Känner mig oövervinnelig, jag har sprungit mitt livs första marathon!

Har ett bra tag känt ett sug efter en träningsutmaning och har funderat över om det ska vara någon form av klassiker eller kanske bara ett lopp. Första tanken var att springa tjejmilen, men då jag känner att jag redan i dagsläget behärskar mildistansen så har det inte känts tillräckligt. Självklart kan man alltid slipa på tiden och tekniken, men det har inte varit det som lockat.

Jag tror mig kunna klara av en träningsutmaning och det vill jag bevisa för mig själv att jag också gör. Man hade kunnat tänka sig att det här hade varit något att satsa på innan barnen och småbarnsåren, men det är faktiskt först nu som jag känner mig redo. De viktigaste pusselbitarna i mitt liv, det vill säga make, barn, hus, utbildning och jobb är på plats och det är nu jag kan luta mig tillbaka i vardagen och känna att det finns utrymme för utmaningar inom nya områden.

Så häromdagen bestämde jag mig, Jubileumsmaratgon 2012, det får bli min utmaning.

Det märkliga är att det hela får mig att känna mig som en livsnjutare. Fast jag vet att det kommer bli tufft och kräva mycket självdisciplin och många mils träning.