Jag minns när barnen var nyfödda. Små varelser som berörde mitt hjärta på ett nytt och unikt sätt. Jag minns hur de fann ro i min famn och hur deras nyfikna blick sökte av världen. Hur deras små händer greppade tag om ett finger och höll det.

Ikväll sa Wilja, ”mamma, kan du hålla mig i handen”. Och precis som när hon var en bebis greppade hon tag om mitt pekfinger och somnade med min hand runt hennes. Det är vid sådana tillfällen tacksamhet och minnen kommer farandes som en förnimmelse genom kroppen. Tacksamheten över att få hålla en liten hand i min och att få älska någon villkorslöst.