Laddar inför race 

Dags för race igen och imorgon väntar trevliga lilla Hofors Adventure Race. Det blir tredje året som jag och min parhäst Sofia kör. 

Första året hakade jag på i sista sekund och det var hur kul som helst att Pocahontaspaddla kanadensare, åka mountainbike i skogen och leka orientering. Det gav en endorfinkick som gjorde mig hög i dagar och detta fick oss att anmäla oss även till förra årets upplaga. Det blev en så pass lång historia att jag bara orkade skriva en tredjedels race report. Det slutade hursomhelst med att vi efter nästan 10 timmar befann oss någonstans ute i skogen. I mörkret. I regnet. Med en karta som regnat sönder och med en mobil som var urladdad. 

Vi lyckades slutligen ta oss till ett hus där vi hos en ensam herre fick låna telefon för att ringa efter assistans. Det var det första loppet jag har tvingats bryta. Vi var kalla, trötta och dyngsura när Jonas plockade upp oss.

Imorgon kör vi kort bana och hoppas på att få revansch och gå i mål. För att ladda riktigt gott hänger vi även i år på Högbo brukshotell.

  

Annonser

World Triathlon Stockholm 2015


Triathlondebut i söndags och jag känner väl fortfarande att det var något av en spontan sådan. Har inte ägnat tid åt vare sig cykling eller brickpass i sann triathlonanda. Anmälde mig för några veckor sedan med inställningen att det skulle bli en kul grej, ett äventyr.

Att jag har velat testa triathlon någon gång har jag vetat länge. Kanske ända sedan jag var runt 10 år och min bror var en av få triathleter vi hade i Sverige. På den tiden var det inte många som pratade om triathlon eller visste vad det var. Jag minns att min bror susade fram med räser på landet. Antagligen sprang han och simmade en del i Hackis också.

Spolar vi fram till för ett par år sedan så började suget växa än mer. Var inne i gamla stan och tittade på Kicki och Roger. Såg så coolt ut att cykla snabbt och springa mitt i stan.

Fick en hel del matnyttiga tips från kompisar och från FB-gruppen Triathlontjejer och kände mig väl förberedd på ett rent teoretiskt plan.  Valde dessutom att starta i den speciella startgruppen med just Triathlontjejer. 

Mötte upp Theresia strax efter incheckningen av cykeln och det var lyx att ha någon att fråga. Vi spanade in delar av banan och förberedde utrustning inför växlingarna. Småsnackade med de Triathlontjejer som stod runt omkring och jag försökte hålla mig lugn. Var lite nervös, det måste jag erkänna. Framför allt kände jag en press att prestera i vattnet (av högst outgrundlig anledning).

Vi drog på oss våtdräkt och mössa och gick mot starten. Man hade utlovat genomgång av banan men någon sådan var det inte tal om. Vi låg där i vattnet och guppade. Klockan visade att starten borde gå men det rådde stor osäkerhet kring om startskottet hade gått. Vi låg där och såg frågande ut tills något som vi tolkade som ett startskott gick. Simma, simma, simma. Fin rät linje mot bojen, men vad är det som händer med mina ben. De känns tunga. Mjölksyrastinna. Va f-n. Stressen när jag inte får luft. Stressen att ”alla” simmar ifrån. Stressen som gör att hela kroppen är spänd. 

Okej, måste hålla mig i rörelse. Framåt är bra. Kan inte frisimma. Paniken är där hela tiden. Får bröstsimma. Rundar bojen och bröstsimmar mellan bojarna innan nästa rundning. Mer än halvvägs nu men det går långsamt att bröstsimma. Det är flåsigt. Måste försöka hitta lugnet och frisimma. Testar och det funkar om jag tvåandas och lugnar ner mig. Nu så, nu kan jag simma igen. Skönt.

Rundar sista bojen och kommer fram till matten. Övertalar mig själv att lägga simningen bakom mig. Den gick inte enligt plan men det är sådant som händer. Springer bort mot växlingen. Det är ett halvt marathon för att komma dit. Blir pepp när Sara och Kicki står precis vid min cykel och hejar. På med hjälm och nummerlapp. Försöker snabbt få på cykelskorna. Det är svårt när det ska gå snabbt. 

