Ispeeling

Det bästa sättet att beskriva gårdagens löpning är iskall småspik. Mötte några löpare som var på väg in samtidigt som jag var på väg ut. De talade om ispeeling och såg ut som om de badat med kläderna på. Hur illa kan det vara, tänkte jag, och gav mig iväg.

Längs södra sidan av Årstaviken kunde jag inte förstå vad de snackat om. Det var ju hur lugnt som helst bortsett från ett lätt regn. När jag kom över på norra sidan av viken blev det mer än uppenbart vad de hade menat. Det piskade små ilskna och iskalla småspikar i hela ansiktet och det gick inte att värja sig. 

Jag svor och frös som en galning och kämpade mentalt med att inte ge upp. Främsta anledning till att fortsätta springa var att det skulle ta mig fortare ur misären och in i värmen.  För att göra det hela än mer stärkande så var hela passet rakt igenom asjobbigt på alla andra sätt också. Tunga ben och en känsla av hög puls. Ibland är det svårt, oändligt svårt att förstå varför jag gör sådant här.  

 

Simstyrka

För första gången på veckor (månader?) tog jag mig till simhallen en mastersonsdag. Jag riktigt längtade efter att få testa mina nya fenor och efter att få träffa simkompisarna. Dagen till ära körde Caroline ett styrkepass á 20 min innan simningen drog igång.

Det var armhävningar, burpees, upphopp, magövningar, rygglyft. Totalt 20 övningar där vi jobbade i 45 s och vilade 15 s. Bara att få ett styrkepass gjorde det värt att gå till simningen.
Själva simningen gick som på en dans. Vi började med fjärilsteknik och jag fick chans att testa nya fenorna. Fick genast kramp i vänster fot men insåg snabbt att det var för att jag försökte knipa tag med tårna trots att det inte behövdes. Fenorna är rymligare i foten och av ovana var jag rädd att tappa dem. Väl avslappnad fick jag fin fart och känsla.

Passet fortsatte med en del bröstsim och mycket benspark. Både bröstsimsbenspark och frisimsbenspark och jag kände hur fint det brände i benen mot slutet. Starka ben är inget jag tackar nej till.

Barmark och backe

Gårdagens miserabla migrändag fick mig att missa jobb, lunchlöpning och mitt simpass på kvällen. Ett riktigt bottennapp till dag.

Hade sällskap av Casper under gårdagens migränmisär

Fördelen med att vara sänkt en hel dag var att jag sprudlade av energi idag och således fick till ett grymt bra backpass. Eftersom vi äntligen har barmark i Stockholm så lämnade jag bugsen hemma och drog på mig mina vanliga mängdskor. Känslan var att jag sprang på små lätta och fluffiga moln. Till dess att jag forcerade den första vattenpölen och iskallt smältvatten forsade in. Slog på den lilla jingeln ”Cause I’m a swimrunner, yes I am” inom mig och låtsades som att det var vardag att springa med klafsande blöta skor.

  

Kom till backen i Tanto som även kallas mördarbacken eller blodsmaksbacken. Med barmark, lätta skor och pigga ben bestämde jag mig för att köra två vändor till toppen vid hundrastgården och sex vändor till fotbollsplanen. Omvärderade efter två vändor till att springa hela backen fyra gånger istället.

Resultatet blev fyra backar á 2:15 minuter och fyra backar á 1:15 minuter med joggvila. 

När jag springer backe så försöker jag undvika att rusa på i början och arbetar mig istället metodiskt uppför. Jobbar med hållningen, tänker mycket på att aktivera rumpan och att jobba med armarna.

Simboozt

Min simträning har inte nått några nya oanade höjder under hösten och vintern utan har ganska exakt ramlat in i förutspått fack. Varken framåt eller bakåt, vilket faller naturligt eftersom jag inte orkat försöka ta mig någonstans.

Av den anledningen anmälde jag mig gladeligen till en simboozt tillsammans med några tjejer och killar från Norra Stockholm Endurance och Täby Sim under ledning av Coach Ludde. Satan i gatan vad roligt det är att träffa likasinnade, få träna tillsammans i en mindre grupp och att få lära känna nya trevliga människor.

