Jag har länge varit en asfaltslöpare och har trivts bra med att utforska villakvarter i min omgivning. Någonstans inom mig finns dock en längtan efter att springa mer längs skogsstigar och i naturen. Ännu lite mer närvarande är denna längtan efter Engadin. 

Drar mig dock för att springa i skogen…delvis för att det är så mycket jobbigare men även för att jag i ärlighetens namn tycker att det är lite läskigt att springa ensam i skogen. 

Bästa sättet att sluta tycka att det är jobbigt (och läskigt) är att ta tjuren vid hornen och börja springa mer stig. Har ett kuperat litet spår ca 700 m hemifrån och idag stack jag dit för att springa tre varv runt spåret. Ett varv är knappt 2,5 km och tidigare har jag som mest sprungit två varv.   

När jag springer stig eller i skog så går det långsammare än på asfalt men pulsen pumpar på fint ändå. Det kräver mer koncentration men jag räknar med att jag kommer att bli starkare och säkrare och att det kommer visa sig med tiden.
 

Just nu låter jag rundorna ta den tid de tar och behöver jag en paus så tar jag det. För att tugga i sig några blåbär till exempel.