And repeat

Löpning igen, yihaa. Att springa med sällskap är ett effektivt sätt att pusha sig själv att springa lite snabbare, lite längre eller bara på ett annat sätt än man är van.

Idag sprang jag enminutsintervaller med tre andra tjejer och det är verkligen inspirerande och peppande. Det gäller att inte ge upp för att man springer med någon som är snabbare utan se det istället som en möjlighet att själv ge ännu lite mer.

Hur gör man då om man ska springa tillsammans och är ojämna i fart? Jo, då springer man med fördel intervaller på tid. Alla startar samtidigt och alla är klara samtidigt (om än på lite olika platser beroende på hur långt man kommer). Vilan är lika lång för alla.

Vi körde 10×60 s och Rebecca som är snabbast skötte tidtagning och signalerade genom att hålla upp armen. Vi hittade en relativt flack sträcka där vi sprang fram och tillbaka. Vilan varade i 30 s och det är inte särskilt lång tid på så pass korta och hårda intervaller. Sara och jag la därför in en serievila efter 6 intervaller och lät pulsen gå ner.

Därefter avslutade vi med fyra intervaller, lite vila och en sista bonusintervall. Hårdingen Rebecca körde makalösa 17 st men då är hon banlöpare och van att disponera och hålla god kvalitet genom ett högre antal intervaller.

20140624-181913-65953626.jpg

Annonser

When in doubt, run it out

Löpning är återhämtning, egentid och lugn för mig. Få saker kan stilla min oro och få mig att slappna av som löpning. Jag springer och lugnet sprider sig.

I helgen gav jag mig själv en lång och lugn runda i Ensta-spåret. Jag sprang 1,5 varv på 10-kmspåret och la därefter på ett varv på 1,25-spåret. Jag hade inte koll på mitt tempo men sneglade på pulsen och såg till att den hölls låg. När den pep iväg så saktade jag in. Det var väldigt länge sedan jag sprang i över 1,5 timme utan gång-, mat- eller fotopaus. Men i helgen sprang jag…och sprang. Jag tuffade på och lyssnade på min ljudbok samtidigt som jag tog in skogen. Andades frisk skogsluft och lät blicken svepa över den grönskande omgivningen.

20140623-153359-56039617.jpg

Glad midsommar

Midsommarjoggen blev ingen morgonhistoria utan en strax-innan-lunch-jogg. Musik i lurarna, lätta ben, tungt huvudvärkshuvud. Ganska ofta lättar min huvudvärk när jag springer men idag var inte en sådan dag.

Löpningen i sig kändes dock väldigt bra och jag fick fokusera på annat än huvudvärk ett tag. Jag hade sådant flow att jag inte hade tid att stanna och fota. Väl hemma var det till att svida om och gå till midsommarfirandet i området där vi bor. Perfekt, småskaligt och med kidsens alla skol- och förskolekompisar. Det dansades runt midsommarstången och fikades.

Migränen ville inte ge sig så istället för att gå över till våra vänner fick jag ta medicin och krypa till sängs och sova en timme. Kom på fötter så småningom och nu mår jag prima (om än något trött vilket jag blir av mina migränanfall).

20140620-194841-71321320.jpg

Stockholm swimrun 2014 – race report

Solen sken och blåsten skakade i träden när jag strax efter kl 11 i lördags begav mig till Stora Skuggan där Stockholm Swimrun skulle starta. Min kollega och patrullkamrat Kicki var redan på plats och hade hunnit hämta ut våra simmössor och nummervästar. Det bjöds på lunch men med känsliga magar så ville vi inte chansa och hade därför med oss egen lunch som vi petade i oss under pre race mötet. Säkerhetsregler drogs och vi fick även veta att den sista simsträckan hade blivit indragen på grund av en ilsken svanfamilj. Kort därefter var det dags att plocka fram utrustning och kläder för att göra sig i ordning för start. Jag smorde in knä- och armveck, nacke och insida lår med vaselin. Även fötterna fick sig en omgång och därefter hoppade jag i våtdräkt, strumpor och skor. På med nummerväst, magväska (med liten vattenflaska, energibar, nötter och russin), simmössa, simglasögon, paddlar och lina i karbinhake.
IMG_0192 IMG_0193

