Argh. Ungefär så kändes det när jag insåg att jag inte hade fått med löparbyxor i träningsväskan idag. Lunchbackarna med Sara och Kicki hängde plötsligt på en obefintlig tråd, men bästa (och snabbaste) Sara kom till undsättning och sprang hem och hämtade ett par byxor som jag fick låna.

Jag kände ren glädje över att kunna hänga på eftersom tanken att springa backe tillsammans är ungefär 1000 gånger roligare än att göra detsamma ensam i mörkret på kvällen.

7 långa (1:45) backar väntade och jag bestämde mig för att testa en ny taktik. Ta det något lugnare och hitta mitt eget tempo. Det är väldigt lätt att försöka hänga på Sara och Kicki och ta slut under första intervallen. Har testat det några gånger och löpningen i de efterföljande intervallerna har blivit lidande i form av usel kvalitet. Nytt tänk, ny strategi med kvalitet före kvantitet (distans).

Jag hittade ett fint flow som tog mig uppför backen och förbi det ökända elskåpet, varje gång. Jag kom alltså längre (än senast) och med en betydligt trevligare känsla. Jag hann få ned pulsen och var redo när det var dags för efterföljande intervall. Kändes som att jag disponerade backlöpningen väl och vi var alla tre väldigt jämna i vår löpning.

Om jag ska reflektera lite mer kring passet så tänker jag att jag kanske hade kunnat pressa hårdare med tanke på att jag kände mig rätt pigg efteråt. Eller så är det en indikator på att jag blivit starkare eftersom jag kom längre utan att säcka ihop. Om inte annat kommer jag att bära med mig det här som ett mentalt positivt backminne.

Vi har roligt när vi springer backar.

Mörkret kramar ur det mesta av ork och energi och att gå från jobbet ikväll var som att kliva in i ett kompakt mörker. Det är inte lätt att mota paniken i dörren vid sådana tillfällen. PANIK!

Hängde med ca 250 andra (varav Sara var en) tjejer i Humlan igår där märket Kari Traa körde sitt träningsevent, Urban Training.

Först var det uppvärmning i form av att vi sprang på sex långa led och utförde övningar på kommando (typ armbåge eller panna i marken). Man blev lerig hyfsat snabbt vilket på sätt och vis var bra för då släppte alla sådana spärrar.

Därefter var det stationsträning. Sex stationer med blandade övningar där vi tränade hela kroppen. Vi fick t ex släpa varandra, köra happy dips, utfall med armkrok, massor av knäböjsövningar och diverse plankor. Sista stationen kändes som ett akrobatiskt cirkusnummer där vi skulle göra armhävningar på varandra och situps hängande i varandra. Helgalet, svårt och roligt.

Vissa dagar är guldkantade och idag sorterar in i detta minnesarkiv. Det känns som att hela familjen var samspelta och att vi maximerade dagen.

På förslag från Lowa så besökte vi fjärilshuset i Hagaparken och även om Wilja var rädd för fjärilarna så var hon desto mer fascinerad av det stora hajakvariet. Hon är rolig på så sätt vår lilla gosefia, stora hästar och hajar är nemas problemas men snackar vi små insekter som flyger så blir hon panikslagen. Även koikarparna utlöste lite panik när de kom för nära (trots att det var ett akvarium mellan).

Jag gillade verkligen fjärilshuset, det kändes lagom på något sätt. På vägen hem bestämde Lowa och jag att det var dags för lite mamma-Lowa-tid i Enstaspåret. Lowa har länge sagt att hon vill följa med ut och springa och varför inte passa på en varm höstdag när regnet strilar ner. Det blev inte mycket löpning utan mer promenad och fantastiska samtal. Hon är bra klok och fantasifull, min lilla loppa. Vi busade och lekte oss först runt 1,25-spåret och därefter 2,5-spåret. Hann dessutom leka lite i parken vid spåret och jag måste säga att det är genialiskt att de byggt en sådan fin liten lekpark där i skogsbrynet.

Imorgon blir det förrådsrensning och Urban Training med Kari Traa. ”All in” i lyckoruset den här helgen!

Jag funderade lite över det här med upplevd ansträngning under dagens löpning runt Årstaviken. Ansträngningen var hög trots att känslan var att jag sprang väldigt långsamt. Benen var tunga och trötta efter intervallerna igår och passet var tänkt att bli en mysjogg. Väl ute i spåret så tyckte jag att jag sprang ofantligt långsamt, på gränsen till krypfart och det kändes inte som att det var möjligt att springa långsammare.

Ville inte kolla klockan eftersom jag tenderar att deppa ur när det går långsamt fast ansträngningen är hög. Väl tillbaka på jobbet så visade det sig att jag sprungit i snitt 40 s snabbare än vad jag trodde. Knasigt, men jag antar att det är såhär det kan bli när man inte lägger in vila mellan passen. Desto trevligare är det att tänka att mina ben vill springa rätt snabbt även om de är trötta. Måste vara mina inbakade lyckoflätor som gör mig snabb.

Jag är alltid grymt nöjd när jag får till ett intervallpass och extra positivt blir det när man får sällskap. Igår var vi ett gäng tjejer som stack iväg till Zinken och körde på lunchen. Planen var 4 st 800-metersintervaller men vi klämde i med en sista bonusintervall eftersom vi hade så pass bra flyt.

Jag var rätt jämn med en annan tjej så vi turades om att agera tempohållare. Sara som är snabb som vinden agerade pepp genom att visa hur snabbt det kan gå. Kände mig pigg och full av energi resten av dagen och även om det är jobbigt där och då när man kör intervaller, så är det något av ett lyckopiller efteråt.