 
Klapprar när jag tar cykeln och springer mot cykel ut. Upp på cykeln och trampa. Det här är fantastiskt. Så roligt att sitta på cykeln och slippa oroa sig för bilar eller fotgängare. Bara hålla koll på att trycka och köra om när jag cyklar ikapp. Uppför Västerbron, nedför Västerbron. Södermälarstrand, underbart. Uppför Västerbron, vinka till Theresia, nedför Västerbron. Norrmälarstrand. Och sedan ut på ytterligare ett varv. Yeah, det här går ju bra. Flinar för mig själv och det faktum att jag gör det här.

In till växling och försöker få av skorna för att springa barfota. Svårt när man har bråttom. På med löparskor och skärm. Oh my. Benen vill inte springa. Ska det vara såhär? Ja, det har jag hört av andra. Men allvarligt, det kan inte vara meningen att det ska kännas såhär. Kicki och Sara dyker upp. Tror de säger att jag ser stark ut. Well, skenet bedrar. Jag känner mig som en sengångare.

Trots att jag rör mig i slo-mo så är det typ ingen som springer om på väg mot slottet. Stannar och dricker vid vätskestationen. Och vips så dyker Sara och Kicki upp igen. Atrans vad det är varmt och jobbigt att springa. Och där är ju Theresia. Hon ser sammanbiten och målfokuserad ut. Lyllo henne som är redo att springa i mål. Själv har jag ett helt varv kvar.
  
 

Slottsbacken, springer halva, går resten och hör speakern ropa ut Theresias namn precis när jag går ut på varvet i gamla stan. Det här varvet är härligt och jag tycker om att springa igen. Tänker inte ens på underlaget utan känner mig euforisk när jag söker efter familjen. Där är de, vinka, springa vidare till vändpunkten. Ger high five till Lowa, Martin och Wilja när jag passerar. Nu är det så nära att jag nästan kan känna målgångens sötma.

Springer förbi vätskestationen och tar en sipp. Häller resten på huvudet innan jag åter passerar Sara och Kicki. Slutet nu Linda. Springer, springer om. Springer uppför Slottsbacken och känner mig lätt. Rakt in i mål. Lyckan och känslan av endorfiner sprudlar när jag tar emot medalj och tisha.

Kicken jag fick av loppet höll i sig länge och det är högst troligt att jag kommer att köra triathlon igen.

  
  

Tankar kring fart

   

Sprang Bellmanstafett med jobbet för knappt en vecka sedan och för en gångs skull struntade jag i att snegla på klockan. Struntade i att bli stressad om jag blev omsprungen. Struntade i om jag sprang si eller så. Fokuserade på att jag var stark och att det var fantastiskt att få springa i högre fart än vanligt.

Det händer att människor jag träffar tror att jag automatiskt är jättesnabb för att jag springer och tränar en del. Så är det inte. Jag har aldrig tränat specifikt för att uppnå snabbhet. Jag tränar med fokus på uthållighet och visst får jag en del fart på köpet. Men det innebär inte att jag per automatik blir en snabb löpartalang. Om jag ska bli snabbare så krävs det målinriktad och hård specifik träning.

Det min träning ger mig är att jag kan springa utan större förberedelse eller uppladdning. Jag kan klämma av ett millopp en dag för att några dagar senare köra ett swimrunlopp. Jag kan köra lopp utan att känna mig alltför sliten dagarna efter. Min kropp är van vid mängden träning och jag återhämtar mig snabbt.

 

Jag tränar för att kunna ta mig an utmaningar och äventyr utan att behöva vara orolig för att kroppen inte ska hänga med. Älskar känslan av att inte vara begränsad av min kropps kapacitet. Att spontant kunna anmäla mig till långlopp, triathlon eller något annat med vetskapen att jag kommer att klara det.

Det är jättehäftigt att utmana sig själv att bli snabbare på femman eller milen, men det finns inget som säger att det måste vara målet (med stort M) med löpning. Jag känner att det är synd att diskussioner kring löpning ofta fokuserar på fart och hur man kan bli snabbare.

Jag blir uppriktigt ledsen när människor jag möter känner ett behov av att förklara varför de inte springer snabbare. Det är som att det finns en utbredd känsla av att man inte har rätt att vara löpare/tycka om löpning för att man inte gör milen på en viss tid.  Jag är själv där och tassar ibland så jag vet att det är svårt att inte jämföra och att vara nöjd.

