Jag älskar små äventyr och utmaningar och i lördags var det så äntligen dags att springa den första etappen på Roslagsleden. Vi var en liten patrull om fem personer som satte iväg och stack in i skogen.

Jag blir glad bara av att tänka på hur befriande det är att springa i skogen och att låta stigen och underlaget få bestämma hastighet. Ibland är det den här typen av aha-upplevelser som ger en extra liten energiboost till löpningen. Jag vill springa mer trail, den saken är klar. Det är knöligt och bökigt och sjukt jobbigt ibland, men samtidigt är det så oändligt skönt att bara få släppa loss löparglädjen och köra. Kanske slår det an rätt strängar eftersom jag just nu är lite less på mina gamla vanliga rundor. Det blir slentrian och helt enkelt trist att harva på.

Målet med lördagen var att vi skulle ta oss till Såstaholm där delar av sällskapet skulle övernatta. 14 km skrapade vi ihop innan vi fick duscha och gotta oss i afternoon tea.

Vi behöver alla sätt att finna lugn. Vissa är lugna till naturen och andra behöver finna mer uttalade strategier för att nå det som skänker kropp och sinne ro. Att få vila i sig själv, sin egen kropp och sina egna tankar.

För min del spelar träningen en viktig roll. Att springa är meditativt för mig och i löpningen når jag många gånger klarhet och avslappning. Om jag vill finna riktigt lugn väljer dock gärna ett yogapass. Jag praktiserar uteslutande hemma men jag har även gått yogaklasser och bikramyoga på ett par olika center. Det är dock hemma jag finner störst harmoni i min yoga. Jag föredrar de mer fysiskt utmanande passen än de som fokuserar på ren avslappning och stretch.

Min främsta källa till yogapass är doyogawithme.com där Fiji McAlpine är min favoritinstruktör. Klasserna är filmade ute i naturen och känns kvalitativa. De är dessutom gratis, vilket är lite smått fantastiskt. Har även testat blandad youtube-yoga, yoga dvd:er och Yogobe men ingen av dessa källor har kommit i närheten av doyogawithme. En liten guldgruva.

Förmiddag, löpskor preppade med broddar, Camelbak med ljummet vatten, några lager på lager med kläder och en kompis. Det var dags för årets andra långpass på vitt underlag blev 19 km snömodd runt Brunnsviken.

Jag har lärt mig att man behöver vara flexibel när man löper på vintern (och då framför allt kyliga vintrar eller vintrar med vintriga vägar). För det första kan det vara riktigt kallt och det är tufft för lungorna. Jag brukar därför känna efter och låta känslan styra tempo dessa riktigt kalla dagar (istället för att pressa kroppen att springa fort). Samma sak när underlaget är moddigt eller halt så att man glider lite i varje steg trots att man har dubbade skor eller broddar. Benen får helt enkelt jobba mer och det kan därför vara bra att sänka tempot något för att kompensera (speciellt på långpass).

Idag var det inte så kallt men underlaget var inte att leka med. Stora plogbilar hade slungat upp massa snö på trottoaren. Känslan var att springa på sand eller i någon form av slush. Speciellt backen upp mot Mörby från Danderyds sjukhus var en riktig mardröm. Trötta ben och inget grepp. But hey, we did it!

Jag älskar att äta American pancakes efter ett långpass.

Pulkaåkning förmiddag och skridskoåkning på eftermiddagen. Man skulle kunna säga att vi har maxat dagen när det kommer till vinterlek. För att väga upp detta och påminna mig själv om att det kommer en sommar med swimrun-lopp så spenderades även ett par timmar på en träningskväll med Stockholm Triathlon.

Som löpare finns det mycket att utforska och uppleva. Inte bara avseende omgivning utan även årstider och olika tider på dygnet. Testa att springa en alldeles stilla vinterkväll med snöflingor singlandes mot marken eller en ljum vårdag när solens strålar värmer och doften av spirande grönska möter dig.