Idag är det uppladdning inför morgondagens Ulvjakten. En tre timmar lång rogainingtävling med Sofian innan hon drar söderut.
Kategoriarkiv: Tävling
Nu lyser solen
Tvära kast i humörtoppen här. Om de senaste dagarna har gått i moll (framför allt på löpfronten) så kom jag idag till en vändpunkt där roliga och trevliga saker började trilla ner från skyn. Utan inbördes ordning:
- Integrera Amphibians (jag och Kicki) är anmälda till deltävling 1 i Swimruncupen.
- Attack of the Invisible Rubber Ducks (jag och Sofia) är anmälda till Ulvjakten trail.
- Jag fick spontanfikabesök av Annika och världens finaste lilla Saga.
- Jag tog mig hem med fin transportlöpning i kvällsljus genom trollskogen.
Hofors adventure race 2015
Efter förra årets snöpliga DNF så låg spänningen i luften inför årets upplaga av Hofors Adventure Race. Vi ansåg att våra chanser till revansch var goda (inte minst eftersom vi i år körde den ”korta” banan till skillnad mot förra årets ”lagom långa” bana).
För att göra det tydligare kommer här en ytterst kort Hoforsparlör som riktar sig till personer som orienterar, mountainbikar och paddlar ungefär en gång per år.
Hoforsparlör
- Lagom långt – sjukt jäkla långt
- Kort – långt
Race day
Låt oss hoppa till att vi tuffade in i Hofors runt kl 8.30 på morgonen. Vi hade grundat med fin frukost på Högbo brukshotell och plockade ut våra kartor. Med oss på vårt äventyr hade vi Sofias man Jonas (aka fotografen) som dök upp titt som tätt med kameran och med extra vatten. Guld värt med sådan fantastiskt support.
Hälsade på några av de andra deltagarna, bland annat Lise-Lott som skulle köra sin första multisporttävling. Innan vi satte tänderna i kartorna och började rosamarkera våra tänkta rutter så var vi tvungna att titta närmare på hinderbanan. Hinderbanan som en av oss skulle utföra direkt efter prologen och den andra precis innan målgång efter x antal timmar i skogen. Vi kunde se nackdelar (och få fördelar) med båda alternativen så vi singlade slant. Sofia skulle köra först och jag sist.
Vi testade att gå i monkeybar men då jag tycks ha en (oväntad) fobi för att hoppa upp och greppa den första baren så insåg jag att det skulle bli till att ta straffrunda om 20 burpees. Repet trodde jag att jag hade koll på (efter att ha youtubat teknik, mohahahah) men det hade jag såklart inte. Det skulle generera ytterligare 20 burpees.
Efter att ha lattjat lite i hinderbanan så planerade vi vägval och markerade dessa på våra kartor. Strax därpå var det dags för prolog och Sofia tog på sig att ta hand om den blöta kontrollen som gick ut på att simma ut till en liten eka.
Hinderbana
Sofia hanterade hinderbanan riktigt bra och med lite putthjälp över stången för back tuck och det irländska bordet så var resten nästan biff. Sofia som erövrat monkeybaren tidigare under morgonen lyckades inte få något bra grepp och fick därför köra 20 burpees. Därefter väntade repet och ytterligare 20 burpees.
MTB
Vi var sist ut från växling, men hej, vi hade inte bråttom och trampade på. Åkte lite lite fel men det rättade upp sig och efter två kontroller var det dags för löpning.
Löpning
Orienteringen som följde var lätt och vi kände oss on top of our game, tills Sofias mage började knorra när den matades med bars. Min mage var glad och tog tacksamt emot bars, sportdryck och gel under dagen. Sofia jobbade på till synes oberörd trots sin halvtjuriga mage.
MTB
Växlade åter till mtb och trampade iväg tämligen glada i hågen. Gjorde ett kort pit stop i TC och käkade lite smörgås innan vi fortsatte. Vi sprang där det var svårt att cykla och var glada att vi hade terrängskor och inte cykelskor. De här kontrollerna gick tämligen obemärkta förbi och vips var det dags för växling.
