Tankar om att cykla

   Det här med transportcykling. Det är ju genialt att klämma in som vardagsmotion. I teorin alltså. Och säkert även i praktiken om man:

  1. Har en vettig pendlarhoj
  2. Är van att cykla längre än fem minuter till tåget

Punkt 1 och 2 kanske inte behöver vara uppfyllda om man inte har sådär jättelångt till jobbet. Antagligen inte alls. Jag har 18 km till jobbet och uppfyller varken punkt 1 eller 2. Att vardagsmotionera på en fet mountainbike 18 km till jobbet är pissjobbigt. Fast jag känner mig alltid väldigt nöjd när jag kommer till jobbet. När jag kommer hem brukar jag vara helt slut. Nere för räkning. Jag brukar vara sådär utslagen som jag ibland kan vara efter ett extra långt långpass.    

Slänger suktande blickar efter alla som svischar förbi mig på racers och tänker att det är där farten och enkelheten sitter. Jag behöver en racer för att det ska sluta vara pissjobbigt att cykla till och från jobbet. Att det är cykeln det hänger på och inte mina obefintliga cykelben, det är ju givet.

Annonser

Dipp

Har en släng av motivationsdipp. På de flesta plan bortsett från löpning och jag tror att det hänger samman med en längtan efter att vara utomhus. Kanske är det även en släng av ålders-/identitetskris. Vad vill jag syssla med egentligen och vad är det jag drömmer om.
  
Löpning fungerar som terapi just nu och jag går runt och längtar efter nästa löptillfälle. Simningen hamnar dessvärre på den andra delen av listan. Motivationsbottenlistan. Trots det tvingade jag iväg mig själv på simträningen igår kväll och det gick bättre än vad jag hade trott och var roligare än väntat. Men jag längtar ändå inte efter att simma. Tur att min Engadin-kamrat kompletterar mig och älskar simning. 
 
Att jag är en periodare är dock ingen nyhet så förhoppningen är att det vänder och att jag fortsätter harva på tills det gör det. Har även premiärcyklat till jobbet idag och kanske kan ett sådant genidrag få mig att slå in på en mer motiverad väg.

Glad dag

Vissa dagar är fyllda av så mycket glada saker att det (nästan) kan fylla mitt glädjeförråd i en månad.

Vi har börjat vår jakt på nytt kök och var på besök hos en köksleverantör och pratade luckor, vitvaror och annat under ett par timmar imorse. Att tänka att vi äntligen (efter åtta år i huset) ska få bygga ”vårt” kök känns fantastiskt.

Sedan en sådan sak som att vårsolen skiner här i Stockholm och att jag fick dra på mig trädgårdshandskarna och beskära rosbuskarna. Sådant gör mig glad. Och att få sitta i solen med en kopp kaffe och bara mysa medan Wilja springer runt barfota och plockar blommor.

I mitt glada tillstånd plockade jag fram chinsbaren och testade med handflator både framåt och bakåt. Fick även ett ryck och skrev teoriprovet från löpcoachutbildningen i förra veckan.

Nu låter det som att jag haft en väldigt aktiv dag men känslan är att jag haft en dag med välgörande återhämtning.  

   

Womens Health Halvmarathon

Den där halvmaran som jag liksom slängde in i förbifarten visade sig bli en lärorik historia. Detta var min första halvmara i loppsammanhang och jag har verkligen inte tränat specifikt för loppet. Jag maler på och samlar kilometrar och backar. Jag samlar inte fart och det märktes rätt tydligt idag.
  
Just nu spinner dessutom livet på (jobb och fritid) i ett tempo som inte är riktigt hållbart för mig och jag ligger back många timmar i återhämtning och vila. För att vara snäll mot mig själv så har jag försökt intala mig att dagens lopp inte var något att hänga upp sig på. Halvmara på Djurgården istället för att nöta långpass hemmavid. Lattjo lajban och låta kroppen styra.

Well, det blev inte så. Jag är mästare på att ändra förutsättningarna för mig själv längs vägen, vilket alltid resulterar i att jag misslyckas och blir besviken på mig själv. Vilket gör mig ännu mer förbannad på mig själv.

Startade fint med en fin känsla men gick (i klassisk Linda-stil) ut snabbare än jag hade tänkt. Låg mellan 1:59-gruppen och 2:09 och tänkte att det här går fina fisken. Tills jag gick mig tom på energi runt 12,5 kilometer och 2:09-gruppen passerade mig. Ungefär samtidigt bröt jag ihop mentalt eftersom målet om att springa in under 2:10 (vilket jag tydligen satte upp under loppet) sprang ifrån mig. Blev dessutom återigen förbannad på att jag tyckte farthållarna envisades med att hålla ett högre tempo än de borde. 10 sekunder snabbare per kilometer är mycket när man ligger på gränsen.
  
Jag hittade dessutom på målet att inte gå någon gång längs loppet vilket jag också misslyckades med ungefär i samma veva som min mentala kollaps. Jag började gå. På platten. Eftersom jag redan var så jäkla misslyckad. WTF!? ”Jag är så jäkla dålig så jag klarar inga mål jag sätter upp.” När sådana tankar maler är det inte helt lätt att bryta sig ur. Jag hade några kilometrar där jag fick frossa, gick i uppförsbackar och svor för mig själv och undrade hur f-n jag är funtad som springer lopp. Självplågeri på hög nivå.

