På kosläpp med Wilja

Hade lyckats få reda på att det var kosläpp vid Bögs Gård idag och åkte dit med Wilja. Har velat gå på kosläpp med barnen i flera år men har alltid lyckats missa det. Men i år kom mamman ihåg och lyckades dessutom pricka in en riktigt vacker dag där solen lyste.

Lidingö ultra 26 km 2017

På Trailrunning Sweden går det nu att läsa om mitt senaste löpäventyr av något längre karaktär.

Jag försöker samla ihop så många löpta kilometer som möjligt just nu för att vänja kroppen inför Jättelångt. Det är ett pussel men jag skramlar och samlar lite här och där. Längtar innerligt efter ett regelrätt långpass i skogen men den konstanta arktiska kyla som råder i landet får mig att ändå dra mig för att ge mig ut.

Nu vill jag ha riktigt vår och sommar. 

Trilskande benhinna


Hur gärna jag än vill ignorera de känningar jag har i benhinnan på höger ben så går det inte. Den finns där och när jag springer så känner jag av den extra mycket. Drar jag fingrarna över området så känns det som att jag drämt in  smalbenet i något som gett mig ett rejält blåmärke. 

Utan att förlora sig själv

När livet är turbulent är det lätt att gå vilse i sina egna känslor och tankar. Kanske tappar man bort vem man är på vägen och det gör det svårt (kanske till och med omöjligt) att rulla på i gamla och invanda hjulspår. Det trygga förbyts mot något okänt och kanske skrämmande. Det senaste halvåret har jag knappt vetat vem jag är och ibland har jag till och med frågat mig varför jag är. Nu låter det här kanske väl nattsvart och riktigt så mörkt har det givetvis inte varit hela tiden men det har helt klart varit tufft.

En bok som på senare tid har hjälpt mig att börja hitta mig själv i allt det här är boken Skiljas utan att förlora sig själv av Michael Larsen. Finns både som fysisk bok och ljudbok.

Löpcoachat både hit och dit

Jag gillar att löpcoacha och blir alltid full av energi efter mina pass. Den här våren så coachar jag främst i Runacademys regi samt i en nystartad löparklubb på jobbet. Det är fantastiskt roligt att se hur mycket vilja och styrka folk besitter och hur mycket mer de klarar än de kanske tror.

Idag var vi ett större gäng som körde intervaller på Zinkensdamm och trots att det snöat regnblandat slask de senaste dagarna så sken solen på oss.


 

Bakvänt triathlon 

De avslutande dagarna av påsken 2017 har jag spenderat delvis utomhus. Jag kan ärligt säga att jag är trött på den evighetslånga vinter vi tycks befinna oss i. På något sätt är det ändå härligt att få vara ute i naturen och ta in nya mjuka stigar och höga kullar med frisk luft som biter i kinderna.

I söndags struntade jag fullständigt i att det var påskdag och hängde med Johan ut på en trailtur som tog oss från Rösjön i Täby till Södra Törnskogens naturreservat i Sollentuna och tillbaka. Det var en väldigt fin runda där vi fick tassa på allt från grusväg till ängar, skogsstig och obanad terräng. Över bergsknallar och på stig genom grönaste mossa, genom snår och träskmark.

Inga krav på prestation eller fart och det är det bästa jag vet. Det lyfter mig till oanade höjder och jag kan tassa runt för alltid (eller tills vattnet tar slut). Denna gång klockade vi in ca 2,5 timme av själavård och lugn.

På måndagen var det dags att premiärcykla mountainbike efter det bakväxelhaveri jag drabbades av i höstas. Det kändes ovant och jag var lite harig där underlaget var av mer teknisk karaktär. Samtidigt utmanade jag mig själv att testa att cykla på vissa ställen där instinkten sa att jag borde leda cykeln. Kan ju inte släpa runt på en cykel utan att cykla, tänkte jag för mig själv och trampade på.

Avrundade hela påskhelgen med att simma tillsammans med Kicki och Johan i Långbro. Fokus arm föll ganska väl ut med tanke på de sammanlagt fem timmar jag spenderat på cykel eller till fots dagarna innan.

 

Flytt, feber och citroner

Förra veckan flyttade jag. Bort från det hus där jag tillbringat flest år av mitt liv, det hus som varit mitt hem i 11 år och det enda hem mina barn haft.

Det var omtumlande, stressigt och emotionellt. Det kändes som att livet kastade citroner på mig men istället för att göra lemonad fick jag feber. Alla planer på att packa upp och börja komma iordning fick sparas till en annan dag. 

Nu har det gått drygt en vecka och det sura har börjat bli den där uppfriskande lemonaden som bär löften om lätta sommardagar. Jag har min och barnens mysiga lägenhet som jag tror att både jag och barnen kommer att trivas i. Jag har dessutom fina vänner som hjälpt mig med diverse saker för att komma tillrätta. Det är jag tacksam för. ❤