Det bästa sättet att beskriva gårdagens löpning är iskall småspik. Mötte några löpare som var på väg in samtidigt som jag var på väg ut. De talade om ispeeling och såg ut som om de badat med kläderna på. Hur illa kan det vara, tänkte jag, och gav mig iväg.

Längs södra sidan av Årstaviken kunde jag inte förstå vad de snackat om. Det var ju hur lugnt som helst bortsett från ett lätt regn. När jag kom över på norra sidan av viken blev det mer än uppenbart vad de hade menat. Det piskade små ilskna och iskalla småspikar i hela ansiktet och det gick inte att värja sig. 

Jag svor och frös som en galning och kämpade mentalt med att inte ge upp. Främsta anledning till att fortsätta springa var att det skulle ta mig fortare ur misären och in i värmen.  För att göra det hela än mer stärkande så var hela passet rakt igenom asjobbigt på alla andra sätt också. Tunga ben och en känsla av hög puls. Ibland är det svårt, oändligt svårt att förstå varför jag gör sådant här.