Paddling
Solen sken när vi kånkade ner vår kanadensare till vattnet och paddlade iväg likt en kombination av bröderna Dahl och Pocahontas. Vi hade det fint där i solen på vattnet och plockade de kontroller vi skulle. Vi konstaterade att det var skönt att paddlingen var hälften så lång som föregående år.
MTB
Återigen upp på cykeln. Kom till en kontroll uppe på en höjd och var återigen nöjda att vi hade terrängskor istället för cykelskor då detta tillät oss att springa upp till kontrollen istället för att försöka cykla/släpa cykel. Sedan var det dags för cykling över något som liknade makadam och det kändes som att jag satt på en bilningshammare där vi slirade och studsade fram. Vi tog oss uppför och runt sjön Tolven tills det plötsligt blev nedför. Nedför till en grop med lera. Istället för att vada igenom den så försökte vi gå runt den. Jag hittade en passage där jag trodde jag kunde ta mig över utan att bli alltför blöt av lervatten. Puttade cykeln framför mig och blev väldigt förvånad när både den och jag plötsligt sjönk när jag försökte ta stöd på en stock som flöt. Stod med iskallt lervatten upp till knäna och kämpade för att få upp cykeln. Kom lite ur balans av leran som kylde ner mig och mina fötter. Den hade dessutom en tendens att stänkte överallt i takt med att cykeln skakade den av sig som en blöt hund. Ungefär samtidigt började det gå uppför.
Uppför, uppför, what the…, uppför och sedan ännu lite mer uppför. Svor högt och Sofia undrade vad det var jag muttrade om där jag låg 50 m bakom henne. Den välkända känslan av backhat som jag jobbat hårt för att bli av med kom krypande. Jag har kämpat för att bli kompis med backar till fots i löpningen men det tycktes jag ha föga hjälp av på min cykel. Vi cyklade uppför in absurdum och jag minns att jag för mitt inre plockade fram en skattningsskala mellan 0 och 10. Kom fram till att det var ungefär noll roligt att cykla uppför.
När vi äntligen fick plocka kontroll och sedan vända tillbaka nedför så kändes livet plötsligt roligare. I ungefär två minuter innan det kom ytterligare uppförsbackar. Trots backmisär var vi glada och tyckte att vi orienterade bra. Att vara ny på området är inte lätt men vi tog oss framåt och kontrollerna plockades en efter en. Vi kom in till sista löpningen i god tid innan cut off vid kl 17.30. Vi blev dock genast informerade om att vi minsann var sist av alla som körde kort bana. Tack för den. Det är inte vad man vill höra när man varit ute i många timmar och är trött. Då vill man höra glada tillrop som bra jobbat tjejer, nu är det bara lite löpning och mtb kvar. Ni ser starka ut. Vi kom fram till att det möjligen kan ha varit samma person som tyckte vi var jobbiga när vi gav oss ut på kanotpaddlingen förra året (eftersom han ville komma hem och inte ville behöva vänta på oss).
Löpning
Vi snackade bort oss lite och sprang lite för långt på en av kontrollerna. Det rättade till sig och det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss upp till virrvarret av stigar vid grustaget och kalhygget. Vi försökte följa stigarna på kartan men fler än en gång stod vi där med fler stigar framför ögonen än kartan vittnade om. Det gör det svårt och knepigt att veta var man är. Vi lyckades hitta kontrollen och var väldigt glada att vi inte irrat vilse eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat leda till att vi inte skulle ha hittat rätt överhuvudtaget. Ett herrlag dök upp framför oss och vi tog rygg på dem. Inte ett helt genomtänkt drag då det visade sig att de skulle till en kontroll på lång bana och vi således sprang för långt. Vi tog oss tillbaka för att slutligen komma till skidbacken. Satan i gatan vad jobbigt att knata uppför tänkte jag, men vi lyckades snacka bort hela backen och plötsligt var vi uppe. Kontrollen satt högst upp i en liftstolpe och jag som hade pinnen fick koppla bort min höjdrädsla och ta stegen upp till kontrollen.
MTB
Vi var nära nu och jag började peppa mig själv inför hinderbanan. Hade vi lite flyt skulle vi hinna i mål inom sju timmar, men det bästa av allt var att vi skulle få vår revansch. Vi tog oss in till TC och jag gjorde mig redo för hinderbana.