Simboozt betydde att jag gick upp i ottan både lördag och söndag och infann mig kl 6.30 i simhallen (och kl 18.30 på lördagskvällen). Pigg som en mört fick jag och övriga åtta deltagare börja med 15 minuter rörlighet och simspecifik styrka på land med ett refitband. Otroligt nyttigt och enkelt. Varför har jag inte gjort sådant tidigare?

De tre olika simpassen hade olika fokusområden med den gemensamma nämnaren att vi tränade för ”öppet vatten”. Coach Ludde delade med sig av tips och drillade oss inom följande områden:

  1. Vattenläge (kroppsposition) och andning
  2. Bentag och armtag
  3. Rytm och balans

Vi fick simma en hel del med band/slang runt fötterna. Både med och utan dolme för att känna efter hur vattenläget förändrades. Dolmen skulle gärna placeras vid fötterna för bästa effekt och det kändes otroligt nyttigt och lite knepigt att inte ha hjälp av bensparken för att hålla vattenläget. Samtidigt blev det extra tydligt att huvudets position påverkar och att jag var tvungen att trycka ned huvudet bra mycket mer än jag är van vid.

Vi laborerade med andning, antal armtag och 2-takts resp 6-taktsbenspark. Tränade på vertikal benspark och att ligga tätt i slinga med ca 2 s lucka. Vi fick testa hur balans och rytm påverkas av att simma med en fena och en paddel och vad som händer om vi blundar när vi simmar. Vi testade att drafta i vingformation, att sikta och navigera.

De två första passen avslutade vi med en varsin serie om 12×50 resp 15×50 m. Det första passet laborerade vi med fart inom 50:orna (25 h/25 l, 50 h, 50 l osv). Pass nummer två körde vi en serie med starttider där vi skulle ligga i tät slinga med ca 2 s lucka och med alla nio deltagare på samma bana enligt:

  • 3×1:10
  • 3×1:05
  • 3×1:00
  • 3×0:55
  • 3×1:00

Så sjukt jobbigt och roligt på samma gång. Ville ge upp redan efter några 50:or eftersom det gick i högt tempo från start (de längst fram körde med fenor och uppdraget var att ligga på varandras fötter). Kändes som att vi satt ihop i ett pärlband av simmare och ligger man i tät slinga är det bara att hänga på och hålla ihop.
Jag fick med mig två individuella nycklar att jobba vidare med och den första var att trycka till ordentligt i pushfasen. Jag fick även veta att jag har ett naturligt bra vattenläge som jag kan jobba med att finputsa så att det blir precis lika bra som det jag hade med slang och dolme vid fötterna.

Annat jag tar med mig från helgen är:

  • Att träna med band/slang
  • Att träna simstyrka och rörlighet
  • Diverse olika övningar för att lägga grunden för utomhussäsongen
  • 2-taktsbenspark

Katt med tratt

Jajjemen, det blev vila för mig igår och jag gick och la mig tidigt, somnade som en stock och vaknade med en brummande katt tätt intill imorse.

Kragen, tratten, struten är inte så poppis och första dagen efter operation så ville Casper sparka sig ur den ideligen. Nu verkar han ha vant sig och verkar inte heller besväras alltför mycket av det omplåstrade operationssåret på svanstippen.

Han har dock anlagt en extra gosig attityd och jag tänker att det beror på att han trots allt känner sig lite småynklig. Han klättrar upp i sängen och lägger sig tillrätta med tratten. Samma sak i soffan. Lilla skrutt-Casper.

Samvetssurr

På väg hemåt och tröttheten ligger som en fluffig dimma runt mig. Jag är helt färdig och skulle helst ta mig hem och stupa i soffan. Det är vid sådana här tillfällen jag ställer mig frågan om jag bör gå och simma kl 21 med masters ikväll eller om jag borde premiera att vara hemma. Kanske till och med gå och lägga mig tidigt.


