Ulvjakten 


Idag är det uppladdning inför morgondagens Ulvjakten. En tre timmar lång rogainingtävling med Sofian innan hon drar söderut.

  

Annonser

Nu lyser solen


Tvära kast i humörtoppen här. Om de senaste dagarna har gått i moll (framför allt på löpfronten) så kom jag idag till en vändpunkt där roliga och trevliga saker började trilla ner från skyn. Utan inbördes ordning:

  1. Integrera Amphibians (jag och Kicki) är anmälda till deltävling 1 i Swimruncupen.
  2. Attack of the Invisible Rubber Ducks (jag och Sofia) är anmälda till Ulvjakten trail.
  3. Jag fick spontanfikabesök av Annika och världens finaste lilla Saga.
  4. Jag tog mig hem med fin transportlöpning i kvällsljus genom trollskogen.

  

Hofors adventure race 2015

Efter förra årets snöpliga DNF så låg spänningen i luften inför årets upplaga av Hofors Adventure Race. Vi ansåg att våra chanser till revansch var goda (inte minst eftersom vi i år körde den ”korta” banan till skillnad mot förra årets ”lagom långa” bana).

För att göra det tydligare kommer här en ytterst kort Hoforsparlör som riktar sig till personer som orienterar, mountainbikar och paddlar ungefär en gång per år.

Hoforsparlör

  • Lagom långt – sjukt jäkla långt
  • Kort – långt

Race day

Låt oss hoppa till att vi tuffade in i Hofors runt kl 8.30 på morgonen. Vi hade grundat med fin frukost på Högbo brukshotell och plockade ut våra kartor. Med oss på vårt äventyr hade vi Sofias man Jonas (aka fotografen) som dök upp titt som tätt med kameran och med extra vatten. Guld värt med sådan fantastiskt support.

Hälsade på några av de andra deltagarna, bland annat Lise-Lott som skulle köra sin första multisporttävling.  Innan vi satte tänderna i kartorna och började rosamarkera våra tänkta rutter så var vi tvungna att titta närmare på hinderbanan. Hinderbanan som en av oss skulle utföra direkt efter prologen och den andra precis innan målgång efter x antal timmar i skogen. Vi kunde se nackdelar (och få fördelar) med båda alternativen så vi singlade slant. Sofia skulle köra först och jag sist.

AUS_8314AUS_8319

Vi testade att gå i monkeybar men då jag tycks ha en (oväntad) fobi för att hoppa upp och greppa den första baren så insåg jag att det skulle bli till att ta straffrunda om 20 burpees. Repet trodde jag att jag hade koll på (efter att ha youtubat teknik, mohahahah) men det hade jag såklart inte. Det skulle generera ytterligare 20 burpees.

Efter att ha lattjat lite i hinderbanan så planerade vi vägval och markerade dessa på våra kartor. Strax därpå var det dags för prolog och Sofia tog på sig att ta hand om den blöta kontrollen som gick ut på att simma ut till en liten eka.

AUS_8335

Hinderbana

Sofia hanterade hinderbanan riktigt bra och med lite putthjälp över stången för back tuck och det irländska bordet så var resten nästan biff. Sofia som erövrat monkeybaren tidigare under morgonen lyckades inte få något bra grepp och fick därför köra 20 burpees. Därefter väntade repet och ytterligare 20 burpees.

AUS_8363

MTB

Vi var sist ut från växling, men hej, vi hade inte bråttom och trampade på. Åkte lite lite fel men det rättade upp sig och efter två kontroller var det dags för löpning.

Löpning

Orienteringen som följde var lätt och vi kände oss on top of our game, tills Sofias mage började knorra när den matades med bars. Min mage var glad och tog tacksamt emot bars, sportdryck och gel under dagen. Sofia jobbade på till synes oberörd trots sin halvtjuriga mage.

AUS_8549

MTB

Växlade åter till mtb och trampade iväg tämligen glada i hågen. Gjorde ett kort pit stop i TC och käkade lite smörgås innan vi fortsatte. Vi sprang där det var svårt att cykla och var glada att vi hade terrängskor och inte cykelskor. De här kontrollerna gick tämligen obemärkta förbi och vips var det dags för växling.

AUS_8429

Paddling

Solen sken när vi kånkade ner vår kanadensare till vattnet och paddlade iväg likt en kombination av bröderna Dahl och Pocahontas. Vi hade det fint där i solen på vattnet och plockade de kontroller vi skulle. Vi konstaterade att det var skönt att paddlingen var hälften så lång som föregående år.