Hinderbana
Jag tyckte att hinderbanan flöt på bra och var mäkta nöjd med att även jag kom över stången för back tuck och det irländska bordet. Lyckades få upp den tunga kettelbellen vid atlasstenstationen och klarade att välta däck. Monkeybaren försökte jag inte ens klara och likaså repet. Det resulterade i att jag skulle behöva avsluta vår långa dag om knappt sju timmar med 40 burpees. Låt säga såhär, det jag lyckades klämma ur mig var någon sorts krälande/ålande ner till magliggande för att därefter ålkräla tillbaka upp till stående och där göra en liten tafatt handklapp. Men påhejad av publik och min teammate gjorde jag det, 40 gånger. Strax därpå gick vi i mål och allt som sprutade ur oss var lycka och endorfiner.
Det är en obeskrivlig känsla att få utmana sig själv under så många timmar och sedan slutligen få gå i mål. Kicken det ger är svår att nå på annat sätt och är utan tvekan något utöver det vanliga.
Tack Hofors för den här gången. 🙂
Laddar inför race
Dags för race igen och imorgon väntar trevliga lilla Hofors Adventure Race. Det blir tredje året som jag och min parhäst Sofia kör.
Första året hakade jag på i sista sekund och det var hur kul som helst att Pocahontaspaddla kanadensare, åka mountainbike i skogen och leka orientering. Det gav en endorfinkick som gjorde mig hög i dagar och detta fick oss att anmäla oss även till förra årets upplaga. Det blev en så pass lång historia att jag bara orkade skriva en tredjedels race report. Det slutade hursomhelst med att vi efter nästan 10 timmar befann oss någonstans ute i skogen. I mörkret. I regnet. Med en karta som regnat sönder och med en mobil som var urladdad.
Vi lyckades slutligen ta oss till ett hus där vi hos en ensam herre fick låna telefon för att ringa efter assistans. Det var det första loppet jag har tvingats bryta. Vi var kalla, trötta och dyngsura när Jonas plockade upp oss.
Imorgon kör vi kort bana och hoppas på att få revansch och gå i mål. För att ladda riktigt gott hänger vi även i år på Högbo brukshotell.
Tillbaka i bassängen
Det var med ett stort motstånd som jag letade rätt på alla simpryttlar såsom platta, fenor, dolme och paddlar och begav mig till simhallen igår strax efter kl 21. Jag var ungefär noll sugen. Dels till följd av trötthet och den sena timmen men även pga ett uns av prestationsångest (av oförklarlig anledning). Var lite rädd att ha tappat stinget totalt och att inte kunna hänga med.
Det var nästan så att jag önskade att nattningen av barnen skulle dra ut på tiden eller att barnen skulle vara otröstliga och inte låta mig gå. Nattningen drog inte ut på tiden och barnen var inte otröstliga. Darn. Dealade lite med mig själv men kom fram till att jag var tvungen att åka. Om inte för min skull så av ansvarskänsla gentemot min swimrunpartner Sofia. Koster swimrun väntar och då pratar vi 7 km simning i sannolikt stökigt vatten och att inte underhålla simningen känns respektlöst både mot mig själv och mot Sofia.
Väl på plats var det roligt att träffa alla mastersimkompisar och att simma i bassäng. Kände mig stabil och tyckte att simningen gick bra. Detta trots att vi använde djävulsfenor en stor del av passet som såg ut enligt följande i långbana:
- 200 m insim växla simsätt varje 25:a
- 10×50 m varav 25 teknik, 25 sammansatt
- 8×50 m rygg teknik med fenor
- 2×50 m benspark, andningsövning med fenor
- 400 m (25 cu, 25 ss) med fenor
- 4×100 m (25 m cr ben, 25 m br arm/fj ben) med fenor
Stockholm swimrun 2015
Det har tagit tid att landa och bli människa igen efter lördagens Stockholm swimrun. Dels för att jag i veckan känt mig hängig och tävlingen därför slet extra hårt på mig, men även för att kvällen efter tävlingen inte gav utrymme för vila. Det var bara raka vägen hem, packa i tre timmar och därefter sätta sig i en bil mot Strömstad mitt i natten. Låt säga såhär, jag som tycker att det är knepigt att sova sittandes somnade ovaggad i bilen. Sov dock uselt och söndagen var som en lång zombiedag där jag vid upprepade tillfällen var på väg att somna sittandes (varav en gång på en gungbräda med Lowa). Nog om tröttkoma, låt oss tala om loppet.
