Nu vet jag

Jag är hon som springer. På platten, i backar, på asfalt och i skog. Jag upplever gärna nya platser löpandes och springer gärna på semestern. Jag springer sällan på löpband men desto oftare transportlöper jag på vägen hem.

Jag är hon som simmar.  Jag simmar i bassäng och öppet vatten. Jag simmar själv och i mastersgrupp och jag praktiserar alla fyra simsätt. Jag älskar friheten i att simma i sjöar och ta mig till nya platser som är otillgängliga till fots.

Jag är hon som triggas av utmaningar och som bestiger Kebnekaise ena dagen för att simma 10 000 m nästa dag. Jag finner utmaningar och kickar i upplevelser och gärna i samband med fysisk aktivitet. Swimrun, äventyrslopp, traillopp, ultralopp. Det är den typen av lopp som får det att pirra i magen på mig.

Häromdagen satte Petra Månström på Maratonbloggen ord på det hela. Jag är en äventyrsmotionär.

Annonser

Inga ultraintervaller men väl ett långpass

IMG_5947

Hade tänkt haka på Pace on Earths ultraintervaller under lördagen men min kropp skrek efter vila. Inte så mycket pga hård träning utan snarare som en följd av en intensiv jobbvecka med tre långa dagar av extra koncentrationskrävande workshops. Sådant tar på krafterna och man ska inte underskatta hur saker som inte är direkt kopplade till träning kan påverka kroppen och ens krafter.

Jag tog helt sonika en vilodag och det var välbehövligt. Har haft (och har) en del ansamlad stress i kroppen som dels hänger kvar sedan veckan som gick men även inför den kommande då ytterligare en tredagars workshop väntar. För att eliminera lite stresshormon så tog jag mig ut på långpass á 18 km idag. Vill inte ljuga och säga att kroppen jublade men det var ändå rätt skönt att få lyssna på lite podcast och ljudbok och bara få vara. Försökte hålla mig i eller intill skogen för att slippa de värsta isvindarna. Pretty please, kan inte våren komma på riktgt nu?

IMG_5949

Om man inte tål gels så funkar barnmat i form av fruktpuré.

IMG_5953

Avslutade med lite stig.

Kyla och lutning

 

 VAB idag och värmepumpen tyckte att det var en god idé att lösa ut någon form av säkring. Iskalla element och inget varmvatten. Tjolahopp vad skoj när våren dessutom bestämde sig för att gå i ide igen och temperaturen kröp ner mot nollan. 

Maken lyckades få tag i en servicetekniker som tack och lov fick igång pumpen igen. Med varmvatten i kranen kändes det möjligtvis något mer okej att ge sig ut i snöslasket. Inte jättemotiverande, men okej. Jag är rejält less på snö, slask och kyla, men bet ihop och kom ut på korta backintervaller i 25-procentsbacken.

Det var en trevlig liten sak. Inte särskilt lång men gruset i backen gav det hela en extra dimension eftersom det medförde att jag gled lite i steget. Drygt 2 km uppvärmning, 12 backar á 35 sekunder, drygt 2 km nedjogg. Vilan efter varje intervall var några sekunders ståvila och långsam jogg, ca 45-50 sekunder ner. Svårare än så behöver det inte vara. 

Saker att uppleva

Jag brukar försöka transportspringa någon gång i veckan. Det är inte alltid det funkar men jag uppskattar de gånger det gör det. Jag har skrivit om det förrut, men det tåls att upprepas. Min transportlöpning sker tämligen kravlöst. Det handlar om att ta sig från punkt A till B. Punkt.

Precis som under långpassen ger detta mig möjlighet att ta in och uppleva omgivningen. Ofta går det något fortare än långpassen, men det beror främst på att jag under långpassen aktivt tänker på att hålla tempot nere för att spara energi och kunna vara ute länge.

Det är fantastiskt nu när det börjar bli ljusare på eftermiddagen och jag kan ta ut svängarna lite och springa på ställen där det annars kan kännas för mörkt. Små skogsstigar är ett exempel och häromveckan snubblade jag över en liten trollsamling. 

Dessa små troll hade jag aldrig träffat på om jag hade åkt kollektivt. 

Jag och fenorna

Simmade på egen hand igår och hittade ett intervallpass som Theresia hade kört. Modifierade det lite för att det skulle funka i 50-metersbassäng och siktade in mig på att hinna igenom 2500 m på 60 min.



Tårtan som jag, Sofia, Theresia och Maria skapade förra helgen.



Det var lite trångt i banan så jag missade ett par starttider pga trängsel och att andra simmare simmade ut precis framför mig. Inte mycket att göra åt saken så jag skakade av mig det och körde på.

