Enligt säkra källor i form av min dotter Lowa, 10 år, så är jag 83% smart. För att vara 100% smart ska man kunna svara på alla svåra mattetal och alla frågor en 6-åring kan tänkas ställa.

Satan i gatan vilken träningsvärk jag drogs med de första dagarna efter Rockman. Igår gjorde jag inte många knop när jag stapplade fram som en stelopererad men idag har jag varit snäppet rörligare.

Det bästa av allt är att mina tjejer är här hos mig nu. Och att vi har nästan två veckor tillsammans framför oss. Det mina vänner är både lycka och kärlek. ❤️

Febern är tillbaka och jag känner att jag vill krypa ur skinnet. Och kanske skrika lite i frustration också.

Jag är så sällan sjuk att det här bryter ner mig totalt. Först sjuka barn, sedan sjuk själv med sjuk man. Därefter frisk men med sjuk man och nu är jag sjuk igen. Pallar. Inte.

Idag gick vi in på dag fem med feber för minstingen i familjen och efter ett besök hos läkaren visade det sig att hon har streptokocker i halsen. Att komma fram till den slutsatsen var inte helt lätt eftersom W fick fullskalig panik vid provtagningen och bet ihop munnen och höll händerna framför munnen samtidigt som hon med tårarna sprutande hjärtskärande skrek efter min hjälp. Att höra sitt barn skrika efter mamma med rädsla för livet i rösten är fruktansvärt och trots att det bara handlade om att ta ett prov i svalget så kände jag att jag där och då upphörde att vara mammahjälten som skyddar från allt ont och läskigt. 

Känslan av svek svider i bröstet och jag har nog aldrig känt att jag har fallerat så hårt som idag. Vet inte hur mycket (eller ens om) W kommer att bära det här med sig men jag vet att jag kommer att ha svårt att skaka av mig känslan. Samtidigt är det när sådana här känslor kommer fram som jag inser hur mycket mina barn betyder för mig. Hur mycket jag älskar dem och hur viktigt det är för mig att de kan lita på mig. Alltid och för alltid. 

Hon som fick klartecken att provspringa i söndags har inte sprungit en meter. Hon blev nämligen sjuk… Det där lilla förrädiska skräpet som gjorde sig tillkänna i min hals redan i fredags utvecklade sig till en fullskalig förkylning.

Det är (inte) toppen poppen att tvingas upp kl 05.00 en lördagmorgon för att svida om till friidrottsmorsa och åka till Örebro när man har feberkänningar. Att sedan spendera inte bara en, utan två heldagar i en friidrottshall gjorde inte heller underverk för mitt mående. I takt med att jag mådde allt sämre så försvann min röst tills jag knappt hördes. Jag försökte peppa Lowa i hennes grenar men jag gjorde det lågmält men med mycket kroppslig inlevelse. Viftade och gestikulerade hej vilt och praktiserade det teckenspråk som barnen lärde mig.

Lowa persade på 60 m, men hade en sämre dag i längdgropen. Var lite nervös inför dag två eftersom vi inte avslutade på topp och jag hade svårt att trösta med mitt krax. Hon verkade dock ha riktigt skoj med sina friidrottskompisar och efter mellokväll på hotellrummet så somnade vi båda gott.

Dag 2 började med kula och det gick kanske inte helt glimrande eftersom Loppan klev ut åt fel och blev diskad på två av tre stötar. Hon var själaledsen och jag gjorde mitt bästa för att trösta inför häcklöpningen på 60 m. Det var första gången på distansen så det blev såklart också pers. Så duktig och framför allt så glad. Det var det roligaste hon gjort.

Gårdagens höjdpunkt blev ändå höjdhoppet där Lowa inte bara övervann sin rädsla för ribban utan även höll sig kvar en bra bit in i tävlingen och hamnade på en sjätte plats. Hon stormtrivdes och blev inte ens besviken när hon till slut rev ut sig.  

Har vabbat idag med Lowa som nu går in på sin fjärde dag med feber och jobbig hosta. Vi har myst, läst bok, lyssnat på musik och kokat kola. Bara varit, hon och jag. Min älskade lilla loppa och jag.