AUS_8443 AUS_8456 AUS_8462

MTB

Återigen upp på cykeln. Kom till en kontroll uppe på en höjd och var återigen nöjda att vi hade terrängskor istället för cykelskor då detta tillät oss att springa upp till kontrollen istället för att försöka cykla/släpa cykel. Sedan var det dags för cykling över något som liknade makadam och det kändes som att jag satt på en bilningshammare där vi slirade och studsade fram. Vi tog oss uppför och runt sjön Tolven tills det plötsligt blev nedför. Nedför till en grop med lera. Istället för att vada igenom den så försökte vi gå runt den. Jag hittade en passage där jag trodde jag kunde ta mig över utan att bli alltför blöt av lervatten. Puttade cykeln framför mig och blev väldigt förvånad när både den och jag plötsligt sjönk när jag försökte ta stöd på en stock som flöt. Stod med iskallt lervatten upp till knäna och kämpade för att få upp cykeln. Kom lite ur balans av leran som kylde ner mig och mina fötter. Den hade dessutom en tendens att stänkte överallt i takt med att cykeln skakade den av sig som en blöt hund. Ungefär samtidigt började det gå uppför.

Uppför, uppför, what the…, uppför och sedan ännu lite mer uppför. Svor högt och Sofia undrade vad det var jag muttrade om där jag låg 50 m bakom henne. Den välkända känslan av backhat som jag jobbat hårt för att bli av med kom krypande. Jag har kämpat för att bli kompis med backar till fots i löpningen men det tycktes jag ha föga hjälp av på min cykel. Vi cyklade uppför in absurdum och jag minns att jag för mitt inre plockade fram en skattningsskala mellan 0 och 10. Kom fram till att det var ungefär noll roligt att cykla uppför.

AUS_8544

När vi äntligen fick plocka kontroll och sedan vända tillbaka nedför så kändes livet plötsligt roligare. I ungefär två minuter innan det kom ytterligare uppförsbackar. Trots backmisär var vi glada och tyckte att vi orienterade bra. Att vara ny på området är inte lätt men vi tog oss framåt och kontrollerna plockades en efter en. Vi kom in till sista löpningen i god tid innan cut off vid kl 17.30. Vi blev dock genast informerade om att vi minsann var sist av alla som körde kort bana. Tack för den. Det är inte vad man vill höra när man varit ute i många timmar och är trött. Då vill man höra glada tillrop som bra jobbat tjejer, nu är det bara lite löpning och mtb kvar. Ni ser starka ut. Vi kom fram till att det möjligen kan ha varit samma person som tyckte vi var jobbiga när vi gav oss ut på kanotpaddlingen förra året (eftersom han ville komma hem och inte ville behöva vänta på oss).

AUS_8467

Löpning

Vi snackade bort oss lite och sprang lite för långt på en av kontrollerna. Det rättade till sig och det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss upp till virrvarret av stigar vid grustaget och kalhygget. Vi försökte följa stigarna på kartan men fler än en gång stod vi där med fler stigar framför ögonen än kartan vittnade om. Det gör det svårt och knepigt att veta var man är. Vi lyckades hitta kontrollen och var väldigt glada att vi inte irrat vilse eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat leda till att vi inte skulle ha hittat rätt överhuvudtaget. Ett herrlag dök upp framför oss och vi tog rygg på dem. Inte ett helt genomtänkt drag då det visade sig att de skulle till en kontroll på lång bana och vi således sprang för långt. Vi tog oss tillbaka för att slutligen komma till skidbacken. Satan i gatan vad jobbigt att knata uppför tänkte jag, men vi lyckades snacka bort hela backen och plötsligt var vi uppe. Kontrollen satt högst upp i en liftstolpe och jag som hade pinnen fick koppla bort min höjdrädsla och ta stegen upp till kontrollen.

AUS_8584 AUS_8589 AUS_8590

MTB

Vi var nära nu och jag började peppa mig själv inför hinderbanan. Hade vi lite flyt skulle vi hinna i mål inom sju timmar, men det bästa av allt var att vi skulle få vår revansch. Vi tog oss in till TC och jag gjorde mig redo för hinderbana.

AUS_8543

Hinderbana

AUS_8632

Jag tyckte att hinderbanan flöt på bra och var mäkta nöjd med att även jag kom över stången för back tuck och det irländska bordet. Lyckades få upp den tunga kettelbellen vid atlasstenstationen och klarade att välta däck. Monkeybaren försökte jag inte ens klara och likaså repet. Det resulterade i att jag skulle behöva avsluta vår långa dag om knappt sju timmar med 40 burpees. Låt säga såhär, det jag lyckades klämma ur mig var någon sorts krälande/ålande ner till magliggande för att därefter ålkräla tillbaka upp till stående och där göra en liten tafatt handklapp. Men påhejad av publik och min teammate gjorde jag det, 40 gånger. Strax därpå gick vi i mål och allt som sprutade ur oss var lycka och endorfiner.