Kände mig rätt lugn inför loppet och upplevde att jag hade bra koll på utrustningen. Det enda smolket i bägaren var en infektion i kroppen som satte stopp för all uppladdning och dessutom gav mig en känsla av skenande puls och övertrötta ben dagarna före loppet. Var in i det sista inte helt säker på om jag skulle kunna köra, men viftade bort och tänkte att jag kör efter bästa förmåga.
Ett par dagar innan loppet så uppgraderade jag min gamla Orca S4 till en swimrun race-dräkt med sponsringshjälp från Integrera Information Norden. Vilken skillnad det skulle visa sig att vara. Fri rörlighet i axlarna och en dragkedja fram som var guld värd på löpsträckorna.
Hämtade upp lagkamrat Sofia och mötte sedan upp Theresia, Malin, Mårten och Johannes för lite prerace-häng. Solen sken och humöret var på topp. Sofia och jag la upp taktiken att vi skulle hänga på i första löpningen och sedan se till att simma på för att slippa kaoset i Ålkistan. Vi drog på rätt hårt och kom ner i vattnet. Sofia la sig först och började mata på. Jag hade lite svårt att få in lugnet under de första minuterna pga kylan i ansiktet. När det släppte så var det bara att glida på efter Sofia. Kände mig hela tiden trygg och stabil och Ålkistan som förra året bjöd på kaos gick nästintill obemärkt förbi. Tyckte det var mer turbulent strax därefter då vi gjorde en skarp sväng åt vänster och folk gjorde allt för att gena över mig. Höll mig lugn och fortsatte att metodiskt ta mig framåt och när vi klev upp ur vattnet gjorde vi det som fjärde damlag. Vi hade dessutom simmat om drygt 30 lag vilket kändes fantastiskt.
Alla våra kommande simsträckor kändes starka och stabila pch simningen gav återhämtning från det som visade sig vara den stora utmaningen, löpningen. Hjärtat rusade och benen började stumna redan halvvägs in i loppet. Värst var det efter att vi kommit upp ur vattnet och så fort vi möttes av minsta motlut. När vi knatade upp på Hagakullen ville jag typ dö. Iaf tills vi var uppe och jag fick börja springa utför.
En sak som bidrog till att löpningen kändes miserabel, lång och hopplös var att utbudet av vatten och energi var torftigt längs banan. Vi sprang i gassande sol i många timmar och arrangörerna hade gjort en grov underskattning av behovet av vätskestationer längs banan. Detta drar ned betyget avsevärt på tävlingen som sådan. Det är inte acceptabelt att de tävlande drar på sig vätskebrist eller att energin tar slut på stationerna.
Var dessutom inte alls mentalt förberedd på att en bra simning skulle medföra att vi senare i loppet skulle bli passerade av ett stort antal lag som var svagare simmare men desto starkare löpare. Det var otroligt svårt att inte känna sig dålig när lag efter lag passerade oss och vi var tvungna att ta till alla möjliga mentala knep för att inte bli alltför påverkade. Vi fick påminna oss om att vi hade simmat galet bra och dessutom så pass bra att det tog två till tre timmar för dessa lag att komma ikapp.
Jag hade dessutom problem med illamående och en huggande känsla under vänster lunga (antagligen någon form av kramp) och dessa faktorer drog ner löpningen på något sorts lägsta nivå. Jag som tycker om att springa…
Till sist (men inte sist) sprang vi i mål på 4:13 och en 11:e plats. Jag är väldigt stolt över vår insats och känner att vi gjorde ett bra lopp. Jag känner mig helt trygg med Sofia och det är otroligt skönt att kunna skala av den osäkerhet som det kan vara att köra med någon man inte känner. Nu laddar vi om och när vi får löpningen att klaffa, då kommer det bli ett riktigt fyrverkeri.
