Try triathlon


Det har tagit år, men nu har jag äntligen medverkat i en try triathlonkväll vid Sjöhistoriska. Fanfar.
Elin och jag pratade om att ta bilen in men blev inspirerade (övertalade) att cykla istället. Det är ca 16 km in till Sjöhistoriska så det är en överkomlig distans och efteråt kändes det rätt bra att latmasken inte fick vinna. Vi cyklade med Johan och Björn och det var faktiskt första gången jag cyklade med sällskap  (vilket antingen vittnar om hur extremt ovan cyklist jag är eller att jag är en enstöring). Sällskap och snack var ju kalastrevligt.

Väl på plats på Sjöhistoriska så preppade vi inför träningstävlingen och lyssnade på (alltid lika) underhållande Fredrik Zillén. Det är svårt att inte bli glad och vilja studsa iväg när han har pratat löpteknik.

Väl dags för race så la jag mig rätt långt fram inför simningen. Vattnet var superäckligt men trots trängsel och folk överallt så höll jag mig lugn och körde min egen grej. Kände mig kontrollerad och stark på simningen och kilade upp till växling med ett leende.

Cyklingen blev en mindre rolig historia eftersom jag blev omcyklad. Det är aldrig roligt att känna att man har hjärtat i halsgropen och inte har något mer att ge samtidigt som folk svischar förbi oberörda och som om de var ute på söndagstur. Känslan var att hela världen cyklade om men i själva verket var det nog ett tiotal personer. Jag tog inte det hela med ro just där och då utan lät det äta på mitt psyke. Såhär några dagar senare känner jag att min insats var riktigt bra i förhållande till den försumbara cykeltid jag har i benen. Vi snackar stor förbättringspotential. 



Ut på löpningen och benen satt kvar på cykeln. Sprang i sirapsdimmor som när de väl släppte gav mig en tillräcklig skjuts för att plocka tillbaka några placeringar. Plötsligt lekte livet igen.

Fipplade dessvärre bort mig på klockan och vet således inte vilken tid jag fick. Tror den landade runt 38 min och det är jag både stolt och nöjd med. Mitt andra triathlon var därmed ett faktum.

Annonser

Cykla


Det här med cykel. Jag vill så gärna tycka att det är härligt och tror att jag kanske kan det. Just nu är det mest bara jobbigt och tungt och jag letar febrilt efter förklaringar tills jag inser att det handlar om träning och att träning är jobbigt. 
Av någon anledning tycks jag dessutom ha fått för mig att jag ska vara en fena på att cykla bara sådär. Vilket jag inte alls är. Något som jag däremot är, är envis. Det blir nog bra det här.

Drömplats


Äntligen har jag hittat och sprungit längs hela Kuststigen. Det är ingen jättelång stig men med transport blev det runt 6 km. Att få springa längs havet är magiskt. Jag känner hur jag fylls av endorfiner både av löpningen och den vackra omgivningen. 
Jag hittade dessutom min drömplats. Platsen som är ett verkligt exempel på hur jag drömmer om att bo en dag. Nära havet. Det var en idyllisk liten samling av nybyggda hus med en liten kanal med båtar rakt genom området. Dessutom ett stenkast från havet. Jag älskar havet. 

Jag är lite förvånad över mina egna känslor eftersom jag aldrig sett mig själv som någon som dras till havet. Jag har snarare längtat utomlands och efter att bo där solen skiner. Nu längtar jag efter att bo nära havet här hemma i Sverige. Det ger mig lugn.

Träning under semestern

Tre långa backar á 600 m i ösregn


Mina bästa semesterträningstips är att ta med löparkläder och skor och ett gummiband. Det går att springa nästan överallt och det finns alltid någonstans att fästa gummibanden och köra styrka. 
Den enda gång jag inte sprungit utomhus då jag varit bortrest var när jag var på jobb i Shanghai. Luften var så pass usel att jag var förpassad till löpbandet.

Jag försöker anpassa löpningen efter omgivning. I vacker natur upplevelselöper jag gärna. Är det backigt så kör jag backfokus (både uppför och utför). Är det platt som en pannkaka kör jag platta intervaller (både långa och korta).

Sedan är det det där med väder. Det kan man inte styra och ofta är det bra mycket mindre dramatiskt än man kan föreställa sig.

Igår badade jag i regn och i havet

Livet just nu

Jag funderar en del på vad som gör mig lycklig och vad som får mig att känna glädje. Jag befinner mig i en period av reflektion med en vilja att göra aktiva val. Kanske är det någon form av ålderskris eller så är jag äntligen tillräckligt gammal för att inse att det är jag som väljer det liv jag vill leva. Det kan vara stora och livsavgörande val till små val i vardagen.

Jag vill säga ja till sådant som får det att pirra i magen. Sådant som skrämmer men samtidigt får mig att känna mig förväntansfull. 

Jag vill vara en trygg punkt för mina barn och jag vill att de alltid ska känna sig älskade.

Jag vill springa på vackra platser och jag vill uppleva äventyr. 

Jag vill vara med människor som jag tycker om och som ger mig positiv energi. 

Jag vill vara nära havet. 

Jag vill maximera och leva livet fullt ut.

Å en gång till

Det finns ett visst mått av envishet i den här kroppen. Satte mig på cykeln och tog mig till jobbet även idag. Tjolahopp.

För att inte helt glömma bort hur man springer så klämde jag dessutom in 5 km snabbdistans under dagen. Kändes kalasfint under tiden. Nu på kvällskvisten är jag dock sjukligt trött. 

Plötsligt händer det 

Det där som jag skjutit upp och våndats lite över. Som jag borde (?) göra men som jag hittat tusen undanflykter för att slippa göra.

Jag talar givetvis om att damma av cykeln och cykla till och från jobbet. Idag visade sig vara dagen då jag tog mig i kragen och gjorde slag i saken. En vacker sommarmorgon är det bra mycket lättare att komma iväg än en regnruskigt vårvinterdag. 

Känslan var ungefär tusen gånger bättre än den var i hösten då kroppen skrek av andnöd i brist på järn- och således blod för att transportera syre till mina muskler. Det var fortfarande rätt jobbigt idag, men jag tänker att på samma sätt som det är jobbigt att sticka ut och springa en mil om du inte är van så är det väl inte så konstigt att det är jobbigt att cykla 18 km enkel väg.