Det är en obeskrivlig känsla att få utmana sig själv under så många timmar och sedan slutligen få gå i mål. Kicken det ger är svår att nå på annat sätt och är utan tvekan något utöver det vanliga.

Tack Hofors för den här gången. 🙂

AUS_8621 AUS_8627 AUS_8628 AUS_8629 AUS_8631

Laddar inför race 

Dags för race igen och imorgon väntar trevliga lilla Hofors Adventure Race. Det blir tredje året som jag och min parhäst Sofia kör. 

Första året hakade jag på i sista sekund och det var hur kul som helst att Pocahontaspaddla kanadensare, åka mountainbike i skogen och leka orientering. Det gav en endorfinkick som gjorde mig hög i dagar och detta fick oss att anmäla oss även till förra årets upplaga. Det blev en så pass lång historia att jag bara orkade skriva en tredjedels race report. Det slutade hursomhelst med att vi efter nästan 10 timmar befann oss någonstans ute i skogen. I mörkret. I regnet. Med en karta som regnat sönder och med en mobil som var urladdad. 

Vi lyckades slutligen ta oss till ett hus där vi hos en ensam herre fick låna telefon för att ringa efter assistans. Det var det första loppet jag har tvingats bryta. Vi var kalla, trötta och dyngsura när Jonas plockade upp oss.

Imorgon kör vi kort bana och hoppas på att få revansch och gå i mål. För att ladda riktigt gott hänger vi även i år på Högbo brukshotell.

  

Tillbaka i bassängen

Det var med ett stort motstånd som jag letade rätt på alla simpryttlar såsom platta, fenor, dolme och paddlar och begav mig till simhallen igår strax efter kl 21. Jag var ungefär noll sugen. Dels till följd av trötthet och den sena timmen men även pga ett uns av prestationsångest (av oförklarlig anledning). Var lite rädd att ha tappat stinget totalt och att inte kunna hänga med.

Det var nästan så att jag önskade att nattningen av barnen skulle dra ut på tiden eller att barnen skulle vara otröstliga och inte låta mig gå. Nattningen drog inte ut på tiden och barnen var inte otröstliga. Darn. Dealade lite med mig själv men kom fram till att jag var tvungen att åka. Om inte för min skull så av ansvarskänsla gentemot min swimrunpartner Sofia. Koster swimrun väntar och då pratar vi 7 km simning i sannolikt stökigt vatten och att inte underhålla simningen känns respektlöst både mot mig själv och mot Sofia.

Väl på plats var det roligt att träffa alla mastersimkompisar och att simma i bassäng. Kände mig stabil och tyckte att simningen gick bra. Detta trots att vi använde djävulsfenor en stor del av passet som såg ut enligt följande i långbana:

  • 200 m insim växla simsätt varje 25:a
  • 10×50 m varav 25 teknik, 25 sammansatt
  • 8×50 m rygg teknik med fenor
  • 2×50 m benspark, andningsövning med fenor
  • 400 m (25 cu, 25 ss) med fenor
  • 4×100 m (25 m cr ben, 25 m br arm/fj ben) med fenor

 

Stockholm swimrun 2015

 
Det har tagit tid att landa och bli människa igen efter lördagens Stockholm swimrun. Dels för att jag i veckan känt mig hängig och tävlingen därför slet extra hårt på mig, men även för att kvällen efter tävlingen inte gav utrymme för vila. Det var bara raka vägen hem, packa i tre timmar och därefter sätta sig i en bil mot Strömstad mitt i natten. Låt säga såhär, jag som tycker att det är knepigt att sova sittandes somnade ovaggad i bilen. Sov dock uselt och söndagen var som en lång zombiedag där jag vid upprepade tillfällen var på väg att somna sittandes (varav en gång på en gungbräda med Lowa). Nog om tröttkoma, låt oss tala om loppet.

Kände mig rätt lugn inför loppet och upplevde att jag hade bra koll på utrustningen. Det enda smolket i bägaren var en infektion i kroppen som satte stopp för all uppladdning och dessutom gav mig en känsla av skenande puls och övertrötta ben dagarna före loppet. Var in i det sista inte helt säker på om jag skulle kunna köra, men viftade bort och tänkte att jag kör efter bästa förmåga. 

