Jag är inte i harmoni just nu. I korta drag betyder det att jag lätt blir stressad och att jag är omänskligt trött. Det är en trötthet som sömn inte råder bot på. I dessa lägen blir jag känsligare för ljud och vill helst krypa in i ett litet eremitskal. För att inte drunkna i känslan av trötthet behöver jag aktivera mig (vilket kan låta märkligt) men en balansgång mellan vila och aktivitet är ett måste för att jag inte ska rasa totalt.

Var ensam med barnen igår och för att inte bli knäpp av deras ständiga tjafs och bråk med varandra (tänk Clash of the titans i form av trotsig treåring möter sexåring mitt i lilla tonåren) så följde vi med en annan familj till badhuset. Frid och fröjd en liten stund.

När Martin väl kom hem var jag helt slut. För att få släppa på stress och tanka lite endorfiner så sprang jag. Jag sprang för att rensa skallen och ge mig själv lite av en reboot. Vissa skulle inte komma på tanken att springa när de var slutkörda men för mig är det den typen av egentid jag behöver. Få mental vila och bara låta benen löpa. Tittade inte ens på klockan utan lät kilometrarna passera tills jag var hemma igen.

Kampen mot orkeslösheten har fortsatt även idag och att pallra mig ut på långpass satt långt inne. Fick dessutom en påminnelse om livets skörhet när jag såg att en gammal studiekamrat gått bort i cancer. Vi kände inte varandra väl och vi hade ingen kontakt, men det berör när en ung människa somnar in och det blir obehagligt påtagligt att livet är till låns.