Vill inte påstå att jag är storkonsument av prylar och utrustning men det är roligt när man hittar bra och funktionella kläder/prylar. Jag började min swimrunbana redan 2012 men det var först 2015 som jag köpte en riktig swimrundräkt med dragkedja fram. Innan dess använde jag en relativt billig instegsdräkt för simning. 

2015 blev jag lycklig ägare till en Head Race-dräkt vilket var det årets premiumdräkt. Det var med stor vånda jag satte saxen i dräkten och klippte av benen (vilket är vanligt för att öka rörligheten under löpningen i swimrun). 
Dräkten har varit med på många tävlingar och träningar och har följt med till Schweiz, Norge, Tyskland och Kroatien. På senare tid har den blivit väldigt trött och ledsen och jag har lappat och lagat med neoprenlim. Efter Utö hade jag stora hål i dräkten. Hål som inget lim i hela världen kunde råda bot på. Dräkten gav mig dessutom riktigt elaka skavsår strax över knäna på insida lår. Det var som att dräkten försökte tala om att det var dags att ta farväl.

För att inte låta den veliga delen av mig vinna så bestämde jag mig för att rikta in mig på Coltings nya dräkt eftersom den lovprisats i diverse tester. Hoppades innerligt på att den skulle passa när jag provade den för att slippa våndas över att välja mellan flera halvt passande dräkter. Enligt storlekstabellen för dräkten skulle jag sikta in mig på L. Jag har inga andra plagg i L så jag blev lite överraskad och det visade sig att jag i själva verket skulle ha en SM. Otroligt skum och missvisande storlekstabell.

Spontant kändes dräkten bra och välsittande men det är först i vattnet som en våtdräkt visar sitt rätta jag. Integrera Amphibians möttes därför upp för ett kortare test igår och jag måste säga att jag blev lätt förälskad i den rörlighet och det flygläge som dräkten erbjöd. Har simmat i ett gäng olika dräkter men denna levde upp till sitt rykte som testvinnare. Otroligt trevlig och följsam. På minussidan hittar vi att jag fick lite skav på halsen av en söm/limkant och att jag fick ytterligare ett litet skavsår i armhålan. Och priset. Den var inte gratis. 

Jag älskar doften av smultronschersmin och speciellt när jag är ute och springer och doften plötsligt omfamnar mig. Jag blir alltid lika positivt överraskad och fylld av lyckokänslor. 

Har trots detta haft allmänt svårt att finna motivation till att ge mig ut. Det är olikt mig och trots att jag har semester med barnen och ”all tid i världen” så tycks den inte räcka till. Skjuter på löpningen och lurar mig själv att tro att det där passet kommer att bli av fast lite senare på dagen. Lite senare på dagen är klockan plötsligt tio på kvällen och då är det inte läge att ge sig ut. Hopplöst fall av latmaskfeber måste ha drabbat mig. Eller så handlar det helt enkelt om att annat av intresse just nu fyller både tid och tankar. 

Ibland tänker jag att det är som att hela året har kommit ikapp och att jag äntligen är redo att fylla livet med människor och aktiviteter som ger mig energi. I samma veva behöver jag skala bort sådant som stjäl energi. Jag har en grundläggande bra och positiv känsla kring var jag vill lägga energi och även en hyfsad uppfattning om vilka områden jag ska undvika. 

I förra veckan tog jag, Bertil och Johan och körde vår klassiska runda med start i Rösjön.

Läs mer på http://trailrunningsweden.se/bloggar/linda-doktar/sjo-gol-och-pol/

Det gäller att ha en förmåga att pussla här i livet. Allt från vardagspussel till livspussel till att plocka upp bitar av sig själv när något sorgligt inträffar och man rämnar lite itu. För tiden läker och ibland träffar man på ljuspunkter även när det är som mörkast. 

Att få tid att tänka, känna och reflektera är inte alltid så dumt och talesättet att när en dörr stängs så öppnas en annan känns just nu högst relevant. Det kanske inte är samma typ av dörr som öppnas men det kan vara något nytt som väntar där bakom. Något som ger energi. 

Extremt lite träningssnack här just nu men jag drog till skogs en kortis idag. Det var så galet varmt att det blev en start-stopp-bonanza. Springa lite, stanna och flåsa som en hund, springa lite, osv. Jag har så svårt att acklimatisera mig när det kommer till värme. Det blir tvärstopp i hela kroppen och jag löper INTE som en graciös gasell på savannen. Jag sluggar mig fram som en grottmänniska i någots sorts förhistoriskt lavalandskap.

Tänkte toppa löpningen med avsvalkande simning men det sa knorr efter några hundra meter eftersom min axel fick jobba hårt igår med gula paddlarna i bassängen. Fick lomma (simma) tillbaka till stranden med svansen (fenan) mellan benen.  

På kvällskvisten drog barnen och jag av en riktigt snyftkväll. Wilja för att killarna i skolan är så stökiga att hon inte vill gå dit, Lowa för att hon råkade dra en glasflaska i golvet med liten skärskada i foten som följd, jag för att jag känner mig bortvald och oönskad (fast jag väntade med snyftandet till barnen blivit tröstade och hade somnat). Och ja, jag vet, att tycka synd om sig själv är varken attraktivt eller en särskilt positiv egenskap. Men ibland måste man få vara ledsen när livet inte blev som man hade hoppats.

Hittade följande på Facebook idag. Jag önskar att jag kunde greppa tag i det som skrivs och låta det bli min livlina ett tag. 

 

Befinner mig i någon form av berg- och dalbana i livet. Och så är ju livet. Det går upp och sedan går det ner för att fortsätta så med oregelbundna cyklar. Det brukar vara ok och jag brukar kunna möta toppar och dalar men nu har berg- och dalbanan spårat ur och tycker att den ska slira mestadels neråt mer eller mindre konstant. Det finns tillfällen då den gör en tvär gir uppåt och det beror framför allt på människor i min närhet. Det har visat sig att det finns stöd både på väntat och oväntat håll och jag är oändligt tacksam för att de finns. De som lyssnar, stöttar och lyfter mig. Som ger mig en kram eller frågar hur jag mår.

Sedan finns det människor som tycks göra allt för att såra. Som häver ur sig vadsomhelst utan minsta social spärr. Kanske tänker de sig inte för och jag är den första att erkänna att det händer att man säger saker man inte borde. Det som sårar är att det saknas självinsikt, sympati och mod att erkänna att det man sa gjorde någon annan ledsen. För mig är det en styrka att våga erkänna när något råkat blivit fel eller om man har uttryckt sig på ett plumpt sätt.

 

Har knåpat ihop en race report från Utö som hittas på http://trailrunningsweden.se/bloggar/linda-doktar/uto-swimrun-2017-race-report/