Boom boom cha-cha-cha

Hade en jättefin ambition att cykla till jobbet igår. Den var så pass fin att jag lämnade barnen i full cykelmundering. Efter att ha irrat runt på skolgården i ett försök att synka ihop syskonfotografering för barnen var jag sen. Sen som tusan och fick avstyra alla cykelplaner och ta bilen. Jag tar ALDRIG bilen. Men igår tog jag bilen.

Planerade snabbt som attan om till att försöka springa på lunchen istället. Även det försöket magplaskade hårt. Ombytt och redo inser jag att jag inte har med mig skorna. Skorna. Hur kan jag glömma skorna men komma ihåg precis allt annat. De flesta ggr jag glömt något har jag lyckats skaka fram alternativ. En buff har fått agera sport-bh när denna har glömts hemma. Jag har lånat byxor och jag har sprungit utan tröja (men med sport-bh). Jag gör det jag behöver för att springa. Men utan skor är det svårt. Fick avstyra och lomma iväg på en promenad istället.

På kvällen fick jag iaf möjligheten att göra något fysiskt då det var dags för kurstillfälle nummer två på den danskurs jag och Martin går. Nybörjarkurs i 10-dans där vi under de två första lektionerna har fått lära oss grunderna i cha cha. Boom boom cha-cha-cha. Boom boom cha-cha-cha. Ungefär så. Jag känner mig lite bortkommen och har nog inte alltför många dansanta ben i kroppen. Samtidigt är det roligt att som vuxen få lära sig något nytt från grunden (som frisim eller dans). Har ju dessutom med mig Martin så jag slipper göra bort mig ensam. Vilket jag är väldigt tacksam för. 

Coachad

I söndags var jag på gymmet och körde styrka med Martin som coach och det fanns således ytterst lite utrymme för fusk från min sida. Det var ordentligt djupa knäböj, snygga och starka marklyft och oändligt många repetitioner bröstpress med hantlar (i olika lutningar).

Efter sista övningen ville jag kräkas och darrade som ett asplöv i en sommarbris. Det är första gången jag maxar ut så pass under ett styrketräningspass och jag var rätt skakis resterande del av dagen. Trots detta så kom jag ut på ett löppass i Ellagårdsslingan och lyckades överleva utan att dö trötthetsdöden. Det brukar vara så…samma dag som jag kör styrka brukar jag klara att springa eller simma utan att det känns alltför problematiskt. Brukar kunna vara lite trött i benen vilket resulterar i att farten blir lidande, men det funkar.

Annat var det när jag sprang igår kväll. På schemat stod:

  • 2 km uppvärmning
  • 2×1,5 km tröskel (2 min vila)
  • Nedjogg

Jag var stel som en pinne och hade ungefär 0,2 kraft i benen på en skala mellan 1-10. Uppvärmningen var tung och när det var dags för tröskel ville jag lägga ner redan efter 200 m. Vilket jag givetvis inte gjorde eftersom jag är envis som få. Dealade med mig själv och tänkte att jag kör en intervall men inte mer. Vilket jag givetvis inte heller gjorde eftersom jag är envis som få.

Jag sprang mina två intervaller á 1500 m inom tänkt fartintervall och det gav mig en skön tillfredsställelse. Jag gör det jag tagit mig för att göra. Och jag gör det även om det känns tufft.

I samma veva reflekterade jag lite och kom fram till att jag inte bara sprang med trasiga styrketräningsben. Det var dessutom över 1,5 månad sedan jag körde intervaller senast. Det har varit tävlingar och brustna muskler. Inte konstigt att det känns tungt och jobbigt.

Himlen är oskyldigt blå

img_0956

Jag tror att jag börjar närma mig det där hejet som jag tvekade inför förra veckan. Hej som i hej vaden, nu är vi nog kompisar med varandra igen.

Jag har sprungit ett gäng pass den senaste veckan och inget har ställt till det så jag är vid gott mod. Det är bra när det stormar under den där oskyldigt blåa himlen och jag behöver min löpning extra mycket. Har utöver löpning lyckats få till både pass i bassäng och pass i öppet vatten. Det kändes rätt häftigt att en söndag i september kunna dra på sig våtdräkten och ta sig en tur i närmsta sjö. Och lika fantastiskt bra kändes det faktiskt att få glida ner i bassängen och dra ett simpass inomhus igår.

 

Swimrun en tisdag

Tänk att en tisdag i slutet av augusti kan bjuda på en härlig swimrunkväll. Måndagen som passerade innan tisdagen var en av de blötaste i mannaminne och då pratar vi om nederbörd och inget annat. Det regnade, duggade och fullkomligt öste ner om vartannat.