Sträck på dig
Olika motionslopp avlöser varandra nu under våren och sociala medier och lunchraster fylls av prat om prestation. Det är positivt att se att många bubblar av lycka över att ha klarat sitt första lopp, en viss distans eller ett tidsmål. Det som ofta pyser fram är dock små stickiga bisatser i stil med ”‘men tiden var inte så bra” eller ”trots att jag är en snigel”. Jag tycker att det är ledsamt att många känner att de behöver rättfärdiga eller bortförklara tiden det tog dem att springa loppet.
Testa att säga ”Jag körde det här loppet, men tiden var inte så bra”. Sedan testar du att säga ”Jag körde det här loppet och känner mig stolt och stark. Det var verkligen roligt.” Vad får dig att må bäst och vad får dig att känna dig stolt och stark på riktigt?
Sedan finns det givetvis tillfällen då man har satt upp ett mål och kanske inte når ända fram. Det händer. Det är okej att analysera och känna sig missnöjd men det finns inget som säger att man behöver nedvärdera sin prestation för att man tror att andra tycker att man är långsam. Det är som ett försvar. Om JAG säger att jag är långsam så kan ingen annan säga det så att jag blir ledsen. Våga sträcka på dig och sätt punkt efter ”det här gjorde jag bra”.
Lerbad
Söndagen gick i lerans tecken när jag och Martin upprepade gånger simmade i lervälling och dy under Tjurruset i Almnäs Södertälje.
Vi startade absolut sist för att vara säkra på att få det så grisigt som möjligt. Nåväl, så var det kanske inte riktigt, men faktum är att vi startade i den sista startgruppen eftersom vi valde att springa i mixklassen.
Den inledande löpningen var inte särskilt krävande då det gick över väl upptrampad äng och inte var i närheten av de bökiga passagerna över koängarna på Ångaloppet. Relativt snabbt var det dags för första badet som visade sig vara det enda badet som inte skedde i brunt och geggigt vatten.
Jag dog ganska omgående i uppförsbackarna och blev väldigt ledsen över att det gick så dåligt. Martin peppade och bokstavligen drog mig uppför backarna. Kanske satt Lidingöloppets backar kvar i benen och jag svajade återigen i mitt självförtroende gällande minsta lilla motlut. Fokus blir återigen att träna backar så jag inte bryter samman under Engadin nästa sommar.
Det var trångt på sina håll och när det var dags för första riktiga ledbadet så gick det ruggigt långsamt. Vi stretade oss fram i den midjehöga leran och försökte hålla oss på benen. Jag misslyckades och ramlade ett par tre gånger då jag tappade fotfästet och fastnade i rötter. Vänster smalben fick en ordentlig smäll och är fortfarande svullet, ömt och sårigt.
Vi skrattade, sprang och klafsade. Flera lerbad väntade och på sina håll fanns inget fotfäste alls och då var det till att simma. Längs banan fanns även små hinder som behövde forceras. Martin studsade över och jag hasade bäst jag förmådde. Till slut lyckades vi hand i hand ta oss i mål och galet, geggigt och roligt får sammanfatta dagen.
Lidingöloppet 2014 – race report
Måndag morgon och jag kan med glädje lägga in 30,25 km på löpkontot. Jag drömmer mig tillbaka och minns hur jag på lätta ben och med lätt sinne spurtar om person efter person under målrakan på Lidingöloppet 30 km. Jag har sällan mått så bra och känt mig så nöjd direkt efter ett lopp. Jag lyckades få precis den upplevelse jag strävade efter.
Morgonen började lugnt och jag plockade rätt på utrustning och kläder. Sol utlovades så jag bestämde mig för att köra i t-shirt men långa 2xu tights. Jag förberedde vätskebälte med en flaska Resorb Sport och en flaska väldigt utspädd Vitargo Electrolyte. Med känslig mage tycker jag att det är skönt att ha med dryck och energi som jag vet att jag klarar av. Jag upplever att jag lätt blir varm och gör av med mer vätska än jag hinner fylla på om jag enbart dricker på stationerna.
Petade ner några fruktstänger, lite nötter och torkad frukt och en extra resorb.
