Den där halvmaran som jag liksom slängde in i förbifarten visade sig bli en lärorik historia. Detta var min första halvmara i loppsammanhang och jag har verkligen inte tränat specifikt för loppet. Jag maler på och samlar kilometrar och backar. Jag samlar inte fart och det märktes rätt tydligt idag.
Just nu spinner dessutom livet på (jobb och fritid) i ett tempo som inte är riktigt hållbart för mig och jag ligger back många timmar i återhämtning och vila. För att vara snäll mot mig själv så har jag försökt intala mig att dagens lopp inte var något att hänga upp sig på. Halvmara på Djurgården istället för att nöta långpass hemmavid. Lattjo lajban och låta kroppen styra.
Well, det blev inte så. Jag är mästare på att ändra förutsättningarna för mig själv längs vägen, vilket alltid resulterar i att jag misslyckas och blir besviken på mig själv. Vilket gör mig ännu mer förbannad på mig själv.
Startade fint med en fin känsla men gick (i klassisk Linda-stil) ut snabbare än jag hade tänkt. Låg mellan 1:59-gruppen och 2:09 och tänkte att det här går fina fisken. Tills jag gick mig tom på energi runt 12,5 kilometer och 2:09-gruppen passerade mig. Ungefär samtidigt bröt jag ihop mentalt eftersom målet om att springa in under 2:10 (vilket jag tydligen satte upp under loppet) sprang ifrån mig. Blev dessutom återigen förbannad på att jag tyckte farthållarna envisades med att hålla ett högre tempo än de borde. 10 sekunder snabbare per kilometer är mycket när man ligger på gränsen.
Jag hittade dessutom på målet att inte gå någon gång längs loppet vilket jag också misslyckades med ungefär i samma veva som min mentala kollaps. Jag började gå. På platten. Eftersom jag redan var så jäkla misslyckad. WTF!? ”Jag är så jäkla dålig så jag klarar inga mål jag sätter upp.” När sådana tankar maler är det inte helt lätt att bryta sig ur. Jag hade några kilometrar där jag fick frossa, gick i uppförsbackar och svor för mig själv och undrade hur f-n jag är funtad som springer lopp. Självplågeri på hög nivå.
Jag messade Martin för att beklaga mig när det var 3,5 km kvar till målet. Han svarade att det var underbart att gå i det fina vädret och jag fick kraft av att ha fått gnälla lite. Började återigen springa men fick varva med lite gång någon gång eller två. Vid 1 km kvar så gick jag ikapp en tjej som powerwalkade och vi tog ett gemensamt beslut om att springa i mål. Det blev min snabbaste kilometer och alla dumma tankar om min egen uselhet var som bortblåsta.
Jag är helt övertygad om att jag kan göra en snabbare halvmara om jag tränar dedikerat för det och har det som ett mål jag brinner för. Det har jag inte nu, så att jag i min enfald får för mig att jag trots detta ska springa turbosnabbt är inte realistiskt.
På väg hem messade jag min vän Annika som är coach och sa att nu måste jag börja jobba med min mentala inställning och att sätta realistiska mål. Jag vill vara min egen bästa supporter när jag springer, inte min främsta fiende.
Linda Doktár 