Barnkalas coming up

Det drar ihop sig till kalas för vår lilla solstråle Wilja. Tjejen med ett stort mått av humor, livsglädje och egen vilja. För att preppa för kalaset har jag idag bakat drömmar och sprungit backintervaller. Drömmarna för att bjuda på under kalaset. Och backintervallerna för att vara redo att möta ett gäng kalassugna tjejer på lördag.

Annonser

Reboot på alla sätt

Jag är väl kanske ingen mästare på att ta det lugnt men när livet nyligen trissades upp i turbotempo med hög belastning på alla fronter så sparkade kroppen bakut med konstant huvudvärk och en trötthet som var överväldigande. Trots detta var det inte förrän jag träffade en klok läkare som sa till mig att jag var tvungen att sakta ner som det sjönk in att det var precis det jag behövde.

Jag plockade fram en ljudbok, ett garnnystan och började virka en amigurumimus och det var som att det skenande tåget började bromsa med detsamma. Från att ha tankeverksamhet all over the place så fick jag äntligen lite lugn och ro. I vanliga fall brukar träning kunna ge mig det där lugnet men här och nu behövde jag en total reboot utan krav på prestation och bara tanken på kravfylld träning fick stresspåslaget att åter peka åt det röda hållet.

Något som ytterligare fick mig att finna lugn (trots att jag flängde runt halva stan) var att åka in till stan och heja på N som sprang halvmaran. Det kändes oändligt skönt att slippa vara den som sprang på tid och istället få fokusera på att heja och peppa istället. Det gav energi istället för att sno energi. Fick även span på ett gäng kollegor, kompisar och bekanta som sprang så den gråmulna lördagen blev riktigt fin. Extra fin eftersom jag dessutom fick tid för ett eget kravlöst och lugnt pass i skogeni. För att jag hade lust och ville och inte för att jag kände mig tvungen.

En insikt som slår mig är att det kan vara bra att fundera på vad som kan ge en lugn och energi och bära det med sig som en liten livlina att plocka fram vid behov. För när tåget väl skenar är det inte alltid så lätt att tänka klart och vettigt.

På måndag

På måndag morgon ska jag stå på startlinjen till ÖtillÖ och på måndag kväll ska jag förhoppningsvis även ha passerat mållinjen. Vi pratar massiv utmaning om 65 km löpning och 10 km simning. Det är långt. Ogreppbart och svåröverskådligt långt. Från ”Sandhamn till Utö”-långt.

Och jag är så galet glad, tacksam och peppad över att få göra det här galna loppet. Dessutom med en superstark och härlig lagkamrat, Monique. Jag har ärligt talat svårt att fokusera på annat när fjärilarna i magen gör små kullerbyttor och fladdrar.

Det här är ett bucketlistlopp. Den saken är klar.

Kulturfestival

Har fått hänga med min minsting idag och efter tips från en kompis tog vi oss in till Kulturfestivalen i stan. Där fick vi skapa i diverse olika material och former. Wilja ville dessutom besöka Medeltidsmuseet så vi hann med en sväng där också innan vi tittade på galna cirkuskonster, åt sockervadd och käkade middag med en kompis som också var inne med sina barn.

Tror Wilja tyckte att det mesta var rätt skoj även om tunnelbaneåkandet nog var dagens höjdpunkt.

Ryggsäcken och jag

Jag tänker ibland att jag bär på en ryggsäck. Erfarenheter, upplevelser, känslor och människor ryms där. Ryggsäcken är rätt stor men den har inte oändligt mycket plats. Vissa möten och människor är något jag vill bära med mig och andra kanske tillåts ta plats trots att de egentligen tynger ner ryggsäcken på ett ohållbart sätt.

När jag reflekterar och jobbar med mig själv och mina tankar och känslor tycker jag om att tänka med hjälp av metaforer och visualisering. För mig är det lättare att släppa taget om destruktiva tankemönster på det sättet.

Jag har behövt rensa ett tag men har valt att fortsätta släpa runt på en alltför tung packning. Kanske av sentimentala skäl. Sannolikt för att jag även har varit naiv nog att tro på goda och ärliga intentioner.

Jag kommer från en uppväxt där jag inte kunde lita på någon eller något. Det som sades var föränderligt och det jag ville tro och lita på var aldrig beständigt. Jag har under många år jobbat för att ta mig därifrån och ta mig till en plats där jag vågar tro och där jag vågar lita på omvärlden. Och jag har haft tur. Jag har under många år fått leva i en relation som har präglats av öppenhet och ärlighet. Där jag inte längre har behövt bygga en mur runt mig själv för att inte bli sårad. Det har hjälpt mig att bli starkare och tryggare och att våga möta livet och nya människor med tillförsikt. Det jag inte var beredd på var att allt det gamla kunde rasa över mig igen. Som en alltför välbekant men högst ovälkommen känsla välde den över mig när jag stod där utan min mur och jag slungades 30 år bakåt i tiden.

Saken är den att jag inte vill behöva ha en mur runt mig och mina känslor. Jag vill våga lita på folk och jag vill inte gå runt och tro att människor har dolda agendor. Så jag tänker att jag måste rensa i ryggsäcken nu och släppa taget om sådant som inte tillför energi. Det har blivit dags att stuva om för att låta nya möten och människor att flytta in.