Hade en vän eller löpklient ställt samma fråga till mig så hade jag utan tvekan svarat ”gå hem och vila”. Punkt. Inget snack om saken. När det gäller mig själv så är det svårare att hantera insikten. Är det verkligen ok att välja bort ett simpass? Igen, får väl tilläggas. Det dåliga samvetet surrar igång och går på högvarv. Samtidigt vet jag att om samvetet hade varit min kloka vän Kicki så hade det sagt åt mig att vila.

Det kanske är så att jag inte får ihop det. Att det inte är rimligt att simma flera gånger i veckan och löpträna så pass mycket som jag gör samtidigt som jag jobbar heltid med ett koncentrationskrävande jobb och hämtar/lämnar och umgås med familjen. Jag vill få ut något av träningen och det där extra simpasset kanske inte är vad jag behöver. I alla fall inte just nu eller i kombination med allt annat.

Samtidigt som samvetet surrar så finns även tanken att jag tappar simningen och blir sämre om jag inte underhåller den. Det ligger säkert något i det men frågan är hur mycket bättre jag blir av att simma i den förlamande trötthet jag känner just nu. Försöker tänka att jag kanske får hitta en annan tidpunkt att simma på men kruxet är att det inte finns. Har ingen simhall nära jobbet och inga simtider som fungerar med övriga livet där hemma. 

Självinsikten säger att jag behöver träna på att acceptera mina egna prioriteringar och lita på mitt eget omdöme. 

Sätt att umgås

-15 minusgrader fick mig och Sofia att planera om gårdagens långpass. Finns ingen anledningen att pressa kroppen i kalla förhållanden så istället för att springa uppemot 22 km så kortade vi ned till 13 km. Vi lät det bli ett långpass med inslag av flacka backintervaller där vi sprang en backe om 500 m sammanlagt 5 gånger. Därefter fortsatte vi runt Brunnsviken.

Det är givande att springa långpass tillsammans där man hinner avverka allt mellan himmel och jord. En del av snacket igår gick (naturligt) kring vilka klädval vi gjort för att inte frysa rumpan av oss. 

  

  • Tunn ullmössa 
  • Dubbla buffar varav en i ull
  • Dubbla handskar (ett par i ull och ett par i fleece)
  • Sport-bh i ull
  • Kortärmad ulltröja
  • Långärmad ulltröja
  • Flossad vindjacka
  • Löparväst
  • Stickade armvärmare
  • Trosor i ull
  • Tjocka löparstrumpor
  • Flossade löparbyxor
  • Ullbyxa i trekvartsmodell
  • Icebugs

Löpningen kändes väldigt bra och kylan var inte så tuff som jag hade trott att den skulle vara. Det finns några saker jag plockar med mig (som lite extra bra) från passet.

  1. Vi joggade uppför alla fem backar
  2. Vi klockade in på ett snabbare snittempo än vanligt utan att ansträngningen var högre och utan att aktivt försöka springa fortare

På kvällen fick jag tid att umgås på annat sätt än i ett par löparskor då jag mötte upp två vänner i Täby centrum för några timmars snack över ett par glas vin. Så himla mysigt och trevligt. ❤️

Ur balans

Under nyårshelgen hittade jag en liten knöl på Caspers svans. Casper är en fyra månader gammal sibirisk kattunge. Vår hona Ronja, är Caspers mamma. 

Först trodde jag att han hade fått en liten hårkluta på svanstippen men den var omöjlig att få bort och när jag pillade på knölen så började det blöda.

Igår ringde veterinären som undersökte knölen och berättade att det var en utväxt, en tumör. De provsvar hon fått pekade på att den kan vara godartad men att den ändå bör tas bort. Vår fina och snälla kille ska därför in på operation på måndag morgon. Då kommer veterinären att försöka ta bort tumören. Det är dock troligt att det inte går utan att amputera en svanskota.  

 

Strax innan nyår anmälde jag Casper till hans första utställning. Temperamentsmässigt tror jag att han är en optimal utställningskatt och utseendemässigt är han sannolikt lovande, men det känns så irrelevant just nu. Jag vill bara att han ska få leva och vara frisk. Att han ska få vara kvar hos oss. 

Kanske drar jag på för stora växlar då tumören antagligen är godartad. Men det är just det där…antagligen…som får det att knyta sig i magen.

Frågade veterinären om det kunde vara ärftligt men det finns inga tecken på det. Tumören har uppstått och det går inte att veta varför. Så är det tydligen ofta med katter och tumörer.

Aurora

Att springa i vita snölandskap eller snötäckta villakvarter är annorlunda. Det ger en känsla av stilla lugn, speciellt när det är mörkt ute. Jag tycker om det och kan längta efter att springa under vintriga förhållanden.

Tidigare år har jag kutat med enkla dra-på-broddar och har trots min året-runt-löpning (utomhus) varit för snål för att kosta på mig ett par dubbade skor eftersom det är under en så kort tid de behövs. I somras vann jag ett par valfria Icebugs och tänkte att nu om någon gång ska jag kosta på mig ett par riktiga dubbade skor. 

Valde ett par Icebug Aurora då dessa inte var överdrivet dämpade och inte heller hade så stort drop. Och varför spelar det då roll? Jo, jag vill ha ett par skor som liknar de skor jag kör swimrun med. Det är under dessa lopp jag kommer att löpa längst och således vill jag vänja ben och fötter vid en snarlik sko. 

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan fötter och skor. Skorna är rätt styva och jag fick genast ett skavsår på hälen. Trots detta vande sig foten rätt snabbt och redan efter ett par tre pass sprang jag knappt 20 km i dem utan bekymmer. 

Har väl tyckt att de funkar bra på halt och moddigt underlag men insåg häromdagen att de förtjänar bra mycket mer cred än så när det gäller att greppa. De är outstanding och freakin’ awesome, något som blev extra tydligt:

  1. När jag ”råkade” ta mina vanliga skor en dag och kände mig som Bambi på hal is
  2. När det var töväder och gatorna var fyllda med glansis och issörja

Fröken stenkoll

Under torsdag och fredag gjorde jag mina två första dagar på ett nytt konsultuppdrag. Nytt uppdrag = nya kollegor och nya arbetsområden, vilket är spännande och roligt. Samtidigt ställer det krav på lite extra koncentration. Något som kan vara nog så svårt i vanliga fall och som knappast blev lättare av att jag kom till uppdraget efter två veckors ledighet med skruvade sovtider och således var trött när jag pallrade mig upp i ottan.

Dessa två dagar gjorde jag två ärliga försök att ta med löparkläder till jobbet för att infria ambitionen att springa hem. Första dagen glömde jag att ta med mig en tröja. Övervägde att springa med enbart löparjackan men tvingade mig själv att inse att det inte var någon god idé i -13 grader. Bra där, Linda.

Packade istället upp väskan när jag kom hem och stack ut på något som av en händelse blev ett snabbdistanspass. Hade is i ögonfransarna när jag sprang längs vita och tysta villakvarter.

Dagen därpå plockade jag i väskan igen för att göra ett nytt försök att springa hem. Var extra noggrann med att packa ned en tröja den här gången. På jobbet insåg jag att jag varit mindre noggrann med att packa ned strumpor. Argh. Men vem behöver strumpor när det är -10 grader?

Visade sig vara skitkallt att springa i snö utan strumpor. Riktigt jäkla svinkallt. Sådär så att man ser framför sig hur tårna blir svarta och trillar av. Så kallt var det. Sprang 3,5 km innan jag fick inse att det var läge att ge upp. Dagen till ära hade jag dessutom haft den goda smaken att ditcha mina Icebugs till förmån för mina snorhala Asics. Fantastiskt val av sko för halkig snö…not.

Fick påminna mig själv om att jag förra veckan lyckades få till både ett distans- och ett långdistanspass i snö och minusgrader för att inte helt tappa tron på mig själv och mina materialval.