Oväntat positivt backpass

Argh. Ungefär så kändes det när jag insåg att jag inte hade fått med löparbyxor i träningsväskan idag. Lunchbackarna med Sara och Kicki hängde plötsligt på en obefintlig tråd, men bästa (och snabbaste) Sara kom till undsättning och sprang hem och hämtade ett par byxor som jag fick låna.

Jag kände ren glädje över att kunna hänga på eftersom tanken att springa backe tillsammans är ungefär 1000 gånger roligare än att göra detsamma ensam i mörkret på kvällen.

7 långa (1:45) backar väntade och jag bestämde mig för att testa en ny taktik. Ta det något lugnare och hitta mitt eget tempo. Det är väldigt lätt att försöka hänga på Sara och Kicki och ta slut under första intervallen. Har testat det några gånger och löpningen i de efterföljande intervallerna har blivit lidande i form av usel kvalitet. Nytt tänk, ny strategi med kvalitet före kvantitet (distans).

Jag hittade ett fint flow som tog mig uppför backen och förbi det ökända elskåpet, varje gång. Jag kom alltså längre (än senast) och med en betydligt trevligare känsla. Jag hann få ned pulsen och var redo när det var dags för efterföljande intervall. Kändes som att jag disponerade backlöpningen väl och vi var alla tre väldigt jämna i vår löpning.

Om jag ska reflektera lite mer kring passet så tänker jag att jag kanske hade kunnat pressa hårdare med tanke på att jag kände mig rätt pigg efteråt. Eller så är det en indikator på att jag blivit starkare eftersom jag kom längre utan att säcka ihop. Om inte annat kommer jag att bära med mig det här som ett mentalt positivt backminne.

20131029-172700.jpg
Vi har roligt när vi springer backar.

Annonser

Normaltid

Mörkret kramar ur det mesta av ork och energi och att gå från jobbet ikväll var som att kliva in i ett kompakt mörker. Det är inte lätt att mota paniken i dörren vid sådana tillfällen. PANIK!

Urban Training

Hängde med ca 250 andra (varav Sara var en) tjejer i Humlan igår där märket Kari Traa körde sitt träningsevent, Urban Training.

Först var det uppvärmning i form av att vi sprang på sex långa led och utförde övningar på kommando (typ armbåge eller panna i marken). Man blev lerig hyfsat snabbt vilket på sätt och vis var bra för då släppte alla sådana spärrar.

Därefter var det stationsträning. Sex stationer med blandade övningar där vi tränade hela kroppen. Vi fick t ex släpa varandra, köra happy dips, utfall med armkrok, massor av knäböjsövningar och diverse plankor. Sista stationen kändes som ett akrobatiskt cirkusnummer där vi skulle göra armhävningar på varandra och situps hängande i varandra. Helgalet, svårt och roligt.

20131028-083017.jpg

Gyllene dagar

Vissa dagar är guldkantade och idag sorterar in i detta minnesarkiv. Det känns som att hela familjen var samspelta och att vi maximerade dagen.

På förslag från Lowa så besökte vi fjärilshuset i Hagaparken och även om Wilja var rädd för fjärilarna så var hon desto mer fascinerad av det stora hajakvariet. Hon är rolig på så sätt vår lilla gosefia, stora hästar och hajar är nemas problemas men snackar vi små insekter som flyger så blir hon panikslagen. Även koikarparna utlöste lite panik när de kom för nära (trots att det var ett akvarium mellan).

Jag gillade verkligen fjärilshuset, det kändes lagom på något sätt. På vägen hem bestämde Lowa och jag att det var dags för lite mamma-Lowa-tid i Enstaspåret. Lowa har länge sagt att hon vill följa med ut och springa och varför inte passa på en varm höstdag när regnet strilar ner. Det blev inte mycket löpning utan mer promenad och fantastiska samtal. Hon är bra klok och fantasifull, min lilla loppa. Vi busade och lekte oss först runt 1,25-spåret och därefter 2,5-spåret. Hann dessutom leka lite i parken vid spåret och jag måste säga att det är genialiskt att de byggt en sådan fin liten lekpark där i skogsbrynet.

Imorgon blir det förrådsrensning och Urban Training med Kari Traa. ”All in” i lyckoruset den här helgen!

20131027-010158.jpg

Ansträngningsnivå

Jag funderade lite över det här med upplevd ansträngning under dagens löpning runt Årstaviken. Ansträngningen var hög trots att känslan var att jag sprang väldigt långsamt. Benen var tunga och trötta efter intervallerna igår och passet var tänkt att bli en mysjogg. Väl ute i spåret så tyckte jag att jag sprang ofantligt långsamt, på gränsen till krypfart och det kändes inte som att det var möjligt att springa långsammare.

Ville inte kolla klockan eftersom jag tenderar att deppa ur när det går långsamt fast ansträngningen är hög. Väl tillbaka på jobbet så visade det sig att jag sprungit i snitt 40 s snabbare än vad jag trodde. Knasigt, men jag antar att det är såhär det kan bli när man inte lägger in vila mellan passen. Desto trevligare är det att tänka att mina ben vill springa rätt snabbt även om de är trötta. Måste vara mina inbakade lyckoflätor som gör mig snabb.

20131025-173036.jpg

800-metersintervaller och FN-dag

Jag är alltid grymt nöjd när jag får till ett intervallpass och extra positivt blir det när man får sällskap. Igår var vi ett gäng tjejer som stack iväg till Zinken och körde på lunchen. Planen var 4 st 800-metersintervaller men vi klämde i med en sista bonusintervall eftersom vi hade så pass bra flyt.

Jag var rätt jämn med en annan tjej så vi turades om att agera tempohållare. Sara som är snabb som vinden agerade pepp genom att visa hur snabbt det kan gå. Kände mig pigg och full av energi resten av dagen och även om det är jobbigt där och då när man kör intervaller, så är det något av ett lyckopiller efteråt.

På eftermiddagen var det knytis på förskolan för att fira FN-dagen och det dukades upp med mat från olika länder. På Wiljas avdelning fick vi välja vad vi ville ta med så Martin stekte ett gäng American Pancakes som gick åt i ett nafs. På storbarnsavdelningen hade barnen själv fått välja land och vissa föräldrar fick mer av en utmaning när de skulle tillaga mat från Uzbekistan och Kongo.

20131025-084838.jpg 20131025-085036.jpg
Bild på flaggor lånad från förskolans FB-sida

Intervallavslut i bassängen

Sista tillfället för denna gång på träningsgruppen i crawl. Mina stackars armar, axlar och lår fick så de teg under måndagens lunchstyrka i cirkelform med Sara, Lisa, Kicki och Emma och det gjorde gårdagens pass till en riktig utmaning.

Större delen av passet var uppbyggt på intervaller. 4 x 100 med start 2:15, 4 x 50 med start 1:10, 4 x 25 med start 35. Vila i form av 50 m fritt mellan de olika blocken.

Mina armar var trötta och det kändes som att jag vobblade fram eftersom coremusklerna också skrek. Är väldigt nöjd att jag lyckades genomföra intervallerna med jämn fart och med lagom lång vila. Jag tycker att jag har bra kontroll över fart och vad som krävs för att hålla mig inom ramarna (dvs inte simma för fort eller för långsamt).

Några härliga bilder från lunchstyrkan häromdagen:

20131024-093527.jpg
Mina underarmar (!?!) gråter idag…