Att då tänka sig att dagen efter ta sitt pick och pack (dvs swimrunbuddy och swimrunutrustning) och bege sig till Rösjön kändes som en potentiellt kylslagen och lerig historia. Såg framför mig hur vi skulle simma i lera för att sedan frysa ihjäl i någon liten vattenpöl. Tarzan (aka Johan) lyckades dock lägga beslag på en av säsongens sista neoprentröjor på Wolff Wear så vi visste att en av oss skulle överleva kölden.

Vi kittade om på parkeringen till Rösjöbadet med halva Täby MTB som publik. Man får inte vara pryd när man är cool swimrunner inte. Vi satte av mot Sollentunasidan för att få upp lite värme innan första simningen. När vi väl klev i vattnet så var det betydligt behagligare än vi befarat och första simsträckan gick tämligen obemärkt förbi. Vi hann dock reflektera över att vi simmade nästintill identiskt avseende fart. Vår navigering var kanske inte lika fantastisk och vi var på väg att bumpa in i varandra vid ett flertal tillfällen.

Vi studsade iväg mot Fjäturen och jag försökte fokusera på att inte stå på näsan när vi sprang över otaliga rötter. Vi hittade dessutom en äng som vi tassade över. Tror att det kan ha varit här som Johan utrustade sina strumpor med små gröna spikes som såg ut som nitar. Väldigt modernt och nytänkande.

Simsträckan över Fjäturen drog jag konstant åt vänster vilket resulterade i att jag var på väg in i Johan vid fler än ett par tillfällen. Vi lyckades ta oss över utan kollision och fortsatte mot Käringsjön. Precis som förra gången så kände vi oss lite vilse. Jag var tvärsäker på att vi sprungit för långt medan Johan menade att vi skulle fortsätta framåt. Det visade sig att min inbyggda gps var icke-existerande och att herr Ahlbergs funkade desto bättre. Han bjussade dessutom på en Snickers. En bra swimrunbuddy, that’s for sure.

Ner i mammutsjön och simma i det bruna vattnet med fem cm siktdjup. Johan tyckte att det var mysigt att passa på att ta en brunvattensjöinpackning och skippade således badmössan. Upp med en härlig känsla av sunkvatten och Snickers i munnen för att därefter kila vidare längs sjöslingan och slutligen komma fram till Mörtsjön. Fick en demonstration i hur man tar sig i vattnet på coolast möjliga sätt. Tydligen ska man liksom rotera åt sidan och skruva sig i. Då är man cool. Jag fick mest bara vatten i näsan.

Försökte spana efter 20 kiloskarparna som enligt uppgift bor i sjön men såg bara vatten och näckrosor innan vi var över på andra sidan. Trippeti trapp och vi tog oss vidare tillbaka till Rösjön där vi hamnade rakt under ett par akrobater som balanserade på en 300 m lång lina. Simmade vidare till en klippa där det var snorhalt och Tarzan fick baxa upp mig ur vattnet för att jag inte skulle ramla ner igen.

Lite skogslöpning mot den berömda udden (som visade sig vara en sten) för att avsluta med något som inte alls kändes som en stark simning eftersom jag återigen ville dra åt vänster. Måste uppenbarligen stärka upp mig så jag inte är lika skev i fortsättningen. Eller så var jag bara sällskapssjuk och ville störa Johan som simmade på min vänstra sida.

Vi joggade upp till parkeringen och lyckades tajma att hela Täby MTB anslöt. Perfekt med publik när man ska kitta av sig all utrustning. Speciellt om man (not me) ska korva sig ur en superläcker neoprentröja lite lagom smidigt. Helt klart en härlig kväll med många skratt.

Till fots

Jag är tillbaka på fötterna igen och med det menar jag givetvis att jag har testat att ta mig fram medelst löpning. Jag vågade mig ut redan igår och tänkte mig ett tassande på ca 3 km. Eventuellt med inslag av gång. Efter 1,5 km stannade jag till och körde ett gäng koordinationslopp för att testa hur det kändes med fart och aktivt frånskjut. Jag försökte fokusera på musiken jag lyssnade på och känslan att äntligen få springa men det enda som surrade i huvudet var ”hur känns det i vaden”. Och i samma takt som svaret kom till mig så studsade jag fram ännu lite lättare av lycka. Jag kände ingen smärta och ingen stelhet.

För att nypa mig själv i armen och säkerställa att gårdagens rafflande 3 km hade ägt rum så snörde jag på mig löparskorna även idag på lunchen. I ett grått Stockholm med stundvis piskande hällregn så sprang jag. Ett varv runt Trekanten, två varv runt Trekanten. Drygt 6 km löpning utan tillstymmelse till smärta eller ömhet. Lättnaden är total men jag märker att jag fortfarande inte vågar ropa hej så jag håller på det någon vecka till.

