Jag är väl kanske ingen mästare på att ta det lugnt men när livet nyligen trissades upp i turbotempo med hög belastning på alla fronter så sparkade kroppen bakut med konstant huvudvärk och en trötthet som var överväldigande. Trots detta var det inte förrän jag träffade en klok läkare som sa till mig att jag var tvungen att sakta ner som det sjönk in att det var precis det jag behövde.

Jag plockade fram en ljudbok, ett garnnystan och började virka en amigurumimus och det var som att det skenande tåget började bromsa med detsamma. Från att ha tankeverksamhet all over the place så fick jag äntligen lite lugn och ro. I vanliga fall brukar träning kunna ge mig det där lugnet men här och nu behövde jag en total reboot utan krav på prestation och bara tanken på kravfylld träning fick stresspåslaget att åter peka åt det röda hållet.

Något som ytterligare fick mig att finna lugn (trots att jag flängde runt halva stan) var att åka in till stan och heja på N som sprang halvmaran. Det kändes oändligt skönt att slippa vara den som sprang på tid och istället få fokusera på att heja och peppa istället. Det gav energi istället för att sno energi. Fick även span på ett gäng kollegor, kompisar och bekanta som sprang så den gråmulna lördagen blev riktigt fin. Extra fin eftersom jag dessutom fick tid för ett eget kravlöst och lugnt pass i skogeni. För att jag hade lust och ville och inte för att jag kände mig tvungen.

En insikt som slår mig är att det kan vara bra att fundera på vad som kan ge en lugn och energi och bära det med sig som en liten livlina att plocka fram vid behov. För när tåget väl skenar är det inte alltid så lätt att tänka klart och vettigt.