Alla startade samtidigt men fem lag i varje klass fick starta något längre fram i startledet. Vet inte riktigt varför man gjorde så för så fort startskottet gick så sprang alla i klunga efter fyrhjulingen som skulle hålla takten nere fram till första simsträckan. Det kändes otroligt skönt att få glida ner i vattnet efter första löpsträckan. Vi hade bestämt oss för att behålla all utrustning på under hela loppet eftersom sträckorna var så pass korta att det inte kändes värt att cabba ner eller ta av simmössa. Första löpningen blev något varm med hellång dräkt och simmössa men samtidigt gick det över förväntan att springa i dräkten. Kicki drog första biten på simningen som var den längsta simsträckan under dagen (ca 1400 m). Det var många människor i vattnet men det gick ändå bra tills vi kom till Ålkistan. Strax innan hade vi bytt så att jag drog istället och i den relativt smala passagen blev det lätt kaotiskt. Det var folk överallt och jag förundras över hur folk bara kör på utan uppsikt. Jag försökte hålla koll på omkringsimmande för att undvika att slå/sparka eller simma på någon men det fanns dessvärre rätt många som fullständigt struntade i artt visa hänsyn. De simmade över en, slog en i huvdet och kryssade fram och tillbaka. Jag fokuserade på att skydda huvudet (nästan som en boxare) och att metodiskt ta mig framåt. Kände att jag hade Kicki i linan bakom mig men hann vid flera tillfällen tänka att det är ett under om linan håller och inte trasslar in sig i någon annans lina, fötter eller armar. Hade vi inte haft lina hade vi garanterat tappat bort varandra, den saken är klar. Kicki berättade senare att linan hade trasslat in sig i ett annat pars lina och att en stor knut hade uppstått.

Efter Ålkistan så fick vi mer plats och kunde ta oss till uppstigningspunkten. Vi hade klarat kaoset och den långa simningen riktigt bra. Vi sprang en kortare bit innan det var dags att simma igen. Kände tidigt att vi var starka i vattnet och att paddlarna hjälpte mycket. Vi var dessutom stabila i navigeringen. Turades om att dra på olika sträckor och jag tyckte att det funkade fint. När man låg längts fram så navigerade man och när man låg bakom så fokuserade man på linan och den lilla knut vi hade knutit mitt på linan. Knuten hjälpte oss att veta att vi var på lagom avstånd bakom den andra.

Efter andra simsträckan väntade den första checkpointen och vätske-/energistation. Vi hade varit nervösa över att hinna till den första checkpointen som i den initiala planeringen låg redan efter 70 min. Senare utökades tiden till att omfatta 130 minuter istället. Vi klockade in vid checkpointen efter 66 minuter. Vi petade i oss vatten och kärleksums och pinnade iväg på tredje löpsträckan. Nu kändes det tungt och varmt att springa. Hälften av simningen var avklarde men vi hade nästan 17 km löping kvar. Det kändes långt trots att vi höll ett lugnt tempo (för att orka hela vägen) och blev omsprungna av ett flertal lag. Jag längtade till simningen som kändes som vila. Väl framme vid nedstigning så var det en hög brygga. Bara att slänga sig i och börja simma. Uppstigningen som väntade vid Haga var rätt nasty. Det var dy och det var inte särskilt trevligt att simma i. Försökte ställa mig upp men sjönk djupt ner i dyn och bestämde mig för att ändå simma några meter till. Tydligen såg jag krigsmålad ut för Kicki tyckte att jag skulle skölja av mig vid vätskestationen som väntade uppe vid koppartälten. Här petade jag i mig en smoothie för att få i mig energi. Drack vatten och lite av den Resorb jag själv hade med mig i mina soft flasks.

