Jag fortsätter att älska och se fram emot min löpning. Det var lite pirrigt inför söndagens långpass av flera anledningar. Jag hade haft en usel lördag med egen migrän och en kräksjuk dotter. Sedan visste jag att vi skulle springa långt, runt 20 km och då blir jag alltid lite nervös. Hur kommer magen att fixa löpningen? Hur kommer ben och psyke kännas?

Jag har varit rätt jämn och stark på senare tid och förmodligen behöver jag inte oroa mig så mycket. Samtidigt tror jag att det är bra att ha lite skärpa och att vara mentalt laddad.

Rundan med Sofia och Malin runt Edsviken var rätt kuperad. Märkte dock ganska snabbt att backarna inte alls sög kraften ur mig på det sätt som de tidigare gjort. Tar det som ett fint kvitto på att min backträning gett resultat. Jag märker det framför allt genom att pulsen inte skenar och att jag slipper mjölksyra. Den här typen av belöning ger mig blodad tand och en längtan efter mer fart och distans. Det känns fantastiskt att kunna ta backar utan att klappa ihop.

Det blev en fin runda i solsken och jag längtar efter nästa långpass.