Intervall 2500 m

  • 200 valfritt
  • 6×50 m teknik
  • 2×50 m (25 m löst/25 m hårt)
  • 6×100 m start 2:15
  • 100 m löst
  • 6×100 m start 2:00 (paddlar + fenor
  • 100 m löst
  • 2×150 m arm (dolme)
  • 200 m avbad

Jag (som helst undviker fenor) valde alltså att frivilligt köra med fenor. För att jag är envis och vägrar ge mig och igår gav det lite utdelning. Tyckte att jag hittade ett förvånansvärt fint flow under mina fenintervaller så det kanske finns hopp för framtiden.

Varför envisas jag då att köra med fenor trots att jag inte tycker om det? Jo, för att det ger variation i min simträning. Tanken är att det ska träna upp benstyrka, hjälpa mig att hitta en effektivare benspark och få mig att träna i högre farter. Dessutom vägrar jag att acceptera att jag inte kan simma med fenor.



Ronja – Best in Show

IMG_5741

För ett år sedan hade jag ingen aning om att jag ett år senare skulle befinna mig på en kattutställning. Än mindre som utställare på en kattutställning. 

Katt har för mig länge varit detsamma som huskatt/bondkatt men då min man är allergisk så har det inte varit möjligt för oss att ha katt. Tills den sibiriska katten gjorde entré i vårt liv. En fantastisk semilånghårig, fluffig raskatt med ett socialt och trevligt temperament.

I augusti flyttade Ronja (eller S*Klockarbackens Menja) hem till oss och hela familjen fullkomligt älskar henne. Fick frågan från uppfödaren om jag ville testa att ställa ut henne och tänkte att jag alltid kan testa. Helt ny och obekant miljö men under mina två första utställningar fick jag mycket stöd och hjälp av uppfödaren.

I söndags ställde jag ut helt själv för första gången. Det började med att jag var tvungen att sy ett burskynke till buren. Dammade av mammas gamla symaskinen och hoppades att min 5:a i syslöjd från högstadiet skulle göra sig påmind. Ytterst tveksamt om den gjorde det men ett burskynke, toaskynke och en bottendel med vadd blev resultatet.

Ronja var mycket lugnare än den senaste utställningen och en riktigt fin bedömning av domaren. Hon blev Excellent 1 mot en annan junior av samma ras och färgställning. Därefter blev hon Best in Variant Total mot alla sibiriska katter med samma färgställning. Detta medförde att hon fick komma tillbaka för eventuell nominering till domarnas panel.

Vid nomineringen blev hon vald till domarens bästa junior och slog därmed domarens övriga juniorer oavsett ras. I och med detta blev hon nominerad till panel där utställningens alla domare har valt ut sina respektive bästa katter för en slutfinal. Att komma såhär långt är svårt och stort och jag var sjukt nervös när Ronja lyftes fram för en sista bedömning där var och en av de sju domarna tittade på de sju bästa juniorerna för dagen.

Ronja började bli lite less vid det här laget och fräste lite mot domarna. Dock inga klor eller nafs utan bara lite fräs för att visa att hon fått nog. När jag väl fick kliva fram för att ta över Ronja från assistenten för att invänta domarnas röster slog mitt hjärta galet fort. Knasigt att bli nervös för hur ens katt ska bli bedömd. Det spelar ju egentligen ingen som helst roll eftersom hon är fantastisk i våra ögon. Men på något sätt kändes det speciellt och stort att stå där. Jag var så överraskad och stolt över att ha kommit till panel.

Det var bara Ronja och en annan junior som fick röster av domarna och det visade sig att 5/7 domare röstat på Ronja. Jag var totalt överraskad och så chockad att jag tappade talförmågan. Ronja blev Best in Show (BIS) bland alla semilånghåriga juniorer den dagen, Best in Show, förstapris!

Sten

Jag har hittat en ny kompis. Sten heter han och vi har träffats två måndagar i rad vid utegymmet nära jobbet. Han känns pålitlig och att han funnits där och väntat på mig två gånger ser jag som ett gott tecken på att han gillar mig lika mycket som jag gillar honom.

Vi har en öppen relation och jag misstänker att han träffar andra också, men det gör inte så mycket. Jag måste erkänna att jag brukar spela lite svårflörtad och springa förbi ibland utan att säga hej. Det är som att vi har en tyst överenskommelse och att vi båda vet att vi kommer att träffas igen.

Sten verkar uppskatta det mesta vi gör tillsammans. Skridskoutfall, draken, squats, utfall bakåt…ja, det mesta vi hittar på. Det är svårt att inte tycka om en sådan positiv inställning och jag hoppas att vi kommer fortsätta vara kompisar.