Ut på nästa löpning och denna gick i Hagaparken längs vattnet bort till Lings grav. Vi simmade upp till cykeltunneln och fick klättra upp över ett staket. Vid uppstigningen började baksida lår hos Kicki att protestera genom att krampa. Vi stannade till och försökte häva krampen som dock inte släppte förrän vi började småspringa. Snart var vi inne i skogen och på väg till Ulriksdals handelsträdgård där ytterligare vätska och energi väntade. Här vågade jag mig på ett glas sportdryck och lite gazpacho som faktiskt funkade riktigt fint som energi. Sprang återigen ner mot vattnet och träffade på Martin och barnen. Kramades lite innan vi fortsatte bort till bryggan som ägs av polishögskolan. Nu var det dags för Edsviken och Kicki drog oss fint genom vågorna ut till Kaninholmen. Här var det så pass mycket vågor att jag var tvungen att växla över till två och fyrandning eftersom vågorna gjorde det svårt att andas åt vänster. Kaninholmen bjöd på skogslöpning i relativt kuperad, om än kort, form. Därefter var det dags för dagens kortaste simning om ca 80 m.

IMG_0206 IMG_0202

Ut på längsta löpningen men med ett litet stopp vid Ulriksdals slott där Martin och tjejerna slutit upp med Mats och killarna. Vi fick varsin dadelboll och lite Pepsi och fortsatte vår väg mott Bockholmen. Nu kändes det att vi var på väg ”hemåt”. Vi hade avverkat mer än hälften av löpningen vilket kändes väldigt bra. Vägen mot nedstigningsplatsen mot Bokholmen kändes oändligt lång även om den var lättlöpt. Små backar kändes som berg och det var riktigt skönt att få hoppa i vid Bockholmen. Jag drog denna gång och vågorna drog i mig. Jag började dessutom känna av vänster axel som nu var riktigt trött. Vi ålade oss upp på en klipphäll och fortsatte över ön till vätske-/energistationen där det serverades köttbullar. Dessa hoppade vi över men vi tog lite sportdryck och vattebn. Simningen som följde skulle vara 300 meter men jag tror att de var uppemot det tredubbla. Nu var vi tillbaka nedanfr Ekhagen och Lappis och en mer teksnik skogslöpning följde. Kicki hade vid det här laget kramp i båda benen, men som den kämpe hon är så var det inget som stoppade henne. Började känna mig frusen och tror att det främst berodde på energibristen. Vi hade nu varit ute i ungefär 3,5 timme.

Glada i hågan fortsatte vi och pratade lite om att vi trodde att vi enbart hade simningen i Laduviken kvar. Det visade sig dock vara en simsträcka kvar i Lilla Värtan och här blåste det på friskt. Ett tag kändes det som att vi simmade i en pool med jetstrålar. Vi kom upp och nu var målet nära men jag fasade ändå lite för stigningen mot Fiskartorpet. Innan vi kom dit så sprang vi längs en lång grusstig med solen i ögonen och löpningen kändes tung, så tung. Vi gick en del i uppförsbackar och svårsprungen terräng och Kicki tog en gel för att orka ändå in i mål. Jag petade i mig en näve blöta nötter och russin och plötsligt bar det av neråt utan att vi ens hade uppfattat att vi kommit till toppen av hoppbacken. Ner i laduviken och den bjöd på en hel del undervattenskrafs och dy vid uppstigningen. Sista löpningen återstod och vi kopplade loss oss och drog av simmössa och brillor. Jag hade ungefär noll kvar att ge och det kändes som att jag harvade på ettans växel. Jag måste gå en stund var det enda som malde i mitt huvud men Kicki var mer målfokuserad och jag vill ju inte vara den som gör att vi börjar gå när det är 400 m kvar till mål. När det är så nära då går man inte, så är det bara. Vi klockade in i mål på 4:32 och på en 7:e plats av damlagen och blev varmt mottagna av våra respektive familjer som hade plockat ängsblommor åt oss.