Ett par dagar innan loppet så uppgraderade jag min gamla Orca S4 till en swimrun race-dräkt med sponsringshjälp från Integrera Information Norden. Vilken skillnad det skulle visa sig att vara. Fri rörlighet i axlarna och en dragkedja fram som var guld värd på löpsträckorna.

   
 
Hämtade upp lagkamrat Sofia och mötte sedan upp Theresia, Malin, Mårten och Johannes för lite prerace-häng. Solen sken och humöret var på topp. Sofia och jag la upp taktiken att vi skulle hänga på i första löpningen och sedan se till att simma på för att slippa kaoset i Ålkistan. Vi drog på rätt hårt och kom ner i vattnet. Sofia la sig först och började mata på. Jag hade lite svårt att få in lugnet under de första minuterna pga kylan i ansiktet. När det släppte så var det bara att glida på efter Sofia. Kände mig hela tiden trygg och stabil och Ålkistan som förra året bjöd på kaos gick nästintill obemärkt förbi. Tyckte det var mer turbulent strax därefter då vi gjorde en skarp sväng åt vänster och folk gjorde allt för att gena över mig. Höll mig lugn och fortsatte att metodiskt ta mig framåt och när vi klev upp ur vattnet gjorde vi det som fjärde damlag. Vi hade dessutom simmat om drygt 30 lag vilket kändes fantastiskt. 

Alla våra kommande simsträckor kändes starka och stabila pch simningen gav återhämtning från det som visade sig vara den stora utmaningen, löpningen. Hjärtat rusade och benen började stumna redan halvvägs in i loppet. Värst var det efter att vi kommit upp ur vattnet och så fort vi möttes av minsta motlut. När vi knatade upp på Hagakullen ville jag typ dö. Iaf tills vi var uppe och jag fick börja springa utför. 

  
En sak som bidrog till att löpningen kändes miserabel, lång och hopplös var att utbudet av vatten och energi var torftigt längs banan. Vi sprang i gassande sol i många timmar och arrangörerna hade gjort en grov underskattning av behovet av vätskestationer längs banan. Detta drar ned betyget avsevärt på tävlingen som sådan. Det är inte acceptabelt att de tävlande drar på sig vätskebrist eller att energin tar slut på stationerna.

Var dessutom inte alls mentalt förberedd på att en bra simning skulle medföra att vi senare i loppet skulle bli passerade av ett stort antal lag som var svagare simmare men desto starkare löpare. Det var otroligt svårt att inte känna sig dålig när lag efter lag passerade oss och vi var tvungna att ta till alla möjliga mentala knep för att inte bli alltför påverkade. Vi fick påminna oss om att vi hade simmat galet bra och dessutom så pass bra att det tog två till tre timmar för dessa lag att komma ikapp.

Jag hade dessutom problem med illamående och en huggande känsla under vänster lunga (antagligen någon form av kramp) och dessa faktorer drog ner löpningen på något sorts lägsta nivå. Jag som tycker om att springa… 

  
Till sist (men inte sist) sprang vi i mål på 4:13 och en 11:e plats. Jag är väldigt stolt över vår insats och känner att vi gjorde ett bra lopp. Jag känner mig helt trygg med Sofia och det är otroligt skönt att kunna skala av den osäkerhet som det kan vara att köra med någon man inte känner. Nu laddar vi om och när vi får löpningen att klaffa, då kommer det bli ett riktigt fyrverkeri.

Sträck på dig

 
Olika motionslopp avlöser varandra nu under våren och sociala medier och lunchraster fylls av prat om prestation. Det är positivt att se att många bubblar av lycka över att ha klarat sitt första lopp, en viss distans eller ett tidsmål. Det som ofta pyser fram är dock små stickiga bisatser i stil med ”‘men tiden var inte så bra” eller ”trots att jag är en snigel”. Jag tycker att det är ledsamt att många känner att de behöver rättfärdiga eller bortförklara tiden det tog dem att springa loppet.

Testa att säga ”Jag körde det här loppet, men tiden var inte så bra”. Sedan testar du att säga ”Jag körde det här loppet och känner mig stolt och stark. Det var verkligen roligt.” Vad får dig att må bäst och vad får dig att känna dig stolt och stark på riktigt?

Sedan finns det givetvis tillfällen då man har satt upp ett mål och kanske inte når ända fram. Det händer. Det är okej att analysera och känna sig missnöjd men det finns inget som säger att man behöver nedvärdera sin prestation för att man tror att andra tycker att man är långsam. Det är som ett försvar. Om JAG säger att jag är långsam så kan ingen annan säga det så att jag blir ledsen. Våga sträcka på dig och sätt punkt efter ”det här gjorde jag bra”.