World Triathlon Stockholm 2015


Triathlondebut i söndags och jag känner väl fortfarande att det var något av en spontan sådan. Har inte ägnat tid åt vare sig cykling eller brickpass i sann triathlonanda. Anmälde mig för några veckor sedan med inställningen att det skulle bli en kul grej, ett äventyr.

Att jag har velat testa triathlon någon gång har jag vetat länge. Kanske ända sedan jag var runt 10 år och min bror var en av få triathleter vi hade i Sverige. På den tiden var det inte många som pratade om triathlon eller visste vad det var. Jag minns att min bror susade fram med räser på landet. Antagligen sprang han och simmade en del i Hackis också.

Spolar vi fram till för ett par år sedan så började suget växa än mer. Var inne i gamla stan och tittade på Kicki och Roger. Såg så coolt ut att cykla snabbt och springa mitt i stan.

Fick en hel del matnyttiga tips från kompisar och från FB-gruppen Triathlontjejer och kände mig väl förberedd på ett rent teoretiskt plan.  Valde dessutom att starta i den speciella startgruppen med just Triathlontjejer. 

Mötte upp Theresia strax efter incheckningen av cykeln och det var lyx att ha någon att fråga. Vi spanade in delar av banan och förberedde utrustning inför växlingarna. Småsnackade med de Triathlontjejer som stod runt omkring och jag försökte hålla mig lugn. Var lite nervös, det måste jag erkänna. Framför allt kände jag en press att prestera i vattnet (av högst outgrundlig anledning).

Vi drog på oss våtdräkt och mössa och gick mot starten. Man hade utlovat genomgång av banan men någon sådan var det inte tal om. Vi låg där i vattnet och guppade. Klockan visade att starten borde gå men det rådde stor osäkerhet kring om startskottet hade gått. Vi låg där och såg frågande ut tills något som vi tolkade som ett startskott gick. Simma, simma, simma. Fin rät linje mot bojen, men vad är det som händer med mina ben. De känns tunga. Mjölksyrastinna. Va f-n. Stressen när jag inte får luft. Stressen att ”alla” simmar ifrån. Stressen som gör att hela kroppen är spänd. 

Okej, måste hålla mig i rörelse. Framåt är bra. Kan inte frisimma. Paniken är där hela tiden. Får bröstsimma. Rundar bojen och bröstsimmar mellan bojarna innan nästa rundning. Mer än halvvägs nu men det går långsamt att bröstsimma. Det är flåsigt. Måste försöka hitta lugnet och frisimma. Testar och det funkar om jag tvåandas och lugnar ner mig. Nu så, nu kan jag simma igen. Skönt.

Rundar sista bojen och kommer fram till matten. Övertalar mig själv att lägga simningen bakom mig. Den gick inte enligt plan men det är sådant som händer. Springer bort mot växlingen. Det är ett halvt marathon för att komma dit. Blir pepp när Sara och Kicki står precis vid min cykel och hejar. På med hjälm och nummerlapp. Försöker snabbt få på cykelskorna. Det är svårt när det ska gå snabbt. 

 
Klapprar när jag tar cykeln och springer mot cykel ut. Upp på cykeln och trampa. Det här är fantastiskt. Så roligt att sitta på cykeln och slippa oroa sig för bilar eller fotgängare. Bara hålla koll på att trycka och köra om när jag cyklar ikapp. Uppför Västerbron, nedför Västerbron. Södermälarstrand, underbart. Uppför Västerbron, vinka till Theresia, nedför Västerbron. Norrmälarstrand. Och sedan ut på ytterligare ett varv. Yeah, det här går ju bra. Flinar för mig själv och det faktum att jag gör det här.

In till växling och försöker få av skorna för att springa barfota. Svårt när man har bråttom. På med löparskor och skärm. Oh my. Benen vill inte springa. Ska det vara såhär? Ja, det har jag hört av andra. Men allvarligt, det kan inte vara meningen att det ska kännas såhär. Kicki och Sara dyker upp. Tror de säger att jag ser stark ut. Well, skenet bedrar. Jag känner mig som en sengångare.

Trots att jag rör mig i slo-mo så är det typ ingen som springer om på väg mot slottet. Stannar och dricker vid vätskestationen. Och vips så dyker Sara och Kicki upp igen. Atrans vad det är varmt och jobbigt att springa. Och där är ju Theresia. Hon ser sammanbiten och målfokuserad ut. Lyllo henne som är redo att springa i mål. Själv har jag ett helt varv kvar.
  
 

Slottsbacken, springer halva, går resten och hör speakern ropa ut Theresias namn precis när jag går ut på varvet i gamla stan. Det här varvet är härligt och jag tycker om att springa igen. Tänker inte ens på underlaget utan känner mig euforisk när jag söker efter familjen. Där är de, vinka, springa vidare till vändpunkten. Ger high five till Lowa, Martin och Wilja när jag passerar. Nu är det så nära att jag nästan kan känna målgångens sötma.

Springer förbi vätskestationen och tar en sipp. Häller resten på huvudet innan jag åter passerar Sara och Kicki. Slutet nu Linda. Springer, springer om. Springer uppför Slottsbacken och känner mig lätt. Rakt in i mål. Lyckan och känslan av endorfiner sprudlar när jag tar emot medalj och tisha.

Kicken jag fick av loppet höll i sig länge och det är högst troligt att jag kommer att köra triathlon igen.

  
  

Annonser

One thought on “World Triathlon Stockholm 2015

  1. Pingback: Stockholm Triathlon 2016 | Dinkelhoppare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s