IMG_0215

Vilken kick! Vi fixade det och 4 timmar försvann nästan i ett nafs. Längtan efter nästa swimrun är stor.

Stockholm swimrun 2014 – utrustningen

En fråga som alltid dyker upp när man pratar swimrun är vilken utrustning man behöver. Det är till viss del individuellt hur man väljer att utrusta sig (men arrangörerna brukar ofta kräva viss obligatorisk utrustning). Följande utrustning körde jag med under Stockholm swimrun (en solig och blåsig dag i mitten av juni).IMG_0234

  • Simmössa (tillhandahålls av arrangören)
  • Simglasögon Aqua Sphere Vista
  • Sport-bh och trosor i merinoull från Icebreaker
  • Våtdräkt Orca S4 med långa ben och ärmar
  • Nummerväst (tillhandahålls av arrangören
  • Multisportklocka Suunto Ambit 2S
  • Malmstens handpaddlar storlek small
  • SPIbelt midjeväska (för att kunna fästa lina och ha med energi)
  • 4 m lina i karbinhake (ej med på bild)
  • 2 st soft flask 1,25 dl från Salomon med Resorb sport
  • Gococo Light sport löparstrumpor
  • Icebug Acceleritas

Utöver denna utrustning hade vi i patrullen med en Sportident-sticka, en visselpipa och en karta i vattentätt fodral.

Vi velade länge kring huruvida vi skulle klippa dräkten eller inte. Vi valde att behålla både ben och ärmar och jag upplevde aldrig att det var något problem. Kanske hade vi sprungit snabbare i en avklippt dräkt men det är tveksamt. Varmt blir det nog oavsett och med vaselininsmorda knä- och armveck så var vi även förskonade från skavsår.

Uppladdningsvecka

20140610-203941-74381732.jpg

På lördag är det äntligen dags att dra på sig våtdräkten och terrängskorna för att leka Stockholm Swimrun.

För att känna på löpformen så fick jag till ett snabbdistanspass i lördags och ett backpass igår på lunchen. Snabbdistanspasset var väl egentligen tänkt att bli ett lugnt och behagligt pass men efter den flera veckor långa löpvilan så ville kropp och knopp springa fort. Jag tror på att våga avvika från planen ibland, förutsatt att man inte alltid gör det. Har man spring i benen så låt det bli ett snabbdistanspass trots att ett vanligt lugnt distanspass var inplanerat. På samma sätt så kan ett planerat intervallpass få bli ett lugnt pass om benen är tunga och kroppen svarar dåligt.

Jag tror att det viktiga är att lära sig att tolka kroppen och att lyssna på den. Om den alltid vill byta ut ett hårt pass mot ett lugnare eller tenderar att köra för hårt gång på gång så kan man dock behöva prata allvar med kropp och knopp. Avvik ibland men försök att genomföra enligt plan majoriteten av gångerna.

Att jag valde att springa backe så tätt inpå ett lopp beror främst på att jag behövde stärka mig mentalt. Det var varmt och backe är alltid jobbigt. Med andra ord perfekta förutsättningar för att bygga pannben och känna på den värme jag kommer att uppleva i samband med våtdräktslöpningen på lördag. För att skona benen så körde jag i samma tempo som vanligt men med färre intervaller.

Det här kommer bli bra.

Simfeeling

När det är så pass sommarvarmt som det är idag så är längtan efter att få glida ner i en sjö om möjligt ännu större. Förra veckan fick jag till tre riktigt bra simpass.

  1. Poolpass i 50-metersbassäng, 1,5 km.
  2. Swimrun-pass med Kicki i Långsjön varav ca 1 km simning med paddlar.
  3. Distansträning med Sofia i Rösjön. Knappt 2 km varav 500 m med paddlar.

Det sägs att mycket vill ha mer och precis så är det. Jag längtar efter att få simma öppet vatten.

20140609-175512-64512700.jpg