Tog mig ut till Lidingö, hämtade nummerlapp och lämnade in väskan för att direkt därefter bege mig till starten vid Koltorp. Hann precis med ett toabesök och sedan var det dags att gå in i startfållan. När startskottet ljöd så blev jag omsprungen av en hjord på omkring 985 personer. Jag formulerade dagens mantra ”mitt lopp, mitt tempo” och började låta det gå i huvudet för att inte dras med. Klockan hade jag preppat så att den enbart visade distans och heart rate.
Jag tog det lugnt och fint men upptäckte snabbt att jag var törstig och gladde mig åt mitt vätskebälte och att jag hade varit klok nog att inte ta långärmad tröja. Jag trivdes bra där i skogen och struntade i att lyssna på musik (som jag annars gärna gör).
Jag sprang om och blev omsprungen och relativt snabbt hade 6 km avverkats. En femtedel tänkte jag glatt och fortsatte i mitt tempo. På asfalten runt Kyrkviken vid Lidingövallen så kände jag mig långsam då många fick en väldig fart på det flackare partiet. Fick återigen plocka fram mitt mantra. Nu började jag återigen bli rejält törstig och vätskekontrollen som väntade var välkommen. Vet att jag vid 9 km kom fram till att det bara var en halvmara kvar och att en halvmara var något jag minsann kunde klara vilken dag som helst. Bara fortsätta springa och tugga i sig en GT-tablett.
Runt 12 km konstaterade jag att jag snart var halvvägs och att jag därefter kunde börja räkna ner. Härligt, det här går ju fina fisken. Hade börjat få lite frossa vid det här laget och jag tolkade det som ett tecken på energibrist. Tryckte i mig lite av en fruktstång och längtade efter att kroppen skulle kvickna till.
Strax därefter hade 15 km avverkats och det mesta kändes fantastiskt. Vågade mig till och med på att slurpa i mig sportdryck men avstod från bananer och bullar. Någonstans strax därefter kändes det som att backarna började bli tuffare och jag tröttare. Kom till en backe där det plötsligt tog stopp och jag började gå uppför. Försökte ta de små backarna och men gick i de brantare. Sprang på så gott det gick nedför. Det var trångt och väldigt många som gick uppför, nedför och på de flacka partierna. Tidvis gick det inte att springa alls.
Passerade vätskekontrollen vid Grönsta och fyllde på vätskebältet. Många säger att publiken bär dig uppför Grönstabacken men här kände jag mig inte riktigt mottaglig för hejarop och gick istället uppför. 10 km, en mil är inte långt. Det springer jag i sömnen. Försökte lura mig själv att jag just börjat springa och att benen var pigga och fräscha. Funkade rätt bra och jag sprang på stabilt ända till nästa backe. Knata lite och känna efter hur stelheten kröp sig på i vaderna.
Springa på platten och nedför. Gå uppför och vips var jag vid Aborrbacken, men hann peta i mig blåbärssoppa någonstans på vägen också. Backen är brant och jag funderade på om det egentligen inte är bättre att springa med små små steg istället för att gå och på så sätt ta sig upp på krönet snabbare.
Utförslöp igen och någon påstod att det skulle vara nedför i en kilometer. Det var det inte och vid det här laget började minsta lutning uppfattas som bestigning av ett berg. Otroligt många gick när vi var på väg mot Karins backe. Jag sprang och längtade till backen där jag skulle få gå lite. Pepsin på sista vätskekontrollen har också etsat sig fast i minnet. Jäklar vad gott det var.
Snart var det bara två och sedan en kilometer kvar. Jag började ligga på och räkna ner distansen på klockan. 800 m kvar, 600 m och plötsligt befann jag mig på målrakan. La in en extra växel och plockade ett gäng löpare utan att själv bli omsprungen. Så fantastiskt härligt att ha lyckats och att ha gjort det på mitt sätt och enligt plan.
Framgångsfaktorer
- Träning på mjukt underlag (motionsspår)
- Backträning (uppför och nedför)
- Låta kroppen bestämma tempo (enbart HR och distans synligt på klockan)
- Eget vätskebälte med Resorb
- Dimor för att förebygga magstrul
Lidingöloppet – vilken dag
Jag mår prima och har haft en helt fantastisk dag ute på Lidingö. Känns minst sagt mäktigt att ha genomfört dessa backiga 30 km för första gången.
Race report kommer. Nu sova.
Linda Doktár 