Nu lyser solen


Tvära kast i humörtoppen här. Om de senaste dagarna har gått i moll (framför allt på löpfronten) så kom jag idag till en vändpunkt där roliga och trevliga saker började trilla ner från skyn. Utan inbördes ordning:

  1. Integrera Amphibians (jag och Kicki) är anmälda till deltävling 1 i Swimruncupen.
  2. Attack of the Invisible Rubber Ducks (jag och Sofia) är anmälda till Ulvjakten trail.
  3. Jag fick spontanfikabesök av Annika och världens finaste lilla Saga.
  4. Jag tog mig hem med fin transportlöpning i kvällsljus genom trollskogen.

  

Annonser

Trippa trappa

Jag vågar knappt ens tänka på backlöpning men fick ett ryck och gav mig på trapplöpning istället. Hittade en trappa med totalt 110 trappsteg uppdelat på ett antal sektioner och bestämde mig för att ta mig an dessa sektioner åtta gånger.

Redan efter tre-fyra vändor började det gnaga i mig att jag skulle landa under 1000 trappsteg. Det kändes fjuttigt och jag la därför på två bonusvändor. 

För att fira att jag gjort mina ben en god gärning så stack jag och simmade för att göra mina armar en lika god gärning. Det var lite allmänt rörigt i bassängen men mina 6×200 m flöt på med enbart en liten krock vilket måste anses vara ett hyfsat utfall.

 

Snirklig väg

Låt säga såhär…vägen tillbaka till något som liknar löpform efter senaste månadens fot- och förkylningsbekymmer är varken spikrak eller särskilt flack. Den är omotiverande utmanande… För att vara övertydlig, mina försök till att löpa får mig att tappa motivationen att fortsätta löpträna.

När tankar som, ”Jag skulle ta mig fram snabbare om jag lärde mig att gå på händer och sedan använde det som transportmedel.”, far genom huvudet så är inte känslan i kroppen helt hundra.


Men det är nu, här och nu som det är viktigt att hålla i och ta sig igenom och inte låta löpningen försvinna som sand mellan tårna på en sandstrand. När man svävar på moln med raketskorna på är det inte svårt att ta sig ut och springa. Det är nu, när det är som grisigast och man vill ge upp redan efter första stegen som det gäller att ta sig igenom och inte vika ned sig. Sänka kraven, men sticka ut och springa och fortsätta göra det fast varje pass suger…

Försiktig träning

Hostan jag släpar runt på vägrar att ge sig men jag lägger till de positiva handlingarna att jag inte vaknade av den i natt. 

Var och simmade med måndagsgruppen igår och givetvis stod 200 m tidtagning på schemat. Övervägde att inte köra men beslutade mig för att simma lugnt genom passet och utan att pressa kroppen. Att inte trycka på när det är tidtagning är inte min melodi så jag avstod just det momenten. Snurrade 500 m på egen hand och i makligt tempo medan de andra trösklade sig igenom tidtagningen.

Testing, testing

Har testsprungit foten några gånger nu och till min stora lycka har den klarat passen utan större motstånd. Efter första tillfället knorrade foten på morgonen därpå men så fort jag kom i rörelse så släppte det.

Efter en heldag med friidrottsutbildning vågade jag mig på ett längre pass igår. Efter 12 km började foten knarra lite men då det inte blev värre så fortsatte jag i knappt 5 km till. Håller tummarna för att det fortsätter såhär nu.

  

Handduken är kastad

Det blir ingen start för mig i Ursvik Ultra 45 km. Skräpförkylningen som drog in förra helgen har hängt kvar och även om allmäntillståndet känts bra så har jag dragits med nattlig hosta. Jag har vaknat runt kl 03 med hosta som rivit och slitit i mig. Har sovit uselt och kompenserade med att sova tre (!?!) timmar mitt på dagen idag. Med andra ord inte i form för att genomföra min första ultra.

Kloka röster runt mig har varit bidragande till mitt beslut och för att vara en person som sätter stort värde vid att genomföra och slutföra sådant som jag tagit mig an, så har det inte varit ett lätt beslut. Men hey, det kommer fler utmaningar och tillfällen.  

  

Krax till tystnad

Hon som fick klartecken att provspringa i söndags har inte sprungit en meter. Hon blev nämligen sjuk… Det där lilla förrädiska skräpet som gjorde sig tillkänna i min hals redan i fredags utvecklade sig till en fullskalig förkylning.

Det är (inte) toppen poppen att tvingas upp kl 05.00 en lördagmorgon för att svida om till friidrottsmorsa och åka till Örebro när man har feberkänningar. Att sedan spendera inte bara en, utan två heldagar i en friidrottshall gjorde inte heller underverk för mitt mående. I takt med att jag mådde allt sämre så försvann min röst tills jag knappt hördes. Jag försökte peppa Lowa i hennes grenar men jag gjorde det lågmält men med mycket kroppslig inlevelse. Viftade och gestikulerade hej vilt och praktiserade det teckenspråk som barnen lärde mig.

Lowa persade på 60 m, men hade en sämre dag i längdgropen. Var lite nervös inför dag två eftersom vi inte avslutade på topp och jag hade svårt att trösta med mitt krax. Hon verkade dock ha riktigt skoj med sina friidrottskompisar och efter mellokväll på hotellrummet så somnade vi båda gott.

Dag 2 började med kula och det gick kanske inte helt glimrande eftersom Loppan klev ut åt fel och blev diskad på två av tre stötar. Hon var själaledsen och jag gjorde mitt bästa för att trösta inför häcklöpningen på 60 m. Det var första gången på distansen så det blev såklart också pers. Så duktig och framför allt så glad. Det var det roligaste hon gjort.

Gårdagens höjdpunkt blev ändå höjdhoppet där Lowa inte bara övervann sin rädsla för ribban utan även höll sig kvar en bra bit in i tävlingen och hamnade på en sjätte plats. Hon stormtrivdes och blev inte ens besviken när hon till slut rev ut sig.