I söndags var jag på gymmet och körde styrka med Martin som coach och det fanns således ytterst lite utrymme för fusk från min sida. Det var ordentligt djupa knäböj, snygga och starka marklyft och oändligt många repetitioner bröstpress med hantlar (i olika lutningar).

Efter sista övningen ville jag kräkas och darrade som ett asplöv i en sommarbris. Det är första gången jag maxar ut så pass under ett styrketräningspass och jag var rätt skakis resterande del av dagen. Trots detta så kom jag ut på ett löppass i Ellagårdsslingan och lyckades överleva utan att dö trötthetsdöden. Det brukar vara så…samma dag som jag kör styrka brukar jag klara att springa eller simma utan att det känns alltför problematiskt. Brukar kunna vara lite trött i benen vilket resulterar i att farten blir lidande, men det funkar.

Annat var det när jag sprang igår kväll. På schemat stod:

• 2 km uppvärmning
• 2×1,5 km tröskel (2 min vila)
• Nedjogg

Jag var stel som en pinne och hade ungefär 0,2 kraft i benen på en skala mellan 1-10. Uppvärmningen var tung och när det var dags för tröskel ville jag lägga ner redan efter 200 m. Vilket jag givetvis inte gjorde eftersom jag är envis som få. Dealade med mig själv och tänkte att jag kör en intervall men inte mer. Vilket jag givetvis inte heller gjorde eftersom jag är envis som få.

Jag sprang mina två intervaller á 1500 m inom tänkt fartintervall och det gav mig en skön tillfredsställelse. Jag gör det jag tagit mig för att göra. Och jag gör det även om det känns tufft.

I samma veva reflekterade jag lite och kom fram till att jag inte bara sprang med trasiga styrketräningsben. Det var dessutom över 1,5 månad sedan jag körde intervaller senast. Det har varit tävlingar och brustna muskler. Inte konstigt att det känns tungt och jobbigt.