Jag messade Martin för att beklaga mig när det var 3,5 km kvar till målet. Han svarade att det var underbart att gå i det fina vädret och jag fick kraft av att ha fått gnälla lite. Började återigen springa men fick varva med lite gång någon gång eller två. Vid 1 km kvar så gick jag ikapp en tjej som powerwalkade och vi tog ett gemensamt beslut om att springa i mål. Det blev min snabbaste kilometer och alla dumma tankar om min egen uselhet var som bortblåsta. 

 
Jag är helt övertygad om att jag kan göra en snabbare halvmara om jag tränar dedikerat för det och har det som ett mål jag brinner för. Det har jag inte nu, så att jag i min enfald får för mig att jag trots detta ska springa turbosnabbt är inte realistiskt. 

På väg hem messade jag min vän Annika som är coach och sa att nu måste jag börja jobba med min mentala inställning och att sätta realistiska mål. Jag vill vara min egen bästa supporter när jag springer, inte min främsta fiende. 

Träningsvärk med stort T

 

 Min kropp lider av ohygglig träningsvärk som inte på något sätt kan anses vara lokal. Den är överallt. I varenda liten muskel och att gå i trappor, öppna dörrar, sätta upp håret och hosta är smärtsamt. 

Jag gillar träningsvärk generellt men massiv träningsvärk överallt är på gränsen till outhärdligt. Förstår inte för mitt liv hur jag ska kunna simma ikväll när rotationer i axlarna får det att bränna likt tusen eldar i axlar och rygg. Vi ska inte tala om att försöka ha båda armar i streamlineposition. Jag är för tillfället oförmögen att räta ut armbågarna. 

Jag har PT-Ingas cirkelpass och Rubins plyopass (samt min träningsglada kropp) att tacka för denna temporära smärtattack. Tack!

Hög på kunskap

Det har nog aldrig hänt mig tidigare att tre dagar i skolbänken har känts så inspirerande och energifyllda som de senaste tre.

Jag gick löpcoach steg 1 (inriktning grupper) för ett år sedan och har sedan dess längtat efter steg 2 (inriktning individ/personlig träning). Steg 2 är bland det roligaste jag har gjort. Hela mitt väsen spetsade öronen och sög i sig kunskap om konsultintervju, löpteknik, programskrivning, biomekanik, spänstträning och rehabträning. Vi fick dessutom praktisera intervju, pt-löppass, plyometrics och stabiliseringsövningar. Jag fullkomligt älskade varenda stund och det blir allt tydligare vad som är ”min grej” och vad som fyller mig med glädje och motivation.

Utöver ett inspirerande kursupplägg så lärde jag känna och fick hänga med ett gäng härliga löpcoacher som jag hade väldigt roligt med. Det är fascinerande hur ett intresse kan föra samman människor med olika bakgrund och olika sysselsättning, och hur mycket utbyte man kan ha av dessa möten. Känner mig lyckligt lottad som fått gå utbildningen och som fått träffa dessa goa människor. Det har gett mig ny energi, insikt och en längtan efter att drömma stora drömmar.


Elin visar sin spänst under plyopasset.


PT-Inga slängde ihop ett cirkelpass och Maja kör chinsträning som en del i passet.

Alive and kicking

Senaste veckan har varit galen. Jag mår sådär när veckor blir galna och då kan man såklart undra vad jag lägger in i begreppet galen vecka. En galen vecka är när jag tvingas släppa på rutiner och anpassa mig till en (för mig) icke vanlig vardag. Under veckan har jag rest i jobbet. Måndag till tisdag spenderades i Hamburg och på torsdagen tog jag fakirflyget till Oslo och kom hem sent samma kväll. 

Det här kan ju låta exotiskt och spännande och jag vet att det finns många som älskar att resa i jobbet. Jag sållar mig inte till den skaran. Det kan vara helt okej och roligt att resa men det tar otroligt mycket på mina krafter. Långa dagar och att vara knivskarp i sin koncentration är helt enkelt krävande. Ytterligare följder av att resa med jobbet är att jag sällan kan träna. 

Nu tänker någon, det handlar om att prioritera och det är klart att man kan träna även när man reser. Ja och nej. Man kan absolut träna när man reser, men om man jobbar runt 12 timmar inklusive restid så tillåter inte min kropp att jag tränar. Den orkar helt enkelt inte det.

Nu toppar jag denna galna vecka med något av det bästa jag vet, en tredagarskurs i löpcoachning. Hade det varit någon annan kurs så hade jag antagligen brutit ihop av trötthet och hemlängtan (det är inget roligt att vara borta från familjen så mycket som jag har varit den här veckan). Nu riktigt gottar jag mig och kursen är bara så kul.  

På Hans Im Glück har man björkar som inredning

  

Styrka i Hamburg

  

Blixtlåshus i Hamburg