Låt säga såhär…vägen tillbaka till något som liknar löpform efter senaste månadens fot- och förkylningsbekymmer är varken spikrak eller särskilt flack. Den är omotiverande utmanande… För att vara övertydlig, mina försök till att löpa får mig att tappa motivationen att fortsätta löpträna.

När tankar som, ”Jag skulle ta mig fram snabbare om jag lärde mig att gå på händer och sedan använde det som transportmedel.”, far genom huvudet så är inte känslan i kroppen helt hundra.

Men det är nu, här och nu som det är viktigt att hålla i och ta sig igenom och inte låta löpningen försvinna som sand mellan tårna på en sandstrand. När man svävar på moln med raketskorna på är det inte svårt att ta sig ut och springa. Det är nu, när det är som grisigast och man vill ge upp redan efter första stegen som det gäller att ta sig igenom och inte vika ned sig. Sänka kraven, men sticka ut och springa och fortsätta göra det fast varje pass suger…

Hostan jag släpar runt på vägrar att ge sig men jag lägger till de positiva handlingarna att jag inte vaknade av den i natt. 

Var och simmade med måndagsgruppen igår och givetvis stod 200 m tidtagning på schemat. Övervägde att inte köra men beslutade mig för att simma lugnt genom passet och utan att pressa kroppen. Att inte trycka på när det är tidtagning är inte min melodi så jag avstod just det momenten. Snurrade 500 m på egen hand och i makligt tempo medan de andra trösklade sig igenom tidtagningen.

Har testsprungit foten några gånger nu och till min stora lycka har den klarat passen utan större motstånd. Efter första tillfället knorrade foten på morgonen därpå men så fort jag kom i rörelse så släppte det.

Efter en heldag med friidrottsutbildning vågade jag mig på ett längre pass igår. Efter 12 km började foten knarra lite men då det inte blev värre så fortsatte jag i knappt 5 km till. Håller tummarna för att det fortsätter såhär nu.

Jag har hållit humöret uppe i de två veckor jag haft löpförbud men nu är jag officiellt less. Less på att inte få springa och less på att vara sjuk och således inte kunna träna någonting alls. Förkylningen rullade in redan i fredags och har fortfarande inte släppt greppet. 

Hänger såklart ihop med att jag inte kunde vila på önskvärt sätt under helgen eftersom jag var på tävlingsresa med Lowas friidrottsklubb. Hade hoppats på att må bättre idag men vaknade kl 03 med hostan from hell. Var tvungen att pallra upp mig i soffan och sova sittandes för att sedan vakna med migrän och hosta.

Less. Over and out.

Min naprapat gav mig idag klartecken att provspringa foten på söndag och den ofrivilliga löpvila jag haft i elva dagar börjar således lida mot sitt slut. Nu skulle man kunna tro att jag haft ett grumligt humör under mitt löpförbud men faktum är att jag har haft både gott mod och humör. 

Jag har fokuserat på att träna på gym, på att yoga och simma. Det har gjort mig så pass glad att jag knappt har ägnat den uteblivna löpningen en tanke. Trots det kändes det fint att få tummen upp och ett ok inför att testspringa foten. Vinst.

För att lyfta mitt humör ytterligare har jag dessutom lyckats vinna inte mindre än TVÅ instagramtävlingar under den här perioden. 

Det var verkligen inte igår och antagligen inte ens de senaste fem åren som jag ägde ett gymkort. Eller gymarmband som det visst är nuförtiden. Alla dessa nymodigheter.

Men, som en följd av trasslet med min fot så har jag blivit med gymarmband. Känns förvånansvärt bra och som en frisk fläkt i min träningsrepetoar. Foten ömmar och har börjat gnissla. En synnerligen oangenäm känsla som blev än mer intensiv under och efter gårdagens stötvågsbehandling på Access Rehab. Skrek sådär lagom så att Lowa som var med mig kände ett behov av att be mig lugna ner mig. Underbara unge. ❤️

Gjorde premiär på mitt nya gym tillsammans med Martin imorse. Lyxigt och roligt att få träna tillsammans och tack vare Martin hade jag ett färdigt passupplägg att följa. Nu jäklar ska jag bli stark (och snabb som följd).