på senare tid och förmodligen behöver jag inte oroa mig så mycket. Samtidigt tror jag att det är bra att ha lite skärpa och att vara mentalt laddad.

Rundan med Sofia och Malin runt Edsviken var rätt kuperad. Märkte dock ganska snabbt att backarna inte alls sög kraften ur mig på det sätt som de tidigare gjort. Tar det som ett fint kvitto på att min backträning gett resultat. Jag märker det framför allt genom att pulsen inte skenar och att jag slipper mjölksyra. Den här typen av belöning ger mig blodad tand och en längtan efter mer fart och distans. Det känns fantastiskt att kunna ta backar utan att klappa ihop.

Det blev en fin runda i solsken och jag längtar efter nästa långpass.

Dagens planerade julbord fick ställas in för halva familjen. Lowa blev magsjuk under fredagskvällen och har brottats med feber, huvudvärk och magont hela dagen. Själv sov jag uselt och vaknade med huvudvärk.

Dagen har segat sig fram och medan M och W mumsade julbord på Bergendals så låg Loppan och jag hemma och sov.

För att försöka mota huvudvärken så tog jag en 15-minuterspromenad. Det var uppfriskande men jag kan inte påstå att det hjälpte mot huvudvärken.

Hittade en söt gåva på mitt skrivbord imorse. Sådana här små gester värmer verkligen. Tack Stina!