För första gången har jag pallrat mig ut på lunchintervaller. Det tog emot rätt ordentligt och jag fick tvinga mig själv till att komma iväg. Planen var 4×4 minuter med 2 minuter aktiv vila mellan intervallerna som sedan skulle följas upp av 2×2 minuter med 1 minut aktiv vila mellan intervallerna. Väl på plats på banan på PHS så började mina hjärnspöken försöka psyka mig ytterligare. ”Det här är ju jobbigt, du kanske bara ska springa två intervaller och sedan lattja runt lite” och ”Du kan ju alltid stryka de två sista intervallerna, de ger ju ändå inget”.

Damn you demons, get out of my head. Jag ska springa mina jäkla intervaller och därmed basta. Det behöver inte vara i racerfart, men det ska springas.

Jag sprang och dessa längre intervaller är faktiskt helt okej. Kanske för att jag inte pressar på tillräckligt, men det struntar jag i. Jag kan, om jag vill.