Argh. Ungefär så kändes det när jag insåg att jag inte hade fått med löparbyxor i träningsväskan idag. Lunchbackarna med Sara och Kicki hängde plötsligt på en obefintlig tråd, men bästa (och snabbaste) Sara kom till undsättning och sprang hem och hämtade ett par byxor som jag fick låna.

Jag kände ren glädje över att kunna hänga på eftersom tanken att springa backe tillsammans är ungefär 1000 gånger roligare än att göra detsamma ensam i mörkret på kvällen.

7 långa (1:45) backar väntade och jag bestämde mig för att testa en ny taktik. Ta det något lugnare och hitta mitt eget tempo. Det är väldigt lätt att försöka hänga på Sara och Kicki och ta slut under första intervallen. Har testat det några gånger och löpningen i de efterföljande intervallerna har blivit lidande i form av usel kvalitet. Nytt tänk, ny strategi med kvalitet före kvantitet (distans).

Jag hittade ett fint flow som tog mig uppför backen och förbi det ökända elskåpet, varje gång. Jag kom alltså längre (än senast) och med en betydligt trevligare känsla. Jag hann få ned pulsen och var redo när det var dags för efterföljande intervall. Kändes som att jag disponerade backlöpningen väl och vi var alla tre väldigt jämna i vår löpning.

Om jag ska reflektera lite mer kring passet så tänker jag att jag kanske hade kunnat pressa hårdare med tanke på att jag kände mig rätt pigg efteråt. Eller så är det en indikator på att jag blivit starkare eftersom jag kom längre utan att säcka ihop. Om inte annat kommer jag att bära med mig det här som ett mentalt positivt backminne.

Vi har roligt när vi springer backar.