 

Hitta andra sätt

Det är lätt att bli lite nedstämd när sådant som brukar skänka en glädje plötsligt inte funkar längre. Hade en period i våras då jag inte kunde springa och nu har jag precis tagit mig igenom ytterligare en sådan period. Två veckor utan löpning är ju nästan ingenting, tänker någon. Men det är en ocean av tid för en annan (mig).

Löpning är träning, glädje, återhämtning och allt där emellan för mig. Kan jag inte springa har jag lätt för att finna mig själv deppandes på en sten i skogen. Och den skogen är mörk och ogästvänlig. Inte alls en liten glittrande glänta med solstrålar som strilar.

Jag bestämde mig snabbt för att inte sätta foten i den där mörka skogen den här gången. Jag bytte helt enkelt ut löpningen mot cykling och mitt mål om minst 25 km löpning per vecka förvandlades till minst 60 km cykel per vecka. Så jag har cyklat och yogat. Har dessutom haft förmånen att få simma med sällskap av Tove och styrketräna med sällskap av Johan. Och vet ni, jag har lyckats hitta den där solvarma gläntan även utan löpning.

Ångaloppet sprint 2016

Ångaloppet sprint blev verkligen en sprint i sann bemärkelse. Sofia och jag hade medvetet valt att köra sprinten istället för långa Ångaloppet eftersom loppet gick veckan efter Rockman.

Vi hade en uttalad strategi att försöka ligga på lite under den initiala löpningen och för att möjliggöra detta utan att ge kroppen en total chock så värmde vi upp en stund innan loppet. Tidigare samma dag hade jag kört Ångaloppet familj med Lowa och allt hade känts bra. När jag värmde med Sofia hade dock en konstig stelhet krupit fram i vänster hälsena. Kände inte alls igen känslan och muttrade lite halvhögt till Sofia att det kändes skumt. Samtidigt tänkte jag att det skulle släppa när jag blev varm.

Vi gick in i startfållan och snackade lite med Micke Rosén och Petter som stod i samma startgrupp. Starttutan ljöd och vi var iväg. Vi höll ett fint tempo och pulsmässigt var det hanterbart. Hälsenan surade och tjurade med ihållande stelhet och Zilléns så kallade pjongeffekt fanns det inte ett spår av. Däremot hade det antagligen gått att spela fiol på senan. Men musikaliska underverk fanns det inte tid för, nu var det race.

Tuffade på fint längs den slingrande grusvägen fram till att banan vek av mot skogen. Innan skogen skulle vi springa längs en skumpig stig med djupa diken. Tasseli tass tass, ner och upp och AAJ! Plötsligt hade stelheten krupit upp som en ömhet i vaden och börjat göra rejält ont i vissa lägen. I ett skutt uppåt tog det stopp och stack till som en kniv in i vaden. Jag skrek till och Sofia vände sig och undrade vad som hänt. Försökte springa vidare men det blev ett haltande stapplande. Det gjorde ont i varje steg.

Vi bryter, säger Sofia. Nej då, vi fortsätter säger jag och stapplar vidare. Sofia förklarar att det inte finns på kartan att hon tänker låta mig springa på en vad som uppenbarligen gör så pass ont att jag inte kan springa utan små skrik varannan sekund. Jag. Vill. Inte. Bryta. Jag hatar att bryta och jag hatar att vara anledningen till att behöva bryta. 

Men Sofia är klok och jag vet att hon har rätt fast jag där och då vill att hon ska ha fel. Jättefel. Jag inser att jag är som ett trotsigt litet barn och att jag måste acceptera att jag inte kan fortsätta springa. Testar att stappla fram i rask takt. Det funkar inte. Jag hoppas in i det sista att det ska gå över och ge sig. Vilket det givetvis inte gör. Vi tar oss medelst gång och två simsträckor, som lugnar min vad, fram till Ånga gård. Där väljer vi att gå av banan. Surt som rönnbär, men rätt beslut.

Ett helt gäng med kompisar var på plats

Jag hasar över till massagetältet i hopp om att de ska kunna laga mig. De kan inte laga mig. De tror istället att jag har fått en mindre bristning i hälsenan/vaden och att jag behöver rehabba/vila ett par veckor. 

Är väldigt tacksam över att Sofia var så bestämd när jag fjantade mig och att hon var modig nog att föreslå det där som man inte pratar högt om (att bryta). Hade jag fortsatt hade ett par veckor kanske blivit månader. Tack Sofy för att du vet när det är allvar. 💕