På eftermiddagen var det knytis på förskolan för att fira FN-dagen och det dukades upp med mat från olika länder. På Wiljas avdelning fick vi välja vad vi ville ta med så Martin stekte ett gäng American Pancakes som gick åt i ett nafs. På storbarnsavdelningen hade barnen själv fått välja land och vissa föräldrar fick mer av en utmaning när de skulle tillaga mat från Uzbekistan och Kongo.

Bild på flaggor lånad från förskolans FB-sida

Sista tillfället för denna gång på träningsgruppen i crawl. Mina stackars armar, axlar och lår fick så de teg under måndagens lunchstyrka i cirkelform med Sara, Lisa, Kicki och Emma och det gjorde gårdagens pass till en riktig utmaning.

Större delen av passet var uppbyggt på intervaller. 4 x 100 med start 2:15, 4 x 50 med start 1:10, 4 x 25 med start 35. Vila i form av 50 m fritt mellan de olika blocken.

Mina armar var trötta och det kändes som att jag vobblade fram eftersom coremusklerna också skrek. Är väldigt nöjd att jag lyckades genomföra intervallerna med jämn fart och med lagom lång vila. Jag tycker att jag har bra kontroll över fart och vad som krävs för att hålla mig inom ramarna (dvs inte simma för fort eller för långsamt).

Några härliga bilder från lunchstyrkan häromdagen:

Mina underarmar (!?!) gråter idag…

Den här helgen har varit precis så bra som jag ville att den skulle vara. Jag fullkomligt stupade i säng redan vid kl 21 i fredags (trots att jag tog en powernap) när jag nattade Wilja. Sov som en stock till lördag morgon och efter att ha varit uppe med W några timmar så sov jag lite till. Sömn har varit ett av ledorden den här helgen.

M har varit tvungen att jobba så lillfian och jag åkte själva över och firade storebror som fyllt 40. Mysigt med alla små kusiner som röjde för fullt. Kändes lite konstigt att Lowa inte var med men enligt alla rapporter från Portugal så har hon haft en toppenvecka.

Söndag väcktes jag tidigt av Wilja men efter att ha fixat frukost somnade jag visst i soffan. Hoppsan. För att låta M få arbetsro så stack W och jag till centrum för att gå på bio. Första gången för Wilja.

Långpassade och 18 km gick som en dans trots att benen var lite tunga i början. Vissa dagar flyter långpassen verkligen fint och det känns så jäkla bra. Direkt efter löpningen fick jag hjälp av W att kratta löv. Lövhögen var alltifrån en säng till en bil.

Nu sitter jag och bara längtar efter att min Lowa ska komma hem. Finaste sexåringen i stan, min lilla loppa.

I’m still on a high efter söndagens lopp, Hässelbyloppet. Jag har hört många säga att det är ett flackt och således tacksamt lopp om man vill persa. Jag hoppades väl lite på att kunna slå min tid från Midnattsloppet (56:41) men förra veckans uppladdning blev rent usel. Jag jobbade över, stressade och åt dåligt under hela veckan och all typ av formtoppning uteblev. Höll på att gå under av mammakänslor som svallade över när jag dessutom släppte iväg Lowa till Portugal i en hel vecka. Kändes som att jag backade i mitt välmående och peppen jag känt inför loppet var plötsligt inte lika hög längre.

Ställde in mig på att det antagligen skulle bli ett tungt lopp och bestämde mig för att vara snäll och lyssna på kroppen. Inte vara så sträng mot mig själv utan ta det som ett skönt träningspass i höstsolen. Väl på plats värmde jag upp i ca 10 min innan det var dags att knöla in sig i startfållan. Jag hamnade långt bak men tänkte att det inte gjorde så mycket. Starten gick och vi kom iväg i ett fint tempo. Benen kändes pigga och glada över att få löpa och jag liksom flöt fram. Sneglade på klockan de första två kilometrarna och insåg att det nog gick aningens snabbt, runt 5-tempo.

Jag vet att jag fixar 5-tempo på 5 kilometerslopp men inte hur mycket längre än så det skulle hålla så jag anade att jag kanske gick ut väl optimistiskt. Jag körde på och tänkte att det går så länge det går och runt 6, 7 kilometer så kände jag mig rätt tung och sliten. Plockade vatten vid båda stationerna trots att jag som regel aldrig dricker på distanser kortare än 15 km. Tempot sänktes och vid den enda backen (strax innan 8 km) så var det inte jätteroligt men jag visste att Martin och Wilja skulle stå där någonstans. Vips dök de upp och det gav en välkommen energiboost. Att någon var där och hejade just på mig.

Strax därpå sprang jag förbi skylten för 8 km och då ploppade plötsligt de positiva tankarna upp. Nu du, nu är det bara två kilometrar kvar och det är inte långt. Max tolv minuter av ditt liv. Drygt 8-9 min senare svängde jag in på Hässelby IP och ökade konstant tempo för att slutligen spurta in i mål. Klockan stannade på makalösa 53:27! Sub 55 med råge.

Jag är otroligt stolt över min prestation och något som länge varit otänkbart har jag nu lyckats åstadkomma. Det känns overkligt men har gett mig en dos extra självförtroende när det kommer till löpningen.

53:27

Imorgon ska min lilla loppa åka utomlands med farmor i en vecka. Det känns ärligt talat urjobbigt. Har aldrig varit ifrån Lowa mer än ett par, tre nätter och separationsångesten river i mig.