Jag tänker ibland att jag bär på en ryggsäck. Erfarenheter, upplevelser, känslor och människor ryms där. Ryggsäcken är rätt stor men den har inte oändligt mycket plats. Vissa möten och människor är något jag vill bära med mig och andra kanske tillåts ta plats trots att de egentligen tynger ner ryggsäcken på ett ohållbart sätt.

När jag reflekterar och jobbar med mig själv och mina tankar och känslor tycker jag om att tänka med hjälp av metaforer och visualisering. För mig är det lättare att släppa taget om destruktiva tankemönster på det sättet.

Jag har behövt rensa ett tag men har valt att fortsätta släpa runt på en alltför tung packning. Kanske av sentimentala skäl. Sannolikt för att jag även har varit naiv nog att tro på goda och ärliga intentioner.

Jag kommer från en uppväxt där jag inte kunde lita på någon eller något. Det som sades var föränderligt och det jag ville tro och lita på var aldrig beständigt. Jag har under många år jobbat för att ta mig därifrån och ta mig till en plats där jag vågar tro och där jag vågar lita på omvärlden. Och jag har haft tur. Jag har under många år fått leva i en relation som har präglats av öppenhet och ärlighet. Där jag inte längre har behövt bygga en mur runt mig själv för att inte bli sårad. Det har hjälpt mig att bli starkare och tryggare och att våga möta livet och nya människor med tillförsikt. Det jag inte var beredd på var att allt det gamla kunde rasa över mig igen. Som en alltför välbekant men högst ovälkommen känsla välde den över mig när jag stod där utan min mur och jag slungades 30 år bakåt i tiden.

Saken är den att jag inte vill behöva ha en mur runt mig och mina känslor. Jag vill våga lita på folk och jag vill inte gå runt och tro att människor har dolda agendor. Så jag tänker att jag måste rensa i ryggsäcken nu och släppa taget om sådant som inte tillför energi. Det har blivit dags att stuva om för att låta nya möten och människor att flytta in.