Sedan måste man ibland påminna sig om att vissa människor har lättare än andra för att springa fort. Andra har fallenhet för att springa långt. Eller för att måla tavlor, spela piano osv… Vi är olika och att någon är snabb har inget med din prestation att göra och betyder inte automatiskt att du tränar fel eller är mindre bra.

Inför söndag


På söndag kommer jag att köra mitt allra första triathlon. Jag har inte testkört på try triathlon-kvällarna och har aldrig kört något brickpass. Jag är helt lugn inför det som stundar och känner mig trygg i att det kommer att bli en rolig upplevelse.

Det är fantastiskt skönt att inte ha några tider att jaga eller resultatmål. Jag kommer att genomföra och jag ser fram emot det med förväntan. 

Som en liten uppvärmning kör jag idag Bellmanstafett med jobbet. 

Intervalltisdag

   
Försöker undvika att slita för mycket på mig själv inför torsdagens Bellmanstafett och söndagens Stockholm Triathlon. Samtidigt behöver jag hålla igång för att känna mig alert och på hugget. Fin balansgång det där.

Sprang korta intervaller på lunchen där jag värmde upp i ca 2 km. Körde ett par löpskolningsövningar och ett stegringslopp. Därefter väntade 10×40 s med fokus på fart och känsla men utan att maxa ur benen. Gå-/joggvilade mellan intervallerna. Känslan var avslappnad men fartfylld. 

Min stora utmaning är att hålla högt tempo under en längre tid. Jag kan få upp bra fart på korta intervaller men så fort vi snackar längre distans så freakar pulsen ur och känslan blir att jag inte kan syresätta musklerna ordentligt. 

Har lagt en hel del tid på att springa intervaller men trots detta blir min grundfart aldrig högre och mina forna om än blygsamma glansdagar känns avlägsna. Om det beror på fel typ av träning, för mycket träning i förhållande till vila eller det faktum att jag äter viss medicin är svårt att säga. Jag tycker att jag borde få större utväxling av min träning.

 

Tillbaka i bassängen

Det var med ett stort motstånd som jag letade rätt på alla simpryttlar såsom platta, fenor, dolme och paddlar och begav mig till simhallen igår strax efter kl 21. Jag var ungefär noll sugen. Dels till följd av trötthet och den sena timmen men även pga ett uns av prestationsångest (av oförklarlig anledning). Var lite rädd att ha tappat stinget totalt och att inte kunna hänga med.

Det var nästan så att jag önskade att nattningen av barnen skulle dra ut på tiden eller att barnen skulle vara otröstliga och inte låta mig gå. Nattningen drog inte ut på tiden och barnen var inte otröstliga. Darn. Dealade lite med mig själv men kom fram till att jag var tvungen att åka. Om inte för min skull så av ansvarskänsla gentemot min swimrunpartner Sofia. Koster swimrun väntar och då pratar vi 7 km simning i sannolikt stökigt vatten och att inte underhålla simningen känns respektlöst både mot mig själv och mot Sofia.

Väl på plats var det roligt att träffa alla mastersimkompisar och att simma i bassäng. Kände mig stabil och tyckte att simningen gick bra. Detta trots att vi använde djävulsfenor en stor del av passet som såg ut enligt följande i långbana:

  • 200 m insim växla simsätt varje 25:a
  • 10×50 m varav 25 teknik, 25 sammansatt
  • 8×50 m rygg teknik med fenor
  • 2×50 m benspark, andningsövning med fenor
  • 400 m (25 cu, 25 ss) med fenor
  • 4×100 m (25 m cr ben, 25 m br arm/fj ben) med fenor

 

Så var vardagen här

Det här är veckan då allt startar. Jobbet drar igång på allvar, skola och förskola startar, friidrott för Lowa och masterssimning för mig.

Jag blir lite trött bara av att tänka på allt som ska klaffa med hämtningar, lämningar, aktiviteter och lopp. Kanske för att jag är trött redan som det är. 

Har försökt vila mig pigg eftersom jag tänker att sommarens lopp börjar ta ut sin rätt och hade därför totalvila i fyra dagar förra veckan. Det var välbehövligt men jag hade nog hoppats på